Porträtt: Britt-Marie Thurén

1999-12-15 09:07

En stor del au sitt vuxna liv har Britt-Marie Thurén tillbringat i Spanien. Nu är hon Sveriges första professor i ämnet genusvetenskap i Umeå och internationalisering är en fråga som ligger henne varmt om hjärtat. – Vi måste låta oss inspireras av debatter och idéströmningar i alla länder, på alla kontinenter, inte bara de engelsktalande.

– Jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt att vara professor! Det är otroligt mycket arbete men också väldigt spännande och stimulerande. Så här efteråt måste jag erkänna att jag tvekade en hel del innan jag sökte tjänsten eftersom jag trivs bäst när jag får läsa och skriva. Som professor måste man lägga egen forskning på hyllan och i stället intressera sig för andras projekt, vara handledare och ta ansvar för institutionen. Men eftersom jag känner starkt för genusforskningen och dess utveckling vill jag gärna vara med och dra mitt strå till stacken. Ju mer jag ägnat mig åt genus i olika samhällen desto mer har jag känt mig som genusforskare med socialantropologi i botten än som socialantropolog med genusinriktning.

Det var i mars 1998 som Britt-Marie Thurén tillträdde den nyinrättade professorstjänsten vid Kvinnovetenskapligt forum i Umeå. Hon tycker själv att hon haft en enorm tur som fick en ny chans i livet vid 56 års ålder. Tjänsten innebar ju både andra arbetsuppgifter och en flytt från Stockholm till en ny stad som hon inte visste särskilt mycket om. Så här snart två år efter professorsinstallationen har hon dessutom gjort en annan upptäckt:

– Jag tycker faktiskt om ledarrollen och det hade jag ingen aning om eftersom jag inte varit chef tidigare! Men det finns också andra fördelar med professorstjänsten, nämligen vetskapen om att jag sitter tryggt och att ingen kan ta mitt jobb ifrån mig. Jag kan skriva populärt eller uttala mig i olika frågor utan att behöva ta hänsyn till vad andra ska tycka eller tänka. Det är lättare att utveckla sitt kritiska tänkande då. Det visar hur viktigt det är med trygga forskartjänster. Friheten är en del av vetenskapens väsen men om vetenskapen ska kunna leva upp till målet att pröva idéer fritt måste fler forskare ha en sådan anställningstrygghet.

Eftersom universitetet är så hierarkiskt uppbyggt får man inte alltid lika mycket feedback som professor som man får i en lägre position.

Några nackdelar, då? Jo, det finns det också, säger hon:

– Att bli ledare medför samtidigt en viss ensamhetskänsla. Eftersom universitetet är så hierarkiskt uppbyggt får man inte alltid lika mycket feedback som professor som man får i en lägre position. Fast jag upplever Forum som en väldigt stimulerande miljö med färgstarka människor som inte håller inne med sina åsikter.

När hon tillträdde tjänsten blev hon den första professorn i genusvetenskap. I dag är två professurer till på gång att tillsättas, dels vid Centrum för genusvetenskap (tidigare Kvinnovetenskapligt forum) i Lund och dels vid Institutionen för genusvetenskap (tidigare kvinnovetenskap) i Göteborg.

Kritiskt och intensivt skede

Strax efter starten skrev Britt-Marie Thurén så här i Forums medlemstidning: “Genusvetenskapen i Sverige befinner sig sedan en tid tillbaka i ett kritiskt och intensivt skede… Man kan fråga sig om genusvetenskap blivit ett eget ämne eller om det fortfarande är beteckningen på ett tvärvetenskapligt fält?”. Så här svarar hon på sin egen fråga i dag:

– Jag ser det inte som ett ämne utan hellre som ett forskningsfält där centra och fora för kvinnoforskning fungerar som mötesplatser för forskare från olika institutioner. Genusperspektivet är ju relevant inom de flesta ämnen.

– Vi som håller på med genusforskning bör inte marginalisera oss utan verka inom ämnena också. Det är fortfarande giltigt med de “två benen” – även om det blir svårare att hålla den balansen. Ju större den ackumulerade kunskapsmassan blir inom genusforskningen desto svårare blir det för nya forskare från olika ämnen att tränga in i den.

Själv ägnar hon mycket tid åt att föreläsa om genusforskning, både inom universitetet och utanför, till exempel hos Fredrika Bremerförbundet. Många hör av sig och ber henne komma.

– Jag har ju blivit en officiell auktoritet nu, säger hon och skrattar. Men jag tycker också det är roligt att vara ute i olika sammanhang och möta människor. Den tredje uppgiften, forskningsinformationen, är väldigt viktig. En forskare ska inte sitta instängd på sin kammare, det är viktigt att veta vad som rör sig ute i samhället.

Efter alla föreläsningar på olika nivåer har Britt-Marie Thurén kommit fram till två sätt att förklara genusperspektivet.

Så här lyder den “populära” förklaringsmodellen:

“Det handlar om detta med kvinnligt och manligt som vi har funderat över i tusentals år och aldrig kan sluta fundera över. Det är en av mänsklighetens stora gåtor, jämförbar med födelsen och döden…”

Och så här lyder den vetenskapliga:

“Genus är en princip för kulturell och social organisation. Genusforskning är allt som följer av den definitionen.”

– Jag tycker inte att ett sådant här forskningsområde ska avgränsas med för statiska definitioner. Det ska få dra iväg åt lite olika håll. Själv brukar jag rekommendera dem som vill skaffa sig en uppfattning om vad det handlar om att läsa de senaste årens nummer av Kvinnovetenskaplig Tidskrift: Vilka debatter pågår? Vilka frågor ställs? Vilka är de centrala texterna?

Det är synd att så få utländska antropologer undersökt Sverige.

Forskarkurs i genusantropologi

Annars ägnar hon den mesta tiden åt att bygga upp forskningsverksamheten vid Kvinnovetenskapligt Forum. En ambition är att föra in socialantropologiska tankegångar i de genusvetenskapliga debatterna i Umeå. Hon har bland annat startat en forskarkurs i genusantropologi. Internationalisering ligger henne också varmt om hjärtat efter alla år utomlands, både i USA och Spanien. Hon hoppas kunna bidra med att skapa utbyten mellan Umeå och olika sydeuropeiska och latinamerikanska universitet.

– Vi måste låta oss inspireras av debatter och idé-strömningar i alla länder, på alla kontinenter. Och då menar jag inte bara de engelsktalande länderna. Även om engelska är det stora internationella språket är det inte så stort som vi svenskar gärna tror. Fransmän och spanjorer är inte särskilt bra på engelska. Det finns också andra faktorer som kan hjälpa oss att tänka nya banor. I Sydeuropa finns andra kriterier för vad som är en bra vetenskaplig text. Exempelvis organiserar spanjorerna sina tankar i en annan ordningsföljd än vi är vana vid. Vi behöver relativisera mer vad som är “bra”.

Det är också synd att så få utländska antropologer undersökt Sverige, tycker Britt-Marie Thurén.

– Det vore intressant att till exempel få hit en spansk feministisk forskare som belyste vårt land ur ett genusperspektiv. Vi svenskar skulle ha mycket att lära av att någon såg på oss utifrån och ställde andra frågor än vi själva gör. Fast språket är en svårighet. Svenskan är ju ett litet språk i världen men det krävs språkkunskaper för att genomföra en antropologisk undersökning som ger inblick i attityder och levnadsvanor.

För några år sedan gjorde Britt-Marie Thurén en stipendieresa till Japan, något som lett till funderingar på ett nytt forskningsprojekt. Hon upptäckte att det finns vissa likheter mellan Japan och Spanien som det vore intressant att undersöka närmare.

– Båda länderna har genomlevt fascistiska diktaturer och på senare år haft en snabb industrialisering och ekonomisk tillväxt. I Spanien skedde detta under en 10-års-period, också i Japan gick utvecklingen i rekordfart. I Sverige tog samma utvecklingsprocess 150 år.

Har två hemländer

Tanken med forskningsprojektet skulle i så fall vara att undersöka hur människor talar om genusrelaterade frågor (manligt och kvinnligt i familj, samhälle, arbetsliv) och om sättet att tala om det kopplas ihop med de sociala och ekonomiska förändringarna. Britt-Marie Thurén har tidigare gjort liknande fältarbeten i Spanien. Under arbetet med sin avhandling tillbringade hon lång tid i en barrío i Valencia för att undersöka hur samhällsutvecklingen påverkat synen på kvinnligt och manligt.

– Samtidigt förstår jag att jag inte kommer att ha tid att genomföra det här projektet på grund av mina nya arbetsuppgifter som professor. Jag är 57 år nu och inser att jag måste välja vad jag ska göra under de sju, åtta yrkesverksamma åren jag har kvar. Men jag skulle gärna se att någon annan genomförde en sådan undersökning, det finns inget liknande arbete gjort.

Men även om det inte blir några fler fältarbeten kommer Britt-Marie Thurén alltid att ha en fot i Sverige och en fot utomlands.

– Även om jag skiljde mig från min man har jag inte skiljt mig från Spanien. Jag känner en stark lojalitet och önskan att vara där fast jag aldrig haft någon möjlighet att flytta tillbaka. I dag skulle det heller inte gå efter som jag är så inarbetad i Sverige och har alla mina kontakter här. Men jag har en lägenhet i Valencia och mina söner, som nu är vuxna och flyttar runt i världen, kommer nog på sikt att flytta tillbaka till Spanien. Deras framtid är förstås också min. Därför känns det som om jag har två hemländer.

Skribent Lena Olson
Källa Porträttet publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 4 1999
Relaterat material
visa fler nyheter ›