Porträtt: Den akademiska feminismens grand old lady

2010-03-15 14:13

Den akademiska feminismens grand old lady, Yvonne Hirdman, är aktuell med en biografi om sin minst sagt äventyrliga mamma. Själv jobbar hon på som vanligt, trots att hon egentligen är pensionär.

Kommunistromantikern som blev feministdrottning. Så hade någon lite modigare kunnat börja den här texten, men när Yvonne Hirdman efter en halvtimme slår fast att “ikonisering är förskräckligt, då är man verkligen på väg bort” apropå något helt annat törs jag inte riktigt protestera.

För trots Hirdmans motstånd mot hedersbetygelser, och trots att hon närmast buttert avfärdar påståendet att hon är och har varit många kvinnors väg in i den akademiska feminismen med ett “det tror jag verkligen inte är fallet nuförtiden” så är hon ju inte vem som helst.

Det var Yvonne Hirdman som 1988 lanserade begreppet genussystem, och efter det var ingenting sig likt.

Begrepp som genus och genussystem blev allt mer förekommande i både akademin och den allmänna debatten och snart hade dåvarande ämnet kvinnohistoria ersatts av genusvetenskapen, en på samma gång bredare och mer specialiserad disciplin som skulle dra horder av företrädelsevis unga och aktivistiska kvinnor till landets lärosäten.

Vi visste allt om pappas barndom i Västerås, men ingenting om mammas i Rumänien.

“Feminismen idag är splittrad”

Inte för att Yvonne Hirdman själv är helt nöjd med utvecklingen.

Hon var emot att göra ett eget ämne av genusvetenskapen, och hon är det fortfarande.

– Feminismen i dag är splittrad, och den akademiska feminismen har extremiserats. Det kunde man ju räkna ut med lillfingret att det skulle hända när man gjorde ett eget ämne av genusvetenskapen.

I nästa andetag säger hon att hon inte är så “ruskigt insatt i vad de håller på med”, men att hon tycker sig märka hur genusvetenskapen dränerar andra ämnen på genusintresserade studenter.

– Det är inte många av doktoranderna här på Stockholms universitet som är intresserade av genushistoria, till exempel. Och det är synd, jag är av åsikten att det behövs mycket mer genushistorisk forskning, säger hon.

Vägen till akademin inte självklar

Yvonne Hirdmans egen väg in i akademin var om inte krokig så åtminstone långt ifrån självklar. Hon föddes rakt in i en socialdemokratisk aristokrati av akademiker och autodidakta bildningsivrare på pappas sida, men säger att det aldrig förekom några påtryckningar hemifrån om att hon eller de båda syskonen skulle studera.

– Jag tyckte mycket om att rita och mamma försökte väl få mig att läsa konsthistoria, men pappa var alltid: gör vad du vill!

Hon säger att hon inte riktigt minns hur hon var som barn, men att hennes mamma brukade säga att hon var “snabb, precis som mormor”, och att hon var väldigt smal och vägrade äta något som helst fett. Och att hon var mobbad.

Att växa upp i då nybyggda Hökarängen med en tysk mamma mitt bland blonda barn var inte lätt.

– Det fanns inte särskilt mycket tolerans för människor med mörkt hår i Hökarängen på den tiden.

Barndomen var, förutom närheten till de båda syskonen, ensam. Föräldrarna “jobbade jämt” och på somrarna skickades syskonen Hirdman i väg medan föräldrarna skötte sitt.

Sökte till konstfack

I tonåren växte teckningsintresset till konstnärsdrömmar och Yvonne Hirdman längtade efter att flytta till Paris, lära sig franska och sitta på kaféer och ägna sig åt konsten. Hon sökte in till Konstfack en gång, men kom inte in.

– Jag trodde på den där konstnärsmyten som säger att om man har riktig begåvning så krossar man allt motstånd. Det var en förödande inställning, säger hon och menar att om hon inte gett upp utan sökt fler gånger hade hon förmodligen haft ett roligare och mer spännande liv.

Istället blev hon gravid. Hux flux och utan att hon planerat det och hon var 20 år i en tid där aborter var förbjudna och där kvinnor fortfarande saknade möjlighet att göra något åt sina liv eftersom de inte ägde makten över sina kroppar.

– Jag tror att vår generation kvinnor, och de före oss, fick en defaitistisk inställning till livet: Fan, det spelar ingen roll vad jag gör. Att bli gravid var förödande på den tiden, det var “jaha, det var det, det”.

Defaitismen till trots, det var graviditeten som lade grunden till Yvonne Hirdmans akademiska karriär.

– Att bli med barn fick mig att skärpa mig något enormt. Jag tog tag i mig själv och började studera på allvar.

“Saker är sällan vad de ser ut att vara”

Fem år senare inledde Yvonne Hirdman, som frånskild och ensamstående tvåbarnsmor, sin avhandling i historia som visade hur nära det svenska kommunistpartiet stod Sovjetunionen och Komintern under andra världskriget. Året var revolutionernas 1968 och avhandlingen tänkt att upprätta kommunisternas dåliga rykte.

Yvonne Hirdman beskriver sig själv under den här tiden som “alldeles rödglödgad”, men att det snart stod klart för henne att det inte alls var särskilt synd om studieobjektet – som snarare hade ägnat sig åt avancerat landsförräderi under kriget.

– Det jag lärde mig under min avhandling, att saker och ting sällan är vad de ser ut att vara på förhand, har varit oerhört betydelsefullt.

Föga anade hon då att hennes avhandling skulle komma att bli henne behjälplig på andra sätt många, många år senare – även om hon säger att hon så här i efterhand inte alls tror att ämnesvalet var någon slump.

Den mamma hon aldrig riktigt kände och som dog plötsligt när Yvonne var 23 år hade inte alls – som Yvonne trodde när hon påbörjade arbetet med boken om henne för några år sedan – befunnit sig i utkanten av den europeiska politiken som föregick andra världskriget.

Mamma var spion i Danmark

Charlotte Gräfin Stenbock-Fermor, uppväxt i det kosmopolitiska Bukovina i Rumänien, var organiserad kommunist i Weimarrepublikens Berlin, i landsflykt i Zürich och Moskva efter Hitlers maktövertagande, och slapp med allra största säkerhet undan en säker död i Stalins utrensningar genom att bolsjevikerna skickade henne som spion till Danmark.

Strax innan kriget bröt ut träffade hon den unge herr Hirdman i Frankrike och medan hennes generationskamrater på kontinenten dödades eller sattes i läger rullade Charlotte barnvagnar i Stockholm.

Väl i Stockholm och Sverige blev Charlotte Fru Hirdman och hennes äventyrliga förflutna bleknade bort i skuggan av det nya livet i folkhemmet, åtminstone för hennes tre barn.

– Vi visste allt om pappas barndom i Västerås, men ingenting om mammas i Rumänien. Det var pappa som var historieberättaren, han kunde prata i två timmar om hur han satte upp en hylla.

Blev du inte avundsjuk på din mamma när du väl fick reda på alla fantastiska historier och händelser under arbetets gång?

– Jo, jag kunde komma på mig med sådana nästan förbjudna känslor. Vilket spännande liv! Berlin, Moskva … Men hade det varit jag hade jag förmodligen varit som Cora Sandels Alberte. Jag hade suttit tyst och grå i ett hörn utan att ta del av allt det fantastiska.

Skribent Anna Hellgren
Källa Porträttet publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 1 2010
YVONNE HIRDMAN ...
... är född 1943 och professor i samtidshistoria på Södertörns högskola och professor i historia på Stockholms universitet. ... har skrivit ett flertal böcker om framförallt arbetarrörelsen och genus, däribland en biografi om Alva Myrdal. ... bor i lägenhet i Hammarby Sjöstad i Stockholm tillsammans med sambon Claes Gustafsson och har två vuxna barn. . . . tycker om att laga mat och att vara utomhus, simma, bada, plocka svamp och åka längdskidor, på fritiden. ... gick med i Grupp 8 1971, grundade nätverket Kvinnliga forskare 1979 och kan ibland sakna den tidens kollektiva feministiska kamp. . . . är inte helt nöjd med att åldras i den feministiska rörelsen "Det blev lite tomt när jag fick min professur, det ingår lite att vara offerlamm när man sysslar med genus. Går det bra för någon är så är det inte bra." ... gillar inte att vissa vill tillskriva henne begreppet "könsmaktordningen". "Jag avskyr det, jag förstår att det är enklare att använda men det är ett mycket dåligt begrepp." ... tycker att kvinnorörelsen är alldeles för feg nuförtiden, och att det bråkas alldeles för lite. . . . vill i framtiden: Skriva på riktigt. "Akademin har aldrig varit på riktigt, mer en ursäkt för att 'slippa' skriva annat. Mitt innersta jag har aldrig varit en del av till exempel det svenska kommunistpartiet."
Relaterat material
visa fler nyheter ›