Porträtt: Boel Berner

2003-10-08 10:21

Boet Berner är så gott som uppväxt på en ingenjörsbyrå. – Som barn sprang jag ut och in på pappas kontor hemma i vår villa, säger hon. I dag är hon professor vid Tema teknik och social förändring på Linköpings universitet. Och en stor del av sin forskargärning har hon ägnat just åt ingenjörsrollen.

– Självklart har jag haft intresset med mig hemifrån. Jag var ofta inne på pappas kontor, som han delade med några kollegor, och som var fyllt med kartor, mätinstrument och räknesnurror. Ibland fick jag följa med honom ut på jobb, han var lantbruksingenjör.

– När jag blev vuxen och började forska insåg jag att ingenjörsrollen inrymmer många intressanta aspekter. Dels handlar det om makt – över människor och maskiner, dels om svensk historisk utveckling och dels om genus. Ingenjörsyrket är och har alltid varit starkt maskulint präglat, säger hon.

Ända sedan doktorandtiden vid sociologiska institutionen i Lund har Boel Berner forskat och skrivit med historisk och idéhistorisk inriktning om genus och teknik, ingenjörsideologier och utbildning. Hennes avhandling hette Teknikens värld. Teknisk förändring och ingenjörsarbete i svensk industri och kom 1981.

Den nya generationen kvinnliga ingenjörer är otåligare än tidigare. De förväntar sig att bli behandlade som jämlikar och nå framgång i sitt arbete.

I en nyutkommen antologi Vem tillhör tekniken? Kunskap och kön i teknikens värld (Arkiv förlag) som hon varit redaktör för utvecklar Boel Berner sina tankegångar i kapitlet “Kvinnor i ingenjörsarbete”. Där beskriver hon hur den “långa vägens” praktiske ingenjör med kvällskurser och Hermods brev bakom sig är ett minne blott.

– Akademiseringen av yrket har öppnat ingenjörskarriären för kvinnor som ofta har bättre gymnasiebetyg än pojkarna, påpekar hon. Yrket har breddats och inkluderar nu områden som kvinnor, enligt många studier, är intresserade av. Till exempel miljö, arbetsmiljö och bioteknik. Viktiga bitar av IT-arbetet handlar om kundkontakter och kommunikationsförmåga, vilket även anses passa kvinnors kompetens. Yrket har också “kontoriserats”, de flesta civilingenjörer arbetar på kontor eller i laboratorier i storstäder eller universitetsstäder.

Mindre manligt präglat

– Dessa förändringar har lett till att yrkets image blivit mindre manligt präglat än tidigare, säger Boel Berner. Men den samhälleliga bilden som konstruerats under sekler – och som innehåller starka länkar mellan teknik, makt och maskulinitet – förändras inte omgående. Därför är det inte alltid lätt för kvinnor att bli ingenjörer.

Trots tillströmningen till ingenjörsutbildningarna på senare år utgör kvinnorna fortfarande en minoritet av alla civilingenjörer, 16 procent. De stora ingenjörsområdena maskin-, elektro- och datateknik domineras helt av män. Men inom de små ingenjörsområdena kemi och arkitektur råder en mer könsmässig jämvikt, där utgör kvinnorna ungefär 50 procent av studenterna.

– De största hårdvaru- och systeminriktade ingenjörsområdena är alltså fortfarande helt mansdominerade och de mer socialt inriktade och miljöinriktade områdena könsblandade, säger Boel Berner. De mansdominerade sektorerna har den traditionellt sett största prestigen och makten i svensk ekonomi med sina kopplingar till utvecklingen inom gruvor, verkstadsindustri, elektrisk kraftöverföring och telekommunikation.

Kvinnorna blir “gisslan”

Flera svenska studier har visat att de flesta kvinnliga ingenjörer arbetar i miljöer där det finns få eller inga andra kvinnor i samma position. Bara ett fåtal har en kvinnlig chef eller kvinnlig ingenjörsrollmodell högre upp i hierarkin. Kvinnorna blir “gisslan” och deras erfarenheter kännetecknas av både synlighet och osynlighet.

– Att vara den enda kvinnan i ett mansdominerat yrke skapar synlighet. Det innebär att man “sticker ut” vid konferenser och mässor. Får bra bordsplacering nära betydelsefulla män osv. En kvinnlig ingenjör kan ses som intressant och används ibland av företaget som emancipationssymbol.

Men synligheten upplevs inte alltid som positiv av kvinnorna. Att vara en av få innebär för det mesta att vara påpassad och utsatt.

Tekniken påverkar ju vardagen överallt och den är ofta könspräglad.

– Den ensamma kvinnliga ingenjören behöver kanske inte alltid arbeta så hårt for att få sin närvaro noterad. Däremot måste hon arbeta hårdare för att bli erkänd för sina prestationer. Ofta tillåts hon inte att göra lika många misstag som sina manliga kolleger.

I en undersökning som gjorts av Civilingenjörsförbundet framkom att det största hindret för kvinnors befordran är att kvinnor inte uppmärksammas.

– Det finns förstås många orsaker. En kan vara att kompetenta kvinnor upplevs som ett hot av vissa män, säger Boel Berner. De norska sociologerna Elin Kvande och Berne Rasmussen har beskrivit olika manliga attityder till kvinnliga ingenjörer, attityder som verkar relevanta också i ett svenskt sammanhang.

Kavaljerer och konkurrenter

Äldre män i ledande positioner kallar de båda forskarna “kavaljerer”. De känner sig inte hotade personligen men upplever ett hot mot den manliga miljön. De accepterar inte att kvinnorna kan vara kompetenta ingenjörer och beslutsfattare utan tenderar att bortse från kvinnornas bidrag och ger dem inget stöd. I de patriarkala relationer som de skapar till sina underordnade är det “sönerna” som är tänkbara efterträdare, inte “döttrarna”.

– Tendensen att gynna dem som liknar en själv har lett till att det finns en mycket hög andel civilingenjörer på toppositioner i näringslivet – varav nästan alla är män.

En annan inställning till de kvinnliga ingenjörerna visar den grupp av män som forskarna kallar “konkurrenterna”. Det är ambitiösa unga män som kommit en bit på väg och ser kvinnorna som ett hot mot sin egen karriär. De hänvisar till svårigheter som kunder och underordnade skulle få om kvinnor fanns i ledande positioner. I en amerikansk undersökning visas hur sådana män reagerar med skepsis, nedlåtenhet eller till och med öppen fientlighet mot kvinnliga ingenjörer. De provocerar genom sexuella anspelningar och skämt – eller utestänger kvinnorna från vardaglig interaktion i korridorer, på lunchraster eller efter arbetet.

– Individuella förhållningssätt av det här slaget förstärks eller försvagas av organisatoriska strukturer. Traditionella företag organiseras ofta som en militär eller patriarkal hierarki. Det vardagliga arbetet struktureras som om det inte fanns något familjeansvar, vilket gör det svårt för kvinnliga ingenjörer. Det ställs krav på heltid och övertid, plötsliga deadlines och resor med kort varsel.

Hamnade i perifera positioner

Forskning från 1960- till 80-talet visar att den lilla gruppen kvinnliga ingenjörer ofta landade i perifera positioner i yrket. De marginaliserades vad gäller makt, inflytande och kontakter.

– Tyvärr finns inga studier av dagens situation i Sverige som kan visa i fall det skett några avgörande förändringar säger Boel Berner. En viktig förändring tycks dock ha skett. Den nya generationen kvinnliga ingenjörer är otåligare än tidigare. De förväntar sig att bli behandlade som jämlikar och nå framgång i sitt arbete.

En stor andel av dem som intervjuades av Civilingenjörsförbundet 1996 uppgav att de ville nå ledande positioner och lika många att de inte hade nått sina karriärmål. Många unga kvinnor i mellanpositioner är extremt missnöjda med hur deras företag behandlar dem. Karriärmöjligheterna är små, kvinnor med småbarn diskrimineras och de ges få möjligheter att lära sig något nytt i sitt vardagliga arbete.

Kanske är det så, menar Boel Berner, att en “kritisk massa” (d.v.s. fler kvinnor på centrala positioner) måste uppstå innan det kan bli någon märkbar förändring i arbetsplatskulturen. Fram till dess handlar det om solidaritet och nätverksbyggande. Kvinnliga ingenjörer har startat grupper för att stödja varandra, både inom företagen och lokalt och nationellt.

– Dessutom tycks det behövas en medveten ”läroprocess” inom företagen, i ingenjörsutbildningarna och i yrket i stort. Som den italienska sociologen Silvia Gherardi påpekat kan sexism inte vara en acceptabel organisationsprincip i ett civiliserat samhälle, vare sig det gäller rekrytering, relationer eller de krav som ställs på ingenjörens prestationer eller personlighet, säger hon.

Tömt skrivbordslådorna

Efter den senaste antologin har Boel Berner “tömt sina skrivbordslådor” vad gäller ingenjörsyrket. Nu tänker hon ägna sig åt något helt annat – nämligen blod.

– Det handlar om hanteringen av blod, risker och säkerhet vid transfusioner bland annat. Blod har blivit en stor industriprodukt med många företag inblandade, företag som tjänar massor av pengar. I Frankrike, där jag bott och arbetat en del, har man haft några stora skandaler kring blodtransfusioner och hiv medan riskerna har hanterats bättre i Sverige.

– Här finns också genusaspekter att titta närmare på eftersom det i regel är män som ger blod. Det beror förmodligen på att informationen i hög grad vänt sig till männen. Bilden av den gode blodgivaren har passat in i det samhälleliga skötsamhetsidealet. Men vad händer när den blodgivande mannen plötsligt blir en riskfaktor med aids eller hiv?

1991 fick Boel Berner, som är docent i sociologi, sin professur vid Tema Genus i Linköping, som hon beskriver som en spännande och inspirerande miljö. Men eftersom familjen finns i Lund veckopendlar hon – som så många andra.

– Jag hade ingen vettig tjänst i Lund och tyckte det var fantastiskt att få komma till en institution med människor som hade samma inriktning på teknik och samhälle. Den tvärvetenskapliga miljön här är väldigt inspirerande. De senaste åren har vi haft mellan 25 och 40 doktorander från olika samhällsvetenskapliga, tekniska och humanistiska ämnen.

Bättre redskap för forskning idag

Det har hänt en hel del inom forskningen om genus och teknik de senaste 20 åren.

– Det finns rätt mycket skrivet i dag. Det gör att vi har bättre redskap för vidare forskning jämfört med hur det var på 80-talet.

Själv hade Boel Berner inget genusperspektiv när hon skrev sin egen avhandling, Teknikens värld. Men intresset fanns, redan 1975 skrev hon en rapport om Kvinnor inom teknik och naturvetenskap. Och hon var med vid det köksbordssamtal i Lund som ledde fram till bildandet av Forum för kvinnliga forskare tillsammans med bland andra Karin Widerberg, i dag sociologiprofessor i Oslo, Margot Bengtsson, som nu är docent i psykologi i Lund och Anita Göransson, professor i kvinnohistoria i Göteborg.

– Något senare startade Kvinnovetenskaplig Tidskrift, KVT, som hade sin första redaktion i Lund. 1982 var jag med och gjorde ett temanummer om “Kvinnors kunskap och makten över tekniken”. Sedan dess har könsperspektivet funnits med i det mesta jag gjort.

Vad finns då kvar att forska på inom genus och teknikområdet?

– Vi kommer att finna nya domäner hela tiden. Tekniken påverkar ju vardagen överallt och den är ofta könspräglad. Den kommer till exempel in mer och mer inom väldigt många kvinnoyrken genom datorer och IT, det påverkar arbete i kassor och på kontor. Andra områden som rör vardagslivet är hushållstekniken, bilismen och transporter. Nya stora teknikfält som är oerhört genusrelaterade är medicinsk teknik, bioteknik, medieteknik. Så nog finns det mycket intressant att undersöka.

Skribent Lena Olson
Källa Porträttet publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 3-4 2003
Fakta:
Boel Berner har bland annat skrivit följande böcker:
  • Teknikens värld. Teknisk förändring och ingenjörsarbete i svensk industri, 1981
  • Kunskapens vägar. Teknik och lärande i skola och arbetsliv, 1989
  • Sakernas tillstånd. Kön, klass, teknisk expertis, 1996
  • Från symaskin till cyborg, 1996 (red. Tillsammans med Elisabeth Sundin)
  • Gendered Practices, Feminist Studies of Technology and Society, 1997 (red.)
  • Perpetuum Mobile? Teknikens utmaningar och historiens gång, 1999
  • Vem tillhör tekniken? Kunskap och kön i teknikens värld, 2003 (red.)
Relaterat material
visa fler nyheter ›