Andrafiering

Ord 

Andrafiering är den svenska översättningen av det engelska ordet “othering” och beskriver en process som definierar till exempel icke-vita och kvinnliga kroppar som ”den andre”. Begreppet visar på en tvåriktad process där föreställningen om vissa personer som “de andra” skapar samtidigt en föreställning om ett “vi”. Den huvudsakliga funktionen som denna process fyller behöver alltså inte vara att konstruera grupper som just andra, utan snarare att skapa ett vi. Postkoloniala teorier visar hur andrafiering, till exempel genom att upprätta och upprätthålla bilden av underlägsna andra (de koloniserade) och ett överlägset ”vi” (kolonisatörerna), var en viktig del i att möjliggöra och legitimera kolonialiseringen (se även postkolonialism).

Konstruktionen av ”de andra” sker ofta i det vardagliga och visar sig genom förutfattade meningar, föreställningar och normer om andra personer. Genom bland annat bilder, språk och stereotyper görs exempelvis minoritetsgrupper till någonting i grunden annat än majoritetsgruppen i ett samhälle, skillnaderna mellan grupperna förstärks och grupperna tillskrivs en viss position i ett hierarkiskt system.

Förståelsen om andrafiering kan hjälpa oss i analysen av till exempel diskussionen om könsseparata idrottslektioner på skolor, det vill säga att pojkar och flickor har idrott var för sig. Detta är i sig en fråga som kan förstås och argumenteras för eller emot utifrån olika perspektiv. Under hösten 2016 uppmärksammades i media hur Skolinspektionen hade gett godkänt för en muslimsk friskola att ha könsseparata idrottslektioner. Intresset var väldigt stort och saken debatterades både i nyhetsmedier och i sociala medier, politiker uttalade sig och krav på åtgärder ställdes. Kommentarer som att ”det är inte så vi ska ha det i ett öppet och tolerant land som Sverige” och ”Sverige är ett av världens mest jämställda länder, och det ska vi fortsätta vara” var återkommande. Samtidigt vet vi att pojkar och flickor ständigt separeras i detta ”vårt öppna och toleranta Sverige” idag. I allt ifrån olika färgkodning på BB, till omklädningsrum, toaletter, uppdelningar i kläd-och leksaksaffärer och i idrottsutövande är skillnadsskapandet mellan pojkar och flickor genomgående. Men i detta sammanhang, när det gällde en muslimsk friskola, lät det från ledande politiker som att det var någonting väsensskilt från vad som pågår och bör pågå i den ”svenska skolan”. Oavsett om en är för eller emot könsuppdelade idrottslektioner så ger detta oss en tydlig inblick i hur andrafieringen av muslimer konstruerar icke-muslimer och Sverige som ett gemensamt ”vi”; ett vi som inte har könsuppdelad idrott i skolan.

Relaterat material

Hon frågar vem som får höra hemma

Möt Fataneh Farahani, forskaren som vill problematisera ”de goda” i väst, kunskapsproduktion i akademin och hur intersektionalitet används.

Läs artikeln här ›