Porträtt: Humaniora på gränsen till naturvetenskaperna

2009-09-14 11:45

I en tid när människans förhållande till teknik, maskiner, djur och miljö utmanar den humanistiska vetenskapen bidrar genusforskningen till att bredda humanioras forskningsfält. Cecilia Åsberg är en av dem som tänjer gränserna.

Nyhet 

– Jag är övertygad om att humanioras kris också är dess möjligheter så länge vi använder de interdisciplinära angreppssätt och analytiska verktyg som utvecklats, säger Cecilia Åsberg.

Hon är genusforskare vid Tema Genus och hör till de unga, lovande forskare som erbjudits tjänster vid Linköpings universitet med särskilda anslag för en egen verksamhet. För Cecilia Åsbergs del innebär det att hon kunnat bygga upp The Posthumanities Hub, en forskningsinriktning och plattform för genusforskare som intresserar sig för frågor utanför det Cecilia Åsberg kallar för humanioras bekvämlighetszon.

– Det leder oss in på frågeställningar som har att göra med biologi och djur, natur och kultur, populärvetenskap och vetenskapskulturer och som utmanar våra föreställningar om kön, genus, klass, etnicitet och sexualitet. Vi vill ta vid där socialkonstruktivism och biologiska såväl som kulturella deterministiska tänkesätt tidigare satt stopp och begränsat.

Just nu är hon involverad i ett projekt om stamcellsforskning och hur natur- och kulturvetenskapernas förhåller sig till det mänskliga embryot. I ett annat projekt, som handlar om Alzheimerforskningens vetenskapskultur, följer hon forskarnas arbete i ett bananflugelabb, där både forskare och flugor utmanar antaganden om det mänskliga och det djuriska.

Jag är övertygad om att humanioras kris också är dess möjligheter så länge vi använder de interdisciplinära angreppssätt och analytiska verktyg som utvecklats.

Disputerade tvärvetenskapligt

Ända sedan de mångvetenskapliga epokstudierna på kulturvetenskapliga programmet i Linköping har tvärvetenskap och genus präglat Cecilia Åsbergs studier.

– Historia var mitt huvudämne, men jag har alltid hittat genusbiten, den har intresserat mig ända sedan tonåren. Numera är jag inte renrasig någonstans, konstaterar hon och sammanfattar sitt förhållande till tvärvetenskap, genusvetenskap och interdisciplinära angreppssätt.

Cecilia Åsberg var först i Norden med att disputera i tvärvetenskaplig genusvetenskap och vid Tema Genus. Avhandlingen Genetiska föreställningar: Mellan genus och gener i populär/vetenskapens visuella kulturer lades fram 2005 och handlar om hur både vetenskap och populärvetenskap färgas av fördomar och kulturella föreställningar och hur de avslöjas i berättelser om forskarrön.

Anställdes i Utrecht

En vecka före disputationen var Cecilia Åsberg på anställningsintervju på avdelningen för genusvetenskap vid Utrechts universitet i Nederländerna, där hon lärt känna flera forskare. Hon anställdes som lektor och stannade i tre år.

– Jag undervisade i feministiska kulturstudier, teknik och vetenskapsstudier på kurser som Feminist Toolbox, Technobodies in Cyberspace och The Body Course. Tiden räckte också till en del handledning och forskning. Den internationellt präglade miljön i Utrecht gav dessutom rika möjligheter att nätverka, berättar Cecilia Åsberg.

Ändå tvekade hon inte när möjligheten fanns att återvända till Tema Genus. Det gick inte att säga nej till att få ägna sig åt forskning till nästan hundra procent och leda en forskargrupp.

I Utrecht samordnade hon också EU-programmet ADVANCE, ett mentors- och genusträningsprogram för kvinnliga naturvetare i akademi och industri. Det välkomnades i Nederländerna, där 95 procent av professorerna är män.

– Jag hade tidigare tyckt att mentorsprogram var för inriktade på management, men insåg hur bra de är för en akademisk karriär i dag. En långvarig och informell kontakt med en mentor som kan berätta hur det går till i forskarvärlden är en stor tillgång, konstaterar Cecilia Åsberg.

I dag räknar hon minst fyra erfarna forskare som sina mentorer. De är kolleger som hon pratar om med uppskattning och värme och några av dem är med i den internationella referensgrupp som är knuten till The Posthumanities Hub.

Kritiskt tänkande räcker inte

Som alla genusforskare är Cecilia Åsberg tränad i kritiskt tänkande, men hon påpekar att det inte räcker. Det krävs också kreativitet, desperat framtidstro och förmåga att se oväntade öppningar.

– Som feminist vill jag åstadkomma förändring, men kritisk forskning som bara dissar får jag inte andra att lyssna till. Jag måste ta ansvar för den förändring jag vill se och fråga mig vad jag understödjer med min forskning.

Hon har själv utbildat sig maximalt i saker hon älskar – även om mycket kvarstår att lära – och har ett passionerat förhållande till det hon gör. Hon menar att det lönar sig.

– Det finns så många välutbildade juniora forskare och konkurrensen är stenhård. Det gäller att ha roligt, knyta kontakter, skapa oheliga allianser och applicera genusteori på sitt arbetsliv oavsett om man hamnar i eller utanför akademin.

– Kön är något vi gör, ett iscensättande som vi själva är med och skapar. Det är varken fel eller fult att använda lite av sina kunskaper om hur man kan iscensätta sig själv på anställningsintervjun eller i klassrummet.

Cecilia Åsberg misstänker att det var lättare, eller åtminstone radikalt annorlunda, för dagens väletablerade professorer än det är för hennes egen generation där publikationshets, marknadsföring och anpassning råder.

– I dag ska man som forskare helst kunna laga kopiatorer, föra svåra samtal och undervisa tonvis med studenter samtidigt som man skriver framgångsrika medelsansökningar och kontinuerligt publicerar sina nya rön i välrenommerade tidskrifter med internationellt genomslag.

– Man får ta det onda med det goda, säger hon och konstaterar att genusvetare numera har en arbetsmarknad även utanför universitetsvärlden, i statliga och andra verksamheter som är måna om genusperspektivet.

Skribent Birgitta Weibull
Källa Porträttet publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 3 2009
Relaterat material
visa fler nyheter ›