Porträtt: Karin Nordberg

1999-05-23 10:07

Radion har hela livet spelat en stor roll för journalisten och idéhistorikern Karin Nordberg. Inte bara som arbetsplats utan också som inspirationskälla till avhandlingsarbetet. På 80-talet var hon med och startade Radio Ellen och i höstas kom hennes doktorsavhandling om radion och folkbildningen. Nu vill hon gå vidare och skriva radions kvinnohistoria.

Nyhet 

– Precis som alla andra i min generation växte jag upp med radio, inte TV. Mina föräldrar tillhörde den första generationen radiolyssnare. Deras lyssnande framstår så här i efterhand som både tids- och könstypiskt. För pappa var lunchsändningen från Dagens Eko en hög tidsstund medan husmorsprogrammens föredragshållare blev mammas kollegor i köksarbetet.

– Så fort jag körde fast i läxläsningen ropade jag på mamma ute i köket och hon kunde alltid svara på mina frågor. Hela min gymnasietid i Härnösand var hon som en levande uppslagsbok. Jag tyckte hon slösade bort sitt liv och sin begåvning. Även om hon utbildat sig till skolkökslärarinna stannade hon hemma och tog hand om barn och hushåll, vi var fem syskon. De fiestas mammor var ju hemmafruar men för flickorna i min generation var det självklart att skaffa ett yrkesarbete.

När Karin blev lite äldre insåg hon att hon och hennes mamma haft helt olika historiska villkor. Det påverkade deras kontakt under en period. Först under åren som producent på Radio Ellen kunde de mötas igen. Modern blev då hennes mest intresserade lyssnare och ärligaste kritiker.

När Karin Nordberg började forska om radion efter sin mammas död kom hon över en brevbunt som modern skrivit till sina föräldrar på 20-talet. AB Radio-tjänst hade då börjat sina sändningar och hennes mamma var en hängiven lyssnare. I breven berättar hon utförligt om radiolyssnandet och kallar sig “radiot”.

– Det var en erfarenhet som hon delade med många kvinnor i samma situation, vilket framgår av ett stort antal brev och radiominnen från den tiden. De kunskaper som tidigare varit förbehållna männen genom föreläsningsföreningar och högre skolor fick kvinnorna nu ta del av via radion. Den kom att fylla en viktig funktion som folkbildare för kvinnor – även om de fick finna sig i en relativ underordning. Visserligen fick de bra med utrymme men först sedan de inordnat sig i den traditionella kvinnorollen.

Förmodligen gynnade radiomediets gränsöverskridande egenskap kvinnornas expansion – både som avsändare och mottagare.

Kvinnliga hallåor

Fast det tog drygt tio år efter radions start 1925 innan de kvinnliga behoven och den kvinnliga vardagen började uppmärksammas i radioprogrammen. Ett försök med kvinnliga hallåor 1929 blev fiasko. Radiotjänst översvämmades med brev fyllda av kvinnoförakt: “Bort med kärringen!” och “Skjut Kossan!”. Efter två veckor gav den kvinnliga hallåan upp.

Men i samband med radioutredningen 1933 bildade en rad kvinnoorganisationer en kommitté som begärde att få bli remissinstans. Och deras påtryckningar gav resultat. Förmodligen för att kommitténs programförslag väl passade in i den skolning i välfärdspolitik som var på dagordningen, menar Karin Nordberg:

– Kvinnornas önskemål passade väldigt bra in i den kamp mor befolkningskrisen som just då var på gång. Krisen blev en öppning för kvinnorna i radion. Men det var alltså samhällets behov, inte jämställdhetsprinciper och eller kvinnors krav, som avgjorde det kvinnliga genombrottet. På samma sätt var det under krigsåren då kvinnorna mobiliserades via radio att sticka muddar till soldaterna och ställa sina hushållskunskaper till förfogande.

30- och 40-talens journalistiska uppdrag var i hög grad folkbildande och kvinnorna översköljdes därför med praktiska råd och vetenskapliga rön. I spetsen för rådgivningen stod kvinnorna själva, skriver Karin Nordberg i avhandlingskapitlet “Husmodernismen – husmorsfostran och kvinnlig medborgarbildning”.

– Kvinnorna följde samhällets uppfostrande ideologi som initierats av männen. Genom att plädera för professionaliseringen av husmodern stärkte de t o m det patriarkala projektet. Fast samtidigt blev kvinnorna synliga också på andra områden.

Stark lyssnaropinion

Efter kriget försökte radioledningen förgäves reducera det kvinnliga utrymmet. Enligt den kända producenten och radiopionjären Ingrid Samuelsson fanns ett gediget förakt och ointresse för hem- och kvinnofrågor hos männen i ledningen. Men gensvaret från kvinnorna ute i landet ledde till en så stark lyssnaropinion att de fick ge sig. Husmorsredaktionen fick behålla sina programtider och fick till och med flera tjänster.

– Kanske är detta den historiska period när åtskillnaden mellan könen för första gången utmanas på allvar, säger Karin. Genom tekniken skapade etermedierna en gemensam offentlig sfär för kvinnor och män. Och förmodligen gynnade radiomediets gränsöverskridande egenskap kvinnornas expansion – både som avsändare och mottagare. Den amerikanske forskaren Joshua Meyrowitz tes är att de elektroniska mediernas utplånande av gränsen mellan privat och offentligt skapat ett gemensamt rum. Kvinnor och män har fått insyn i varandras världar. Genom att hierarkierna mellan kvinnligt och manligt brutits ned har kvinnorna gjorts medvetna om sin underordning, vilket enligt Meyrowitz var en förutsättning för kvinnoemancipationen.

Renodlat kvinnoprogram

Husmorsprogrammen ersattes på 60-talet med Familjespegeln som under Monica Boëthius ledning utvecklades “från ett renodlat kvinnoprogram i gammal mening till ett samhällsmagasin i mer allmän mening”. Familjespegeln, med en majoritet kvinnor i redaktionen, tog upp det mesta som rörde sig i människors vardag: barn och ungdomsfrågor, sociala problem, alternativrörelsen. I programmet Tidsspegeln hade männen hand om världsfrågorna. I jämställdhetens namn slogs de båda programmen samman 1974 och utvecklades så småningom till Kanalen. När Familjespegeln upphörde var tanken att samhällsprogrammen skulle bevaka kvinnofrågorna men så blev det inte. Även om Kanalen ofta använde en kvinnlig programledare var innehållet i traditionell mening huvudsakligen “manligt”. En publikundersökning från 1984 visade att Kanalen framför allt avlyssnades av högutbildade män.

– Även om radions könsprofil blev en annan på 70-talet genom att fler kvinnliga journalister och chefer anställdes ledde det inte till den förändring av framför allt nyheterna som förväntats. Trots att det var den nya kvinnorörelsens decennium blev kvinnofrågorna allt mer frånvarande i radions utbud.

Bristen på “kvinnligt” programstoff var anledningen till att Radio Ellen föddes 1981. Initiativtagare var radioproducenterna Isa Edholm i vid Sveriges Radio i Umeå och Barbro Hellberg i Luleå. Karin Nordberg blev tillfrågad om hon ville vara med i det skedet då programformen skulle skapas. I skriften Från farbror Sven till tant Ellen. Kvinnoröster och kvinnoperspektiv i svensk radio 1925-1992 beskriver hon bland annat tillkomsten och utformningen av programmet.

Radio Ellen anslöt sig till den “kvinnojournalistik” som under 80-talet växte fram i protest mot den patriarkala makthierarkin i medie- och samhällsstrukturen och blev en del av kvinnorörelsen. Förutom Radio Ellen utvecklades andra mediala kvinnoalternativ: Kvinnotidningen Q, Aftonbladets kvinnoredaktion och TV:s Kärringsnack.

Den nya kvinnojournalistiken vände sig mot de normer och regler som rådde inom journalistiken och osynliggjorde kvinnorna. Mannen var normen också i medierna. Radio Ellen bröt mot de professionella koderna genom att alla som hade något att säga fick göra det. Programmet anmäldes till Radionämnden för att det lät “tjafsigt, hafsigt kvinnligt, tonårsmässigt fnissigt”.

– Vi kom överens om att programmet skulle påminna om en “syjunta”. Studiomiljön gjordes hemtrevlig med hjälp av trasmattor, en vacker duk och blommor på bordet. Intervjupersoner som kände sig nervösa fick ta med en kompis i studion och barnvagnar stod ofta parkerade utanför studiodörren. Första åren sände vi inslag om allt från handarbete till kvinnojourer, kvinnoläger och fredsarbete, vi tog upp bröstcancer och klimakterium. Men också förändringar på arbetsmarknaden, juridiska frågor och teknik.

Att vara forskare är väldigt ensamt och därför kan jag längta efter samhörigheten på en redaktion.

Grät om orättvisor

Själv kom Karin Nordberg in på radion i slutet på 60-talet genom ett semestervikariat på Dagens Eko i Stockholm och var därefter under en period på Familjespegeln. Via en TV-producentutbildning blev hon fast anställd på TV 1, där hon jobbade j några år med olika program.

– Under TV-åren var jag engagerad i vänsterrörelsen och fackligt aktiv, bråkade och grät om orättvisor på jobbet. Lennart Hyland kallade mig “TV 1:s lilla röda”.

Så småningom bestämde hon sig för att återvända till Umeå. Längtan till Norrlands snöiga vintrar blev tillslut för stark. När lokalradion startade i Umeå 1977 anställdes hon på den kvinnodominerade redaktionen, vilket hon minns som en spännande tid. Ungefär i samma veva började hon läsa på universitetet, först idé- och lärdomshistoria, sedan etnologi och kvinnohistoria. Så småningom bestämde hon sig för att doktorera och valde ett ämne som knöt an till hennes yrkeserfarenheter: radio och folkbildning. Efter disputationen i höstas fick hon ett halvtidslektorar på Institutionen för medier och kommunikation vid Umeå universitet.

– Fast ibland saknar jag journalistiken. Forskar- och journalistrollerna är visserligen inte helt olika varandra eftersom bådas arbete går ut på att undersöka och gräva i källor. Men att vara forskare är väldigt ensamt och därför kan jag längta efter samhörigheten på en redaktion. Det är ofta en väldigt kreativ miljö med frågeställningar på alla nivåer, vilket jag tror påverkar den intellektuella rörligheten. Åtminstone var det så på Radio Ellen. I många universitetsmiljöer är det exempelvis tabu att prata om sina barn, sin uppväxt eller familj.

Kvinnoprogram behövs

Behövs det då särskilda kvinnoprogram i radion fortfarande? Karin Nordberg:

– Absolut. Även om det finns andra program som tar upp kvinnofrågor så utesluter inte det ena det andra. Det behövs ett särskilt kvinnoprogram för att hålla frågorna vid liv och påminna andra redaktioner om att inte glömma den här vinkeln.

I framtiden vill Karin Nordberg gärna fortsätta forska om kvinnorna och radion. Hon har sökt forskningspengar till projektet “Kön, röst, offentlighet i svensk radio 1924-1999”.

– En hel kvinnohistoria håller på att gå oss ur händerna. An så länge lever flera av de kvinnliga radiopionjärerna. Men när de har gått ur tiden finns inga kvar som kan berätta hur det var.

Skribent Lena Olson
Källa Porträttet publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 2 1999
Relaterat material
visa fler nyheter ›