Porträtt: Queerforskaren som ger nya bilder av historien

2018-03-16 12:30

När han lämnade lärarjobbet för akademin, bytte han en meningsfull verksamhet mot en annan. Gyllene onsdagar ledde så småningom till en doktorsgrad i historia. Sedan dess har han banat nya vägar inom forskningsfältet och medverkat till att nya begrepp nått Sverige. Möt queer- och cripteoretikern Jens Rydström.

Nyhet 

Dörren slår igen och med ekande steg går jag trappan upp till andra våningen i tegelhuset från tidigt 1900-tal i centrala Lund. Om en stund ska jag träffa historikern Jens Rydström som kom hit för ett lektorat i genusvetenskap 2008 och nu är professor vid samma institution. Jag hastar förbi raden av skulpturer, in till Institutionen för genusvetenskap, och in på toaletten. På spegeln sitter en lapp fasttejpad med budskapet Varning – reflektioner i den här spegeln kan vara förvrängda av socialt konstruerade föreställningar om ”skönhet”.

Förbi studenternas fikarum hittar jag Jens Rydström längst in i slutet av en korridor. Där står han, prydligt klädd i kostym, och scannar tidningsartiklar i hög hastighet och slänger i återvinningstunnan bakom sig. Vi tar i hand och han berättar om sitt besök på Färöarna i början på 2000-talet och kampen där för homosexuellas rättigheter.

– Jag har ju haft de här artiklarna i gamla pärmar och de tar mycket plats. Så inser jag att det mesta är ju inte aktuellt längre och det finns i andra klipparkiv och sådär. Det här med Färöarna vill jag i alla fall scanna in så jag har det, säger Jens Rydström.

I kontorsrummet med utsikt över Allhelgonakyrkan förklarar han att han är lite extra finklädd för att det är fakultetslunch senare på dagen och fortsätter berätta hur synen på homosexuella förändrades i de nordiska länderna på 1990-talet. När jag en timma senare stänger av inspelningen har jag fått höra om Jens ungdoms- och arbetsliv, om hans forskning, om vad han känner sig mest stolt över och hur det var att lämna Stockholm för att bo i Malmö när han fick lektoratet i Lund. Han headhuntades hit av genusforskaren Tiina Rosenberg.

– Det är jag lite stolt över att hon gjorde, men jag hade ju en sådan där morgon när jag vaknade och stirrade upp i taket och tänkte att vad fan har jag gjort? Bytt bort en lägenhet med det centrala läget i Stockholm, jag kommer aldrig få något liknande om vi flyttar tillbaka. Men sedan lugnade jag ned mig. Nu älskar jag Lund och Malmö och kan inte tänka mig att flytta till Stockholm igen. Det är alldeles för stort och bullrigt numera.

Från lärare till doktorand

Jens disputerade 2001 vid historiska institutionen i Stockholm, med avhandlingen Sinners and citizens: Bestiality and homosexuality in Sweden, men vägen till forskarutbildning var inte självklar.

– Jag funderade på att läsa forskarutbildning när jag fortfarande var student och var då på en information om doktorandstudier, men det var så fruktansvärt avskräckande. Där satt en panel av doktorander och bara pratade om hur deprimerande det var, hur jobbigt och ont i magen alla hade, det var inget liv, verkade inte kul.

Som ung student i Lund läste han enstaka kurser i språk, litteratur och historia innan han valde att läsa till lärare. Han arbetade länge som högstadielärare i Stockholm, innan han fattade beslutet att återvända till universitetet och så småningom en magisterutbildning i historia.

– Någonstans fick jag en livskris omkring 1990, min far dog och jag var ganska nere. Ska det här vara livet liksom? Jag var 35 då och hade jobbat som högstadielärare i tio år. Jag trivdes med jobbet och det kändes meningsfullt, men det kändes som om det var dags för något nytt. Jag sökte mig tillbaka till historia och läste magisterutbildningen och tyckte det var jätteroligt. Jag gick ner i tjänst och hade mina lediga onsdagar och det var liksom gyllene onsdagar.

Jag gick ner i tjänst och hade mina lediga onsdagar och det var liksom gyllene onsdagar.

Doktorandtiden upplevde han som en priviligierad tid.

– Att komma tillbaka till universitet och vara lite äldre är något av det roligaste jag har gjort och det var verkligen jätteroligt att doktorera. Det är enda gången i ens karriär som man har fyra år av nästan ograverad forskningstid och man har handledning, infrastruktur och seminarier.

Avhandlingen handlar om synen på så kallad ”onaturlig sexualitet” mellan 1880 och 1950, det vill säga under en tid när homosexuella handlingar behandlades enligt samma paragraf i strafflagen som sexuella handlingar med djur.

I avhandlingen kombinerade han ett statligt kontrollperspektiv med hur sexuell praktik organiserades. Den följer hur straffen och statens insatser förändrades, från straffande till det vårdande och kontrollerande genom hospitalisering.

Ur materialet vaskade han också fram berättelser om hur personer som drabbades av statens interventioner organiserade sina liv och sexualitet. Än idag är han stolt över sin avhandling, som 2005 prisades i USA och kallades för en milstolpe inom queerhistorisk forskning.

– Den var ju väldigt bra, måste jag säga, ärligt talat, den är jag väldigt stolt över. Den tog ju åtta år att bli färdig med. Ska jag vara snäll mot mig själv kan jag säga att jag jobbade netto fem och ett halvt år. För mig framstår det som min största forskningsinsats.

Startade queerseminarium

Jens forskning har sedan doktorandtiden haft sexualitet i fokus och han har publicerat flera böcker om HBTQ-historia. Som doktorand var han en av de som introducerade queerteori i Sverige och har länge även intresserat sig för kritisk funktionshinderforskning och cripteori.

Efter en första konferens i mitten av 90-talet om lesbisk- och homosexualitetsforskning i Göteborg samlade han forskare i Stockholms- och Uppsalaregionen till vad som först kallades homoseminariet. Deltagare vid starten var bland andra forskarna Don Kulick, Pia Laskar och Tiina Rosenberg.

– Efter bara några få möten bestämde vi oss för att döpa om det till Queerseminariet, och då visste ingen av oss riktigt vad det var. Don och Tiina kom med artiklar vi skulle läsa, så det var som en läsecirkel första året.

Begreppet queer etablerades parallellt i Stockholm och i Göteborg och det gick ganska fort. Redan året efter starten gav Queerseminariet i Stockholm ut ett nummer av Lambda Nordica med tema queer. Queerforskning är idag en självklar del av genusforskning, men till en början, menar Jens, fanns en oro för att kvinnoperspektivet i det etablerade forskningsfältet skulle urvattnas.

– Så var det när queer- eller sexualitetsforskningen kom in och så blev det även när vi började närma oss intersektionalitet. Under en period när det fortfarande handlade mycket om kvinnoforskning, kom queerforskning först bara in på ett litet hörn, men nu finns väldigt många olika perspektiv inom genusforskningen.

Som exempel på hur genusforskning som fält hela tiden breddas ger han genuskonferensen g16, som arrangerade 2016 av Linköpings universitet tillsammans med Nationella sekretariatet för genusforskning. Bredden på fältet och alla olika perspektiv anser han gör hela forskningsfältet starkare.

– Den konferensen var ju fantastisk för att den var så mångfaldig och stark. Det var en sådan mosaik, och det var trans och queer och crip och postkolonialt och etnicitet och det var allt möjligt och det blev en jättehäftig, kreativ röra av det där tyckte jag.

Begrepp som ständigt förändras

I mitten av 2000-talet fick Jens upp ögonen för begreppet crip och cripteori, som han skulle komma att bli pionjär för inom svensk forskning. I korthet har cripteori som utgångspunkt att en kropp förväntas se ut och fungera på ett sätt och att samhället också är uppbyggt för personer som har en viss typ av funktionalitet. Personer med alternativ funktionalitet blir i och med det utestängda.

På 1970-talet myntades orden funktionshinder, för att visa på individuella tillstånd för personer med normbrytande funktionalitet och handikapp användes för att beskriva hinder i samhället. Senare byttes ordet funktionshinder ut mot funktionsnedsättning och handikapp mot funktionshinder. Nu diskuteras och förändras språkbruket fortlöpande.

– Tudelningen av hindren i samhället och det individuella är genial. Den tycker jag man ska hålla fast vid, för det gör frågor om funktion till en samhällsfråga och inte till en medicinsk fråga.

Sannolikt finns det inget bästa, bästa begrepp. Det finns också en poäng i att inte öda så mycket energi på att bråka med varandra om namn och inte tycka att man har gjort nog när man har hittat rätta ordet.

Jens ser historiskt och geografiskt på dessa begrepp i sin forskning, och framhåller att orden förändras över tid. Idag används ofta funktionsvariation eller normbrytande funktionsvariation istället för funktionsnedsättning.

– När funktionsvariation myntades uppkom diskussionen att alla har ju en funktionsvariation, så det blir för luddigt – för det täcker in alla. Då ska vi ha det här med normbrytande, men då kan man ju diskutera – vad är en norm?

Det är viktigt, menar Jens, att vara medveten om hur man uttrycker maktposition genom språket. Det är till exempel skillnad på att benämna någon i den egna grupptillhörigheten och att göra det som utomstående.

– Men ibland tycker folk olika även inom gruppen, så det är inte helt enkelt. Sannolikt finns det inget bästa, bästa begrepp. Det finns också en poäng i att inte öda så mycket energi på att bråka med varandra om namn och inte tycka att man har gjort nog när man har hittat rätta ordet, utan jobba hårt för att det ska bli bra vare sig du säger handikapp eller normbrytande funktionsvariation.

Många projekt innan pension

Ett av Jens pågående forskningsprojekt handlar om nordiska sexarbetarorganisationer från 1970-talet fram till idag.

– Tanken är att visa att det här är en kvinnoburen social rörelse vars rötter håller på att glömmas bort. Jag vill lyfta fram deras historia och dessutom, som alltid, ha ett komparativt perspektiv, så jag jämför sexarbetarorganisationernas historia i Sverige med den i Danmark och i Norge.

Nyligen var han i Oslo för att gå igenom alla årgångar av Albertine, som sexarbetarorganisationen Pion, Prostituertes intresseorganisation, ger ut. Den har getts ut sedan Pion bildades 1992 och alltid i pappersform, vilket gläder historikern Jens.

– Det är lättare att forska i material som inte är digitalt. Vi står inför en katastrofal förlust av historiskt minne nu, tyvärr. Och alla bara tror att det finns kvar och det gör det väl någonstans, men det går ju inte att söka fram. Jag är för papper. Det är därför jag kallar mig för The Grumpy Old Professor.

Jag blir ju så sur också för att jag aldrig får tid att forska och man får aldrig någon sympati för det heller för det är ju faktiskt så att professorer har så mycket bättre villkor än alla andra.

Professor Rydström har just gått i deltidspension, från och med nyåret 2018, vilket han ser som en möjlighet att ägna mer tid åt forskning. Nyligen har han inlett ett forskningsprojekt om frivilligorganisationer under Aids-epidemin 1982-2000, tillsammans med Lena Lennerhed på Södertörns högskola, så mer tid är välkommet.

– Jag går helt i pension 2020, så det är knappt jag hinner färdigt med mina forskningsprojekt. Jag blir ju så sur också för att jag aldrig får tid att forska och man får aldrig någon sympati för det heller för det är ju faktiskt så att professorer har så mycket bättre villkor än alla andra. Men man får väl träffas ett litet professorgäng och sitta och gnälla tillsammans.

Som pensionär tänker han sig att det blir fler besök till släkt och vänner, och tid för fler resor, och för läsning.

– Läsa förstås, jag vill hinna läsa sånt som jag inte hinner nu. Och åka runt och hälsa på folk i världen där man lärt känna många genom konferenserna och så, det kan ju vara kul, säger Jens.

Vi avslutar intervjun och lämnar kontoret för att ta en bild vid murgrönan nere på gården. Efteråt ångrar jag lite att jag inte tog bilden han föreslog, vid skrivbordet överfullt av böcker, framför hyllan med den rosa fjäderboan. Men så minns jag lappen på spegeln och tänker att en bild ändå inte kan säga allt som finns att berätta om The Grumpy Old Professor Jens Rydström.

Skribent Inga-Bodil Ekselius
Bild Inga-Bodil Ekselius
Jens Rydström väljer
Tre favoritteoretiker: Michel Foucault, Judith Butler, Jack Halberstam (och en hel drös till, men som exempel) Tre favoritförfattare: Thomas Mann, Chimamanda Ngozi Adichie, Majgull Axelsson Tre favoritfilmer: Cabaret, Pride, Moonlight Det bästa med att jobba i akademin: Intellektuell fördjupning, seminariediskussioner Det sämsta med att jobba i akademin: Sönderhackad tid och för mycket administration Person jag inte skulle klara mig utan: Min man Martin En plats där jag tänker bäst: På ett lugnt café eller på promenad i parken
Relaterat material
visa fler nyheter ›