Porträtt: Catharina Landström

2006-12-04 13:01

När stadsjeepen blev en storsäljare bland amerikanska kvinnor reagerade bilindustrin med skräckblandad förtjusning. Med sina mörka färger och sin kraftfulla motor var den jättelika bilen tänkt att appellera till den välbärgade medelklassmannen. – Det nya konsumtionsmönstret skapade kaos hos dem som alltid tagit bilkulturens könsordning för given, säger Catharina Landström, docent i vetenskapsteori.

Tillbaka i Göteborg igen efter många år som gästforskare i olika världsdelar håller hon just nu på att avsluta ett forskningsprojekt om teknik och heteronormativitet.

– Lanseringen av stadsjeeparna, eller SUV:arna, visar tydligt vilket glapp som finns mellan kulturella föreställningar om vad folk vill ha och hur det förhåller sig i verkligheten. Män anses vanligtvis vara mer intresserade av bilar än kvinnor. Och enligt rådande föreställningar väljer kvinnliga bilägare en liten, billig, bensinsnål bil – som helst ska vara röd.

All teknik borde vara könsneutral.

– Att stadsjeepen ändå blev så populär bland kvinnor när den lanserades skapade stor aktivitet i bilindustrin. Den var ju tänkt att slå an hos välbärgade, medelålders män men på den största marknaden, den amerikanska, blev den i stället en framgång hos kvinnorna. För att förklara varför gick en Volvorepresentant ut med förklaringen att “män köper SUV åt sina kvinnor”. Detta trots att biltillverkarna mycket väl vet att kvinnor är lika intresserade av bilar som män – även om det inte stämmer med de vedertagna normerna om manligt och kvinnligt.

År 2003 fick Catharina Landström tre års forskningspengar från Vetenskapsrådet för projektet “Bilar, datorer och mobiltelefoner i den heterosexuella matrisen”, som hittills resulterat i ett antal artiklar och så småningom ska leda till en bok. I sitt arbete utgår hon från filosofen Judith Butlers idé om den heterosexuella matrisen, dvs. att vi blir kvinnor eller män för att vi beter oss på sätt som anses kvinnliga eller manliga. För att framstå som kvinna krävs också att man har en kropp som kategoriseras som en kvinnokropp – vice versa för en man – och att man känner rätt begär, nämligen det heterosexuella.

– Enligt Volvorepresentanten som uttalade sig i Göteborgs-Posten så sparkar män på däcken medan kvinnor tittar på inredningen. Poängen är att vi måste vara tolkningsbara som antingen man eller kvinna.

Människor som gör fel straffas

Den heterosexuella matrisen är normerande eftersom människor som gör fel straffas, menar Catharina Landström och tar ett exempel:

– Inom populärkulturen verkar inte kvinnor som utvecklar en positiv relation till bilar kunna vara framgångsrikt heterosexuella. Sådana kvinnor misslyckas med sina relationer, utsätts för övergrepp och dör gärna på slutet. Däremot kan lesbiska kvinnor relatera positivt till bilar. Ofta visar det sig att teknikintresserade kvinnor i filmens värld förr eller senare kommer ut just som lesbiska.

Däremot finns inga bög-bilmiljöer i det kulturella medvetandet. Enligt den stereotypa bilden av bögar är de inte intresserade av bilar, motorer eller mekande.

– De manliga bilmiljöerna är väldigt heteronormativa. Ett intresse för bilar tolkas som ett uttryck för heterosexuellt begär hos män.

Kvinnor förringar ofta sin kompetens

Att teknik är ett mansdominerat område har konstaterats av många feministiska teknikstudieforskare. Men Catharina Landström är mer intresserad av de kulturella konsekvenserna. Kvinnor förväntas helt enkelt inte ha kunskaper om hur teknik fungerar.

– Vi förringar ofta själva vår kompetens i könsblandade sammanhang. Och teknisk utrustning som förknippas med kvinnlighet, till exempel symaskiner eller “tjejbilar”, betraktas ofta som mindre tekniska.

Till skillnad från bilar framstår däremot mobiltelefoner som könsneutrala numera. Även om de till en början också hade medelålders affärsmän som främsta målgrupp har de under loppet av några år spridit sig till alla kategorier av människor.

Det tycker Catharina Landström är spännande:

– Det vore väldigt bra om all teknik blev mer könsneutral eftersom den ju faktiskt används av alla.

Sedan i vintras är hon tillbaka vid Göteborgs universitet efter ett år som lektorsvikarie vid Department for Media and Communications på Goldsmith College vid University of London. Där blev hon intresserad av vetenskapskommunikation, särskilt via nya medier.

– Jag får ofta intellektuella kickar i nya miljöer.

Just den aspekten är en av hennes starkaste drivkrafter till att söka sig utomlands – förutom att hon alltid gillat att resa och upptäcka nya ställen. Dessutom är hennes forskningsområde, teknik- och vetenskapsstudier, ett väldigt litet fält i Sverige.

– Det känns inte tillräckligt intellektuellt stimulerande att vara på samma institution hela livet. I England däremot finns det väldigt många som håller på med samma saker som jag. Allra helst skulle jag vilja återvända till Australien, där jag bodde och forskade i tre år, men där är arbetsmarknaden ännu sämre än i Sverige – eller på samma nivå.

De manliga bilmiljöerna är väldigt heteronormativa. Ett intresse för bilar tolkas som ett uttryck för heterosexuellt begär hos män.

1998 disputerade Catharina Landström på Göteborgs universitet med avhandlingen Everyday Actor-Network. Locals and Globals in Molecular Biology, där hon diskuterade centrala begrepp inom vetenskapsstudier efter art ha följt två forskargrupper inom medicinsk molekylärbiologi. Hennes ämne, vetenskapsteori, kan enkelt uttryckt beskrivas som studier om vetenskap eller forskning om forskning.

– När jag skulle börja med mitt avhandlingsarbete hade jag läst mycket om labbstudier. Därför bestämde jag mig för att följa forskargrupperna på Sahlgrenska universitetssjukhuset och studera deras arbetsprocesser. Jag ville undersöka om det gick att utveckla begrepp för hur de arbetar i vardagen.

– Jag insåg snabbt hur komplex deras forskarvardag är. De stora upptäckterna är en sak och det dagliga arbetet något annat. Under ett pågående projekt vet man inte om resultaten kommer att hålla när de testas eller om någon annan kommit på samma sak samtidigt. Se bara på Nobelprisen som ofta delas ut 20 år efter att upptäckterna gjorts.

Donna Haraway var en duktig pedagog

Under forskarutbildningen tillbringade hon ett år vid University of California i Santa Cruz, där hon följde den världskända professorn och cyberfeministen Donna Haraways kurser. Det var hon som på 90-talet introducerade begreppet cyborg (en symbol för människa/maskinhybrid) inom feministisk forskning.

– Det var otroligt roligt att få träffa Haraway, som jag läst så mycket av. Hon var jättetrevlig och en duktig pedagog. Trots att hennes texter är svårtillgängliga är hon väldigt bra på att berätta och förklara muntligt. Hon blev en förebild för mig, faktiskt. Och jag har haft en enorm nytta av hennes kurser.

Under tiden i Santa Cruz fick Catharina Landström även upp ögonen för en ny strömning inom forskningen, postkoloniala perspektiv på vetenskaplig kunskapsbildning. Det ledde till att hon, efter hemkomsten, blev redaktör för antologin Postkoloniala texter med bidrag av betydelsefulla författare som Edward Said och Gayatri Chakravorty Spivak.

– Postkolonialism som politisk rörelse arbetar för att förändra de orättvisor som västerlandets exploatering av andra världsdelar skapat under historiens gång. Postkolonial teori för in den här frågan i det akademiska samtalet. I antologin samlade jag ihop texter med kunskapskritisk betydelse.

Ett vetenskapligt misslyckande blev en succé

Efter disputationen åkte hon till Australien för postdoktoral forskning. Närmare bestämt till School of Humanities vid University of Western Sydney. Hon hade då “sökt massor av pengar”, fått flera avslag men försökt igen – och till slut blev det napp. Först pengar för ett års vistelse och sedan mer så att hon kunde stanna totalt tre år. Stipendierna kom från Svenska Institutet, Wenner-Gren Stiftelserna och STINT.

– Det är mitt råd till alla som vill ut: var envetna och ge inte upp! Om man läser igenom sina ansökningar efter ett avslag förstår man i regel varför det inte gick igenom. Ofta handlar det om att syftet är otydligt. Men om man filar lite till brukar det ge resultat.

Anledningen till att hon bestämde sig för Australien var att hon läst om ett fältförsök med ett virus som kanske skulle kunna användas som ett verktyg för att minska kaninstammen. Försöket fick avbrytas när viruset “smet” från karantänområdet och spred sig over hela landet, där det orsakade massdöd bland kaniner.

– Att förlora kontrollen när man håller på med ett experiment skulle normalt anses som ett stort misslyckande. Men här blev det alltså succé eftersom kaninerna ansågs vara ett stort problem. Och för mig som vetenskapsteoretiker var det intressant att studera hela den här processen.

Hon trivdes bra i Australien och skulle gärna vilja åka dit igen:

– Även om det är väldigt annorlunda och ligger långt borta är det ändå mycket som är likt. För en svensk är det ett land som är lätt att begripa. Man får raka svar och besked, precis som här. Och så är det ju ett land där solen alltid skiner!

Skribent Lena Olson
Källa Porträttet publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 4 2006
Relaterat material
visa fler nyheter ›