Vården missar mäns depressioner

2012-06-14 07:26

Depression är en vanlig orsak till sjukskrivning och ett växande problem för folkhälsan. Dubbelt så många kvinnor som män får diagnosen, men flera forskare menar att männens depressioner inte upptäcks i vården. Män har också svårare att söka hjälp.

– Män tar inte kontakt med vården i samma utsträckning som kvinnor. Att söka hjälp förknippas ofta med svaghet och ligger inte i en manlig könsroll som handlar om att vara stark och uthållig, säger Mats Hilte, docent i socialt arbete vid Lunds universitet.

Han menar att normen för hur man ska vara som man är fyrkantig och att bilden av män måste problematiseras.

– Diskussionen om män handlar mycket om makt och förtryck, men vad många män känner är maktlöshet, en känsla de har svårt att både erkänna och sätta ord på.

Trots att män får diagnosen depression mer sällan, begår män självmord dubbelt så ofta som kvinnor.

– Det stöder hypotesen att män lever med sin depression i tysthet, tills de inte orkar mer. Det finns också studier som visar att betydligt färre män än kvinnor som försökt ta livet av sig hade haft kontakt med vården, säger Mats Hilte.

Särskilt bland män kan det dessutom finnas samband mellan depression och alkoholmissbruk.

– Om man lägger ihop sjukdomsbördan för depression och alkoholberoende drabbas kvinnor och män i ungefär lika stor utsträckning, säger Anne Hammarström, distriktsläkare och professor vid Umeå universitet.
Studier visar också att skillnaden mellan könen i psykisk ohälsa försvinner när män och kvinnor har samma livsvillkor. När Anne Hammarström jämförde arbetslösa kvinnor och män i 21-årsåldern fanns det ingen skillnad i psykisk ohälsa, alla mådde lika dåligt.

Många diagnoser och behandlingar utgår från forskning på män, men diagnosen för depression är ett undantag. Den bygger på forskning på enbart kvinnor med typiska symtom på depression.

– Om man på 1960-talet hade forskat på ett annat sätt om depression hade man kunnat få en bredare diagnostik, säger Anne Hammarström.

Hon menar att dagens medicinska forskning framför allt fokuserar på biomedicinska förklaringar, främst könshormoner, till västerländska kvinnors depressioner.

– Det kan bero på att forskningen drivs av kommersiella intressen. Om man hittar hormonella eller andra biologiska mekanismer bakom depression kan läkemedelsbehandling vara en enkel lösning.

Forskning om kvinnor i andra delar av världen, där motsvarande ekonomiska drivkrafter inte finns, brukar däremot betona kulturella orsaker och fattigdom.

Kände sig kravmärkta

Träffad av blixten eller långsam kvävning är titeln på Ulla Danielssons avhandling. Hon är distriktsläkare, psykiater och forskare vid Umeå universitet och har intervjuat deprimerade patienter i primärvården. Avhandlingens titel syftar på de genuskodade berättelser som patienterna förmedlade.

– Gemensamt för de vuxna patienterna var att de upplevde stora krav på sig själva, de kände sig ”kravmärkta”. Kvinnorna pratade mycket om skam och skuld, medan männen pratade mer om kroppsliga symtom med smärta i bröstet och huvudet.

Ungdomarnas berättelser var påverkade av media­bilder av depression. För tjejerna var bilden en ensam, gråtande kvinna, men killarna hade inga deprimerade män att förhålla sig till. De använde istället bilder av manlighetsideal som till exempel ”Rambo”, Sylvester Stallones rollfigur.

– För killarna var det ett stort steg att söka hjälp, men när de väl kom till ungdomshälsan öppnades en dammlucka, de hade ett väldigt behov av att prata.

Gränsöverskridande berättelser

Även om mäns och kvinnors berättelser skilde sig tydligt åt fanns förstås också gränsöverskridarna, kvinnor som pratade om kroppsliga besvär och män som upplevde skam och skuld.

– Det är viktigt att inte hamna i stereotyper och förstärka skillnaderna, utan uppmuntra andra sätt att förhålla sig till genuskodade normer, säger Ulla Danielsson.

Hon ser en tendens i vården att psykologisera framför allt kvinnor och flickor, och bortse från den betydelse som könade livsvillkor har.

– Särskilt för tjejer kan det inge hopp att allt inte är deras fel och att omständigheter i samhället påverkar deras situation.

Behovet av en diagnos skapades i samband med att de första läkemedlen mot depression utvecklades på 1950- och 1960-talen.1980 infördes depressionsdiagnosen för första gången i DSM, det amerikanska klassifikationssystem som används över hela världen. Diagnosen baseras på en beskrivning av symtom som patienten ska ha upplevt i minst två veckor. Strikt tillämpad utgjorde en skattning av symtomen själva diagnosen, men numera diskuteras behovet av en helhetsbedömning.

– Tidigare talade man om depressionens inre och yttre orsaker. Om patienten hade det mycket tufft kunde man tala om depression som en normal reaktion. Men i dag saknas orsakssambanden helt, säger Arja Lehti, som är allmänläkare och lektor vid Umeå universitet.

I sin forskning har hon intervjuat distriktsläkare med stor erfarenhet av att möta deprimerade kvinnor och män med både svenskt och utländskt ursprung. Det visade sig att läkarna hade svårt att använda de symtombaserade kriterierna.

– Patienterna uttryckte sina symtom på så olika sätt, beroende på kön, men också klass och ursprung. Därför använde läkarna i stället de äldre kriterierna som skiljer på depressioner beroende på orsak.

En annan svårighet är diagnoskriteriernas universella karaktär. De ska gälla för alla människor, i alla länder och kulturella sammanhang.

– Ordet depression finns inte ens i alla kulturer. Vilka symtom som yttrar sig och möjligheten att visa känslor varierar beroende på sammanhang. Det är till exempel stor skillnad mellan att vara stoisk och inte visa känslor, som är ett vanligt ideal i Japan, och att förväntas prata öppet om känslor, som är vanligt i Nordamerika, säger Arja Lehti.

Skribent Birgitta Weibull
visa fler nyheter ›