patients in waiting room

”Vi måste förstå genus för att få en jämlik vård”

2018-06-15 12:55

Vilken vård du får beror på vem du är. För 20 år sedan skrev Katarina Hamberg en av Sveriges första avhandlingar inom genus och medicin. Idag är hon professor och har fortsatt att forska om medicin med genusperspektiv. "Vi måste förstå genus för att få en jämställd och jämlik vård", säger hon. Samtidigt är hon orolig för forskningsfältets framtid.

Nyhet 

20-årsjubileum Nationella sekretariatet för genusforskning

Avhandlingen 1998 visade att kvinnor som sökte vård för värk inte togs på allvar och ofta blev förlöjligade och utsatta för härskartekniker i sina möten med läkare. Ett av Katarina Hambergs främsta forskningsintressen har därefter varit ”genusbias inom vården”, det vill säga att man gör skillnad mellan män och kvinnor i vården utan att det finns medicinska skäl. Det har forskats om bias inom olika medicinska områden, men resultaten är entydiga.

– Vi vet att människor får olika vård trots samma medicinska behov. Kön, sexuell läggning, etnicitet, klass, utbildningsgrad och ålder är maktordningar som alla spelar in, men bostadsort och den maktordning som finns inbyggd i relationen mellan centrum och periferi är också viktig när det gäller rättvisa i sjukvården, säger Katarina Hamberg.

Forskning om genusbias har främst skett inom hjärtsjukdomar och den forskningen visar att män får bättre och dyrare behandlingar och oftare överlever hjärtinfarkter.

Katarina Hamberg

Katarina Hamberg

– Vården i sig har förbättrats och fler överlever idag än på nittiotalet, men däremot finns könsgapet kvar. Män får bättre vård och överlever oftare än kvinnor, nu precis som då.

Katarina Hambergs senaste projekt handlar om hur patienter med Parkinson bemöts och behandlas. Idag hjälper neurokirurgi många till ett bättre liv. Neurokirurgin innebär att en tunn elektrod opereras in i hjärnan och ansluts till en pacemaker som stimulerar det område som skadats av Parkinson. Men andelen bland kvinnor med Parkinson som genomgår

operationen är mycket lägre än andelen bland männen. Genom intervjustudier har Katarina Hamberg undersökt varför och hur vägen till operation sett ut för de som genomgått en.

Studien visar att gemensamt för majoriteten av de opererade var att de hade samhällspositioner i vilka de var vana vid att argumentera och driva sin sak. De flesta var högutbildade, fackligt aktiva eller på annat sätt vana vid att argumentera i sitt arbetsliv. Resultaten är slående lika de i hennes avhandling 20 år tidigare, och det är tydligt att kvinnor fortfarande inte tas på allvar inom vården.

– Överlag remitterades och opererades fler män. Flera kvinnor drev på hårt i sin kontakt med vården, men först när en närstående, ofta ett vuxet barn eller en partner, hjälpte till och hotade med att till exempel kontakta sjukhuschefen och medier blev en remiss skriven för operationsbedömning, säger hon.

Studiens resultat visar på samma sak som tidigare forskning inom andra medicinska fält – vården är ojämlik och olika beroende på vem patienten är och på hur mycket patienten själv driver på.

Stort intresse från studenter

Katarina Hamberg har tillsammans med sin forskargrupp även undersökt attityder till genusfrågor på läkarutbildningar och studie- och arbetsklimat för läkarstudenter. Denna forskning visar att många studenter påverkas av arbetsmiljön på sina praktikkliniker. Arbetsmiljön skiljer sig vanligtvis för manliga och kvinnliga studenter, vilket ofta leder till könsbundna val av specialistinriktningar.

– När kvinnliga studenter väljer bort specialistinriktningar beror det ofta på att de under sina praktikperioder upplevt ett dåligt arbetsklimat. De väljer bort arbetsplatser som präglas av tydliga hierarkier, där sexism förekommer eller där de blivit förminskade. Det är tydligt att de istället väljer inriktningar utifrån praktik på kliniker där de känt sig inkluderade och lyssnade på.

Det mönstret blev tydligt i läkarnas och sjuksköterskornas #metoo-upprop. De visade att det är vanligt att vårdpersonal utsätts för trakasserier, både av patienter och kollegor, vilket Katarina också sett i sin forskning.

– Tyvärr är det något många upplevt och många kvinnor inom vården har strategier för att undvika trakasserier. Man undviker situationer, och ibland hela arbetsplatser, där man befarar att något kan hända, precis som läkarstudenterna beskriver det. Det tar förstås energi, skapar stress och begränsar främst kvinnliga studenter i deras yrkesval.

Om man inte har väldig uppsikt över de här frågorna så försvinner de.

När det kommer till studenters inställning och intresse för genusfrågor märker Katarina däremot att mycket positivt har hänt de senaste 20 åren.

– Det märks en tydlig samhällsförändring. Många studenter är intresserade av genus och intersektionella perspektiv. Det är till exempel vanligt att studenter efterlyser mer genusundervisning och mer av ett HBTQ-perspektiv i läkarutbildningen.

Trots studenternas intresse brister läkarprogrammen i att integrera genusfrågor. På Umeå universitet, där Katarina arbetar, gjordes en stor satsning 2005. Läkarprogrammet skulle innehålla obligatoriska inslag om våld, bias, varför läkare präglas av bias trots att de vill ha en jämlik vård och hur genus görs och konstrueras i möten. Sex år senare gjorde Medicine Studerandes förbund (idag Sveriges Läkarförbund Student, reds. anm.) en översikt om genus på alla läkarprogram i Sverige. Den visade att flera av momenten i Umeå hade försvunnit, nya kursledningar hänvisade exempelvis till att annan, mer prioriterad undervisning behövde plats. Trots bortfallet låg Umeå universitet mycket bättre till än många andra läkarutbildningar i landet.

– Om man inte har väldig uppsikt över de här frågorna så försvinner de. Det krävs att lärare och utbildningsledning har särskilda uppdrag. Som det är nu så drivs de i praktiken ofta av eldsjälar, och när de försvinner gör också utbildningsmomenten det.

Katarina menar att förutom bättre integrering av genusperspektiv i läkarutbildningen, så behövs bättre uppföljning för att se vilken genusundervisning som fungerar bra och hur den kan utvecklas. Det är också viktigt att se den direkta kopplingen till hur vården ser ut och vem som får rätt vård.

– Nya behandlingsmetoder och mediciner är det som rankas högt inom medicinsk forskning, men människan som har problemen riskerar att försvinna. När läkare inte har förståelse för hur kön, etnicitet, klass och andra maktordningar fungerar och samspelar har det en direkt påverkan på vem som har chansen att bli frisk och få en god relation till sin läkare, säger Katarina Hamberg.

Orolig för fältets framtid

När Katarina Hamberg skrev sin avhandling 1998 var det ovanligt med genusforskning inom medicin. Medicin ansågs vara könsneutralt och tolkande perspektiv förkastligt. Under de senaste 20 åren har det blivit vanligare och mer accepterat att använda sig av kvalitativa metoder, som intervjustudier, inom medicinsk forskning, men medicinsk genusforskning står fortfarande inför stora utmaningar.

– Genusperspektiv i medicin rankas alltid lågt, det anses för tvärvetenskapligt och inte tillräckligt intressant. Efter att Vetenskapsrådets särskilda genusutlysning försvann är det väldigt svårt att få finansiering för medicinsk forskning med genusperspektiv. Politiskt sett vill alla ha en jämställd och jämlik vård, men medicinsk forskning om hur vi kan nå dit prioriteras inte, säger hon.

Utan genusforskning inom medicinen finns heller inga lärare med genuskompetens på läkarprogrammen – samtidigt som behovet i samhället är stort, liksom intresset från studenter.

Enligt Katarina Hamberg är det är jätteviktigt med riktade utlysningar, risken är annars att redan underbeforskade fält, till exempel könsbekräftande vård för transpersoner eller konsekvenserna av nedläggningar av förlossningskliniker och hela sjukhus i minde tättbefolkade regioner, inte utvecklas, vilket också leder till ökad ojämlikhet i vården. Svårigheten att få forskningsfinansiering oroar henne på flera sätt.

– Inga nya forskare vill ju satsa på ett forskningsområde där man vet att man inte får några pengar. Utan genusforskning inom medicinen finns heller inga lärare med genuskompetens på läkarprogrammen – samtidigt som behovet i samhället är stort, liksom intresset från studenter.

Idag finns färre yngre forskare inom medicinsk genusforskning än i början på tjugohundratalet. Det finns läkarprogram vars enda genusinslag består av någon enstaka föreläsning, som hålls av inlånade forskare inom samhällsvetenskap eller av engagerade läkarstudenter.

– I nuläget oroar jag mig faktiskt för vad som kommer hända med fältet. För forskningen och i förlängningen för en mer jämställd och jämlik vård är det viktigt att genuskompetensen finns på plats, integrerad i vår forskning och i våra utbildningar. Den måste vara en del av vårt yrkeskunnande på riktigt, säger Katarina Hamberg.

Med anledning av att sekretariatet firar 20 år 2018 publicerar vi en serie artiklar om genusforskningens utveckling inom olika fält, med avstamp i tidiga artiklar från tidningen Genus, som sekretariatet gav ut 1999-2013. De då nydisputerade forskarna Katarina Hamberg och Eva Johansson intervjuades i artikeln “Kvinnor med värk tas inte på allvar” i Genus nr 1 1999.

Kvinnor med värk tas inte på allvar

Eva Johanssons och Katarina Hambergs arbete började när de mötte kvinnliga patienter med värk som det inte fanns någon medicinsk förklaring till. Genom att använda genusperspektiv upptäckte de att kvinnornas livsvillkor påverkade hälsan. De två första feministiska avhandlingarna i medicin i Sverige är resultatet av deras forskning.

Eva Johansson och Katarina Hamberg arbetar som läkare i Umeå. De träffades 1989 och deras gemensamma forskningsarbete började som en följd av den frustration de kände när de mötte kvinnliga patienter med värk men inte kunde hitta någon sjukdom.

– Vi hade båda fördjupat oss i den här problematiken på var sitt håll och kände att vi borde göra något av det, berättar Eva Johansson.

Genom att forska ville de öka sin kunskap och förståelse för kvinnliga patienter med värk.

– Vi tänkte att om vi följer kvinnorna under ett par år och låter dem beskriva sin vardag så kanske vi kan hitta några nya trådändar att nysta i och lär oss förstå orsakerna till värken, säger Katarina Hamberg.

Forskningsarbetet tog fart och genom hela processen utgick de från ett genusperspektiv med maktförhållandena mellan könen och kvinnans situation i centrum. I höstas disputerade både Eva Johansson och Katarina Hamberg vid Umeå universitet. Deras avhandlingar heter: Beyond frustration: Understanding woman with undefined musculoskeletal pain who consult primary care och Begränsade möjligheter – anpassade strategier: En studie i primärvården av kvinnor med värk.

– Värken har många nivåer, hävdar de. Det finns inte bara ett svar på frågan om vad värken beror på. Flera faktorer samverkar. Hur maktförhållandena i kvinnans tillvaro ser ut kan till exempel till viss del förklara de problem de har.

Större krav på kvinnor

Eva och Katarina intervjuade 20 kvinnor. När de analyserade materialet såg de att kraven i hemmet var större på kvinnorna än på männen. De visade sig även att över hälften av kvinnorna i studien hade erfarenheter av våld. Ofta var det en före detta sambo eller en nuvarande man som utövade våldet.

– Våldet säger mycket om de villkor som kvinnorna lever under, poängterar Katarina Hamberg.

De kvinnor som sökte hjälp för värk visade sig komma från arbetarklassen. För många var arbetet tungt och monotont och de hade få möjligheter att kontrollera sin arbetssituation.

– I konflikten mellan arbetslivet och familjens krav får de här kvinnorna bära dubbla bördor, säger Eva Johansson.

Läkarens makt

När Katarina och Eva träffade sina patienter hade de svårt att förstå värken som de beskrev. De menar att det beror på att mötet mellan läkaren och patienten styrs av förväntningar och den maktposition doktorn har. Läkaren har status, är expert och har alla möjligheter att skriva ut recept.

– Patienten kommer för att prata om kroppen, men den är också beroende av hur man har det socialt. Många läkare har väldigt svårt att se helheten och prata om både kropp och själ, säger Eva Johansson.

Eva och Katarina tittade närmare på hur kvinnorna bemöttes och såg att de utsattes för klassiska härskarstrategier. När kvinnorna beskrev sina symptom förlöjligades de eller avvisades som ointressanta.

– Det var tydligt att kvinnorna kände sig väldigt misstrodda av läkarna och att de själva också misstrodde doktorerna.

Inte ansetts rumsrent

Eva och Katarina kunde även se liknande tendenser hos sig själva.

– Trots att man som kvinnlig läkare kanske vill ge sina kvinnliga patienter lite extra förståelse var det svårt att bemöta dem på ett schysst sätt, berättar Eva.

Som de första svenska forskare som lagt fram feministiska avhandlingar i medicin har Eva Johansson och Katarina Hamberg fått mycket uppmärksamhet. Varför är det så ovanligt med genusforskning inom medicinen?

– Det har inte ansetts rumsrent att överhuvudtaget ha ett tolkande perspektiv inom medicinen, säger Katarina. Man ska vara objektiv och neutral och att då ha ett genusperspektiv anses förkastligt. Det har länge påståtts att medicinen är könsneutral.

Positiva reaktioner

De båda forskarna har fått mest positiva reaktioner från forskarsamhället, men också en del negativa.

– Det finns alltid kritiker som säger att ”Det här är inte vetenskap. Var är kontrollgruppen? Det här är väl inte forskning det liknar mer konst?”.

Men Eva och Katarina upplever att den stora majoriteten är intresserade av genusperspektivet.

– Vi kom kanske i rätt tid. Det är inte säkert att det hade gått lika bra om vi hade gjort det fem år tidigare. När vi startade hade ju ändå en medvetenhet om könsperspektiv börjat komma.

– Hela tiden har vi haft en känsla av att det här bara är sunt förnuft, men även om vi vet det, så banne mig om det är vedertagen kunskap inom medicinen, säger Katarina med eftertryck.

– Det är det som har drivit oss.

Av Jenny Gustavsson

Publicerad i Genus nr. 1 1999

Skribent Susanna Young Håkansson
Bild Most photos
visa fler nyheter ›