Foto på Katja Grillner.

Porträtt: Arkitekt som utmanar hierarkier

2012-10-03 14:56

Feministisk arkitektur utmanar hierarkier inom arkitekturen och i akademin. Det är viktigt med många olika perspektiv, och att fråga sig vem som vinner och vem som förlorar i planeringsprocessen, menar Katja Grillner, professor i kritiska studier i arkitektur.

Nyhet 

I Sao Paolo i Brasilien reser sig en gammal fabriksbyggnad mot himlen. Byggd i råbetong och med de kantigt kraftiga ”armarna” som binder ihop de två höga husen med varandra påminner den på samma gång om både framtid och en förlorad dröm om modernitet.

Numera finns här – bland annat – en teater, kaféer, fotbollsplaner och bibliotek. Fabriken omvandlades till kulturhus av den brasilianska arkitekten Lina Bo Bardi i slutet av 1970-talet, och enligt Katja Grillner är det så nära ett hus kommit att vara ett exempel på feministisk arkitektur: Bo Bardi utgick från hur fabrikskelettet redan användes av barn och unga, och byggnaden omskapades med människors behov i centrum. Det är det, inte husets utseende, som gör att det som Grillner säger ”fyller upp många kriterier” på feministisk arkitektur.

– Feminism som arkitektur ger inte arkitektur som ser ut på ett speciellt sätt.  Istället handlar det om processer. Hur blir arkitektur till? Vilka tillfrågas när arkitektur planeras? För vem bygger man? Är det bara arkitekten som anses ha kunskap?

– Jag tror att den feministiska arkitekturens karaktärsdrag är komplexitet. Ett val av många olika perspektiv samtidigt. Sen kan man aldrig vaccinera sig mot en problematisk användning av arkitekturen, som att vissa kroppar tilldelas vissa rum medan andra kroppar anses höra hemma i andra rum. Men en deltagande process är viktigt. Att man frågar sig: vem vinner och vem förlorar på det här?

Som exempel nämner hon Rosenlundsparken på Södermalm i Stockholm, en park hon skrivit om tidigare och som bokstavligen befinner sig mitt i hennes och familjens vardag. Parken ligger nära Medborgarplatsen och omges dels av pastellfärgade 1930-talshus, dels av betonggrå kolosser från 1960-talet. När Åsötorget bebyggdes med nya, dyra bostäder fick ett populärt klätterområde i parken ge vika för mer livstilsanpassade solstolar, som bättre skulle matcha de nya och mer kapitalstarka invånarnas tänkta förväntningar på modern urbanitet.

Bortser från boendes perspektiv

I dag förbereder Stadsbyggnadskontoret i Stockholm nästa steg i ”moderniseringen” av området. I parkens västra del ska bostäder byggas, med det uttalade syftet att skapa en mer ”Söderlik” kvartersmiljö – det vill säga fler kaféer, restauranger och barer i anslutning till husen. Att projektet innebär en förändring av den gemensamma parken – och en rivning av invånarnas närmsta förskola – är inget som tagits hänsyn till. De boende i området har inte fått vara delaktiga i processen.

– I Stockholm i dag byggs det för den medelklass som har råd att köpa bostadsrätter eller betala höga nyproduktionshyror. Framför allt byggs det där byggbolagen kan tjäna pengar på att bygga. Det saknas ett offentligt ansvarstagande för hela den livsmiljö man skapar förutsättning för med planering. Till exempel att se till att skolor och förskolor i närmiljön säkras tillgång till bra lokaler och bra utemiljö. Det är där kvarterens barn vistas och utvecklas stora delar av åren som går. Men, påpekar hon, situationen i Stockholm är inte typisk för hela Sverige. I Malmö, till exempel, verkar staden bättre på att ta till vara medborgarnas perspektiv och deltagande. Som att ge tillfälliga bygglov för parker eller skejtboardramper på mark som kommunen planerar använda till annat i framtiden. På så sätt blir staden mer levande, och tillåts utvecklas mer organiskt, utifrån behoven hos de som bor där. Det innebär också att planer kan ändras. Mycket hinner hända på tio år.

– I Stockholm står platser som Slussen helt oanvända i väntan på att göras om. I stället skulle man kunna aktivera dem genom till exempel tillfälliga bygglov. Stockholm känns i dag inte särskilt progressivt, ur social synvinkel, när det kommer till stadsplanering och arkitektur.

Ritar inga hus

Själv är Katja Grillner en arkitekt som inte är ”riktigt” arkitekt, eller snarare en sorts arkitekt som inte är så vanlig i Sverige: den sorten som inte ritar hus som blir byggda, utan som utvecklar och arbetar med arkitektur genom att skriva, tala och undervisa. Professuren på KTH är följdriktigt i kritiska studier i arkitektur.

Uppvuxen i en läkarfamilj insåg hon på gymnasiet (vilket hon själv kallar ”relativt sent”) att läkarbanan inte var något för henne. Intresset för konst och fotografi var för stort. Eftersom även matematik hörde till favoritämnena föll valet på arkitekturen, där konstnärlighet och tung teknik samsas.

Efter att ha praktiserat på arkitektkontor året efter gymnasiet började hon, som en av de yngsta i klassen, på arkitektutbildningen som 19-åring. Extra ung på grund av att hon en gång börjat skolan ett år tidigare. Hon trivdes, men i efterhand har hon insett hur normerande framför allt det första året på utbildningen var.

– Som jag föreställer mig att det är i alla estetiska discipliner fanns en väldigt skarp indelning av det som var rätt och det som var fel. De som gör ”rätt” blir väldigt populära, säger hon och påpekar att det faktum att så många som söker sig till arkitekturen är uppväxta i arkitektfamiljer och därför redan kan och vet hur man gör rätt, gör utrymmet litet för fel sorts kreativitet.

– Det är ju svårt att ifrågasätta normbildningen medan den pågår, men i efterhand blev den väldigt tydlig. Det fanns också en del mobbing baserat på om man ansågs begåvad eller inte. Själv gjorde hon ”några konstiga grejer”, men föll snart in i den rätta normen. Helt okritisk var hon dock inte. Parallellt med arkitekturstudierna läste hon teoretisk filosofi, och ett tvåårigt mastersprogram i Kanada med arkitekturfenomenologisk inriktning. Det feministiska uppvaknandet dröjde till tiden som doktorand.

– Det tog ett tag att lägga pusslet helt och hållet: att se mönstret i litteraturen med bara män, föreläsningarna med bara män och hur män innehar toppositioner inom både akademin och arkitekturen. Egentligen var det ett typiskt sent uppvaknande, jag gick inte på så många törnar själv utan det gick bra. Jag simmade fram genom systemet. En anledning till det är säkert min uppväxt med starka kvinnliga förebilder i släkten, i mormor, farmor och min mamma. En slags självklarhet – det är klart det ska gå bra det här, bara man jobbar och har roligt.

Konferens som blev en milstople

Hon nämner den första feministiska arkitekturkonferensen hon gick på 1996, som också blev till en antologi med samma namn, Desiring Practises: Architecture, Gender and the Interdisciplinary, som en milstolpe i såväl arkitekturen som hennes egen feminism.

– I min avhandling finns inte ett uttalat genusperspektiv, även om jag använde ett utvidgat maktkritiskt perspektiv från filosofin, och utvecklade en gestaltande forskningsmetod som absolut kan skrivas in i en feministisk tradition. Katja Grillner påpekar att det finns många likheter mellan arkitektbranschen och akademin. Bägge är tydligt hierarkiska, där idealen är ”stjärnarkitekten” respektive den ”starka professorn”.

Efter disputationen jobbade hon på en av de största arkitektbyråerna i Sverige, White, och där var det tydligt hur det, trots att både unga män och unga kvinnor anställdes, oftast var de unga männen som dubbades till ”kompisar” och fick de stora karriäruppdragen.

– Jag kunde se problematiska mönster, mönster som inte bara var typiska för White utan för hela arkitekturen, säger hon och tillägger att i dag har White en kvinnlig VD och många andra kvinnliga chefer.  När det kommer till hennes egen institution, och den feministiska gruppen FATALE, har det förvisso grymtats en del i korridorerna men på det stora taget har ledningen på KTH varit positiv och den feministiska inriktningen lyfts numera fram i KTH:s egna internationella utvärdering som ett av institutionens ledande områden.

Att se sin egen plats i makthierarkin

Däremot känner hon själv, som varit professor sedan 2009, en del ambivalens inför den traditionella roll hon förväntas fylla.

– Det är ju i grunden paradoxalt, att både verka inom en hierarkisk struktur och samtidigt arbeta för att hitta tekniker för att motverka just hierarkier. Det gäller att hela tiden vara medveten och fråga sig: vilken position har jag? Vilken makt utövar jag? Tar jag ansvar för det? Som exempel tar hon handledning av doktorander, där det liksom är inbyggt i systemet att handledaren är experten och doktoranden den underordnade.

– Det är en struktur som skapar osäkerhet och prestationsångest. Samtidigt är det ju så att jag som handledare eller chef har ett särskilt ansvar. Man ska inte vara naiv och låtsas som att hierarkier inte existerar.  Skulle det vara möjligt med en akademi utan hierarkiska strukturer?

– Du menar en alternativ akademi, där man inte skapar pyramider? Jag vet inte vad jag ska svara på det. Det bästa sättet att undersöka det på skulle vara att sätta en sådan som fiktivt mål, och sedan beskriva hur den ser ut och vilka förändringar som krävs för att i så fall nå dit. Så långt har jag inte gått än. Men det vore verkligen dags.

Skribent Anna Hellgren Foto: Marie Swartz
Källa Porträttet publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 2 2012
Katja Grillner
... Född i Göteborg 1970, bodde på Nordostpassagen innan hon som sexåring flyttade till Stockholm. Uppvuxen i Stockholms innerstad och bor på Södermalm med sin man och två barn. ... Disputerade år 2000 med avhandlingen Ramble, linger and gaze – philosophical dialogues in the landscape garden. ... Professor på KTH i ämnet Kritiska studier i arkitektur sedan 2009. ... Startade tillsammans med fyra lärarkollegor på institutionen arkitekturgruppen FATALE 2007. Gruppen har drivit fram arkitekturfeministiskt orienterade kurspaket och en mastersinriktning på KTH, samt utvecklat forskning, arrangerat utställningar, performances och salonger. FATALE driver målmedvetet feministisk kritik och drömmer om en radikal förändring av arkitekturämnet och yrket. ... Leder ett Formasprojekt där 25 disputerade forskare, samt doktorander, från fyra arkitekturskolor och andra forskningsinstitutioner ska utveckla forskningen kring arkitekturens sociala effekter. ... Fick KTH:s pris för ledarskap, hösten 2011, för ett arbete präglat av ”aktiv coachning, systematiskt arbete, stor iver och hög integritet.”
Relaterat material
visa fler nyheter ›