Staty på Karl-Johan den 14:e på en häst. Han pekar framåt

”SD fokuserar på kulturarv för att ’skydda’ nationen”

2017-10-26 09:49

Att bevara kulturarvet är en kärnfråga för Sverigedemokraterna (SD). Den nationella kulturen upplevs som hotad och därför blir det viktigt att skydda den med offentliga medel. Det menar forskare som Genus.se har pratat med.

Nyhet 

I partiprogrammet beskriver Sverigedemokraterna sig själva som ”Partiet för kulturarvet”. De vill bevara det de betraktar som ”tillhörande kärnan i den svenska kulturen.” I riksdagsdebatter och motioner har allt ifrån hembygdsgårdar, runstenar och folkmusik till ålfiske och ishockey lyfts fram som viktiga delar av kulturarvet.

Linnéa Lindsköld

– Ibland är det enklare att förstå vad de vill skydda genom att titta på vad det är de inte vill skydda, säger Linnéa Lindsköld, som forskar om kulturpolitik vid Högskolan i Borås.

Hon hänvisar till ett politiskt utspel förra hösten, då SD gick ut och sa att de vill stoppa ”destruktiva kulturyttringar”. De nämnde bland annat hiphop-låtar som de ansåg uppmuntrar till användandet av droger och våld.

– Det är svårt att göra sådana moraliserande avgränsningar inom konsten, säger Linnéa Lindsköld.

En nation – en kultur

I Sverigedemokraternas partiprogram lyfts kulturarvet fram som ”ett sammanhållande kitt”. Linnéa Lindsköld beskriver det som att SD utgår från ett fast kulturbegrepp, där ”en nation” har ”en kultur”. I andra sammanhang, till exempel i forskning om kultur, brukar istället ett dynamiskt kulturbegrepp användas, menar hon. Då ses kultur som något som hela tiden är i förändring – och det finns aldrig bara en kultur utan till exempel en nation innehåller alltid flera olika kulturer.

– Beroende på bland annat kön, samhällsklass och var i landet du bor så har du olika erfarenheter och olika traditioner som förändras över tid, säger hon.

I en studie som hon gjorde för ett par år sedan jämför hon kulturpolitiken hos tre högerradikala partier i Norden: Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Alla tre prioriterar kulturpolitiken högt – och i synnerhet frågan om kulturarv.

De upplever att den nationella kulturen är hotad – både utifrån och inifrån nationen – och därför blir det viktigt att skydda den med offentliga medel.

– De upplever att den nationella kulturen är hotad – både utifrån och inifrån nationen – och därför blir det viktigt att skydda den med offentliga medel, säger hon.

Kritiska perspektiv på kulturarv

Ann Ighe, som forskar i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet, beskriver det som att intresset för kulturarvsfrågor har ökat generellt, inte bara bland högerextrema. Regeringen håller till exempel på att förnya sin kulturarvspolitik och EU har utsett nästa år till ”kulturarvsåret”. Initiativen ska delvis – men inte endast – ses som försök att hindra att kulturarvsbegreppet kidnappas av högerradikala, tror hon.

– De som kommer med kritiska perspektiv på  kulturarv hörs allt mer och ställer helt andra frågor än de högerextrema. De kritiska perspektiven ifrågasätter ”vi-et” och frågar vems historia det egentligen är som lyfts fram och blir kulturarv, säger hon.

Föreställningar om ett ”vi” har länge funnits i kulturarvsretoriken liksom i berättandet om historia generellt, fortsätter Ann Ighe. Museum utgår till exempel ofta från ett vi-perspektiv: ”På medeltiden gjorde vi såhär”. Att ha ett kritisk perspektiv på kulturarv innebär att synliggöra grupper och erfarenheter som inte ryms inom det där ”vi-et”, säger Ann Ighe.

– Det handlar om att titta på andra rum och verkligheter som har dominerats av till exempel kvinnor eller minoritetsgrupper, som personer med funktionsnedsättning eller hbtq-personer, säger hon.

Söker en stabil svensk identitet

Medan de som angriper kulturarvsfrågan ur ett kritiskt perspektiv ifrågasätter ”vi-et” vill de högerextrema istället stärka ”vi-et”, menar Ann Ighe.

Det är en viss typ av svenskhet de vill göra till kulturarv.

– De försöker skapa en fast identitet kring en särskild slags svenskhet. Det är en viss typ av svenskhet de vill göra till kulturarv, säger hon. Att det finns matlagningstraditioner, hantverk och annat i historien som är värt att minnas och skydda är i sig inte kontroversiellt, tycker hon.

– Det finns de som vill undanröja begreppet kulturarv, men jag tror på att vara pragmatisk. Det är ett begrepp som många förstår. Självklart måste det gå att använda. Frågan är hur exklusivt du vill göra det, säger hon.

SD:s kulturpolitik i praktiken

Om Sverigedemokraterna fick möjlighet att genomföra sin kulturpolitik skulle det ske en stor omfördelning av resurser, tror Linnéa Lindsköld.

– Kulturbudgeten skulle antagligen bli större men den skulle snävas in och många kulturskapare skulle få klara sig själva på den öppna marknaden, säger hon.

Hon menar att Sverigedemokraterna med sin kulturpolitik kommer med auktoritära och moraliserande pekpinnar.

– De vill ha en hårdare styrning av kulturens innehåll, på ett sätt som inte har funnits i Sverige på väldigt länge, säger hon.

Andra svenska riksdagspartier lyfter sällan kultur på det breda sätt som Sverigedemokraterna gör, menar Linnéa Lindsköld. När SD pratar om stora frågor och värderingar diskuterar de andra partierna bidrag till konstnärer och regionala kulturbudgetar, säger hon. Hon beskriver det som att den svenska kulturpolitiken har avpolitiserats sedan 1970-talet.

– Alla riksdagspartierna utom SD driver i princip samma kulturpolitik förutom i pyttefrågor som om det ska vara inträdesavgift till statliga museum. Det gör att det blir lätt för Sverigedemokraterna att nå igenom eftersom de driver en helt annan politik. De framstår som aktiva medan andra partier verkar passiva, säger hon.

Hon upplever dock inte att Sverigedemokraterna har fått något reellt politiskt inflytande på kulturområdet, åtminstone inte på nationell nivå.

– Det skulle behövas mer forskning om hur det ser ut lokalt, där Sverigedemokrater sitter i kommunstyrelserna, säger hon.

Skribent Charlie Olofsson
Relaterat material
visa fler nyheter ›