Snuttefiltar och skrubbsår på Bokmässan

2014-09-29 16:54

Ibland fungerar det akademiska skrivandet som en snuttefilt. Det menade forskaren Anna Lundberg under ett panelsamtal på Bok- och biblioteksmässan. Tillsammans med kollegan Malena Gustavson och poeten Athena Farrokhzad reflekterade hon kring skrivandets mening och makt.

Vad händer när hen skriver? Det är inte bara titeln på arrangemanget utan en fråga som genusvetenskapen länge har ställt sig.

– Genusvetenskap och feministisk forskning har under lång tid ifrågasatt det traditionella och normbundna akademiska språket. Därigenom har man kunnat benämna och peka på saker som inte låter sig beskrivas i vanligt akademiskt språk, säger Anna Lundberg, forskare på Tema Genus vid Linköpings universitet. Hon är tillsammans med forskaren Ann Werner redaktör för den fjärde delen i en skriftserie om genusvetenskap som handlar om kreativt skrivande.

Kreativt skrivande är ett sätt att öppna upp akademin för nya perspektiv, säger Anna Lundberg.

– Eftersom stora delar av både samhälle och forskning är patriarkalt underbyggda är det viktigt att ifrågasätta det formspråk som finns: varför skriver vi såhär, vem känner sig hemma i det, vem kan skriva på det sättet, vem kan förstå, var hämtar vi inspiration och finns det möjlighet att skriva på andra sätt? Det är av största vikt att ta reda på eftersom det släpper in en rad andra människor.

Skriva tillgängligt

Exempel på reflexiva sätt att skriva är Fanny Ambjörnssons I en klass för sig och Anna Adenijis Inte den typ som gifter sig. De vänder det traditionella akademiska skrivandet ryggen genom att skriva tillgängligt även för folk utanför universiteten. Adeniji tar dessutom utgångspunkt i sig själv.

– Det är viktigt att den forskningsmässiga ärligheten finns där som en slags grundbult, att tala om var man står, även om det inte rör sig om ett traditionellt subjekt. Något som används just nu inom det reflexiva kreativa skrivandet är figurationen. Det är ett sätt att föra in delar och bilder av verkligheten som inte riktigt ryms inom det traditionella akademiska skrivandet, säger Anna Lundberg.

En av hennes doktorander använder sig till exempel av skrubbsåret som figuration.

– Alla som har haft ett skrubbsår vet hur det känns, det kliar, man vill pilla på det, det är alltid någon vuxen som skriker: ”pilla inte på det, då får du ett ärr.” Och så pillar man ändå. Det väcker en massa kroppsliga känslor som man kan känna igen. Utan att ha ett subjekt som ställer sig i vägen.

Fasat ut jaget

Athena Farrokhzad känner igen det där med subjekt som ställer sig i vägen.

– I poesin håller man på att skriva ut subjektet. I den så kallade centrallyriken, det traditionella sättet att skriva, står jaget mitt i dikten och betraktar sig själv och världen. Men samtidspoesin har fasat ut jaget mer och mer, där är det världen som tar sig in i jaget snarare än jaget som tar sig ut i världen.

Att utmana den vetenskapliga formen är inte bara forskarnas angelägenhet, det är även av poetens utgångspunkt menar Athena Farrokhzad.

– Jag tänker att poesi är språkets grundforskning. Poesin är särskild på det sättet att den inte ens behöver förhålla sig till det vardagliga språket. Den har en helt annan logik; ljudets logik, bildens logik, associationens logik, har en mening och sanning utifrån andra parametrar.

Det finns fler likheter mellan fälten. Samtidigt som akademin närmar sig ett litterärt uttryck använder sig litteraturen ofta av teori. Och liksom forskningen har poesin i uppgift att tillgängliggöra.

– Jag tänker att poesins uppgift är att klä världen i en ny språkdräkt, att tillgängliggöra det som blivit otillgängligt i språket, och att otillgängliggöra det som blivit för tillgängligt. Att hela tiden göra olika typer av språkliga förskjutningar för att göra världen möjlig för oss att se, säger Athena Farrokhzad.

Vadå intersektionalitet?

Språket rör på sig hela tiden. Malena Gustavsson, forskare på Tema Genus, har skrivit ett kapitel i skriften som rör vattendelaren ”hen”.

– Lockelsen med ordet är att det kan vara löftesrikt, det lovar en befrielse från kön, samtidigt som det nästan är lite bekvämt i och med en effektivisering av språket. På samma gång är det väldigt många som blir provocerade.

Ibland verkar det som att ordet är på väg att slå igenom. Bland annat har Byggnadsarbetarförbundet nyligen bytt ut alla pronomen i sina stadgar mot hen.

– När man börjar utmana de genuspolitiska ordningarna så väcker det reaktioner. Det är inte särskilt förvånande tycker jag. Vad jag däremot tycker är intressant är vad det gör det med den radikala potentialen. Vad gör det med hen när ordet går in i formella myndighetssammanhang? Och vad händer med myndigheten?

Athena Farrokhzad menar att det säkert skulle öppna en dörr och stänga en annan.

– Så tänker jag att det alltid fungerar när saker som kommer från radikala rörelser institutionaliseras. Språket är en slags inklusions- och exklusionsmekanism. Jag vet inte hur många gånger jag har hört män som håller på med marxism säga: vadå intersektionalitet, vad betyder det? Sen pratar de på om historisk materialism som att det vore helt självklart.

Anna Lundberg instämmer och understryker behovet av att öppna upp språket:

– Det är livsfarligt när universitetsvärlden sluter som en egen liten cell. Det akademiska språket fungerar lite som en snuttefilt för oss, vi använder oss av ord som Deleuziansk diskursanalys och tänker: vad trygg jag känner mig. Vi måste erkänna att akademin inte klarar sig utan input. Det reflexiva akademiska skrivandet är ett sätt.

Skribent Cecilia Köljing
visa fler nyheter ›