Feminismen och den identitetsbaserade politikens begränsningar

2016-03-09 08:11

Sara Edenheim

Kan feminismen förhålla sig till högernationalismens egen version av liberal rättighetspolitik? Vilken del har feminismen i dessa rörelser och människors antagna beroende av att känna sig erkända och inkluderade utifrån just identitetstillhörighet? Sara Edenheim, Umeå centrum för genusstudier, resonerar om identitetspolitiska ståndpunkter, nationalistiska rörelser och feminism.

Signerat 

På 90-talet blev den identitetsbaserade feminismen, även kallad för ståndpunktsfeminism, kritiserad från två håll. Dels från en lika identitetsbaserad vänster som såg klass som den viktigaste identiteten i kampen mot ojämlikhet och exploatering, och dels från en poststrukturalistisk feminism som anade en tro på ett enhetligt, självständigt ”jag” i ståndpunktsfeminismens krav på identitetsbaserat erkännande – en inre kärna som var ”kvinna”, ”svart”, ”lesbisk”, ”trans”, etcetera.

Poststrukturalisterna kände igen denna tro på en sann, inre identitet från både liberalismen och kristendomen, därav deras skepticism. Om vänstern oroade sig för en splittring av klasskampen och en anpassning till en (amerikansk och kapitalistisk) liberal politisk tradition, såg de poststrukturalistiska feministerna framför sig hur feminismen skulle komma att bestå av ändlösa krav på erkännande av identiteter istället för en politisering och ifrågasättande av dessa identiteter och det samhälle som gett upphov till dem. De anade att feministisk kritik skulle urvattnas för att slutligen enbart handla om att peka ut vilka identitetskategorier som (ännu) inte ingår i feminismen.

Störst genomslag för ståndpunktsfeminismen

Ofta anses den poststrukturalistiska feminismen ha vunnit debatten och under 00-talet var inflytandet från dessa feminister stort, i alla fall om man ser till antalet referenser. Ändå är det nog i dag den ståndpunktsfeministiska traditionen som verkar synas mest, både inom akademin och inom aktivismen.

Det är en inte helt enkel sak att förklara hur det har blivit så; kanske det handlar om att en del av poststrukturalismen betonade ”den flexibla” identiteten och även anammade intersektionalitetsperspektivet som om det handlade om en sorts sammanläggning av flera identiteter inom ett och samma ”jag”. Därmed kombinerades en ståndpunktsfeministisk aktivism med ett liberalt förhållningssätt till mångfald.

Oavsett vilket, har den feminism som inte förespråkar identitetsbaserad politik nästan helt försvunnit i den offentliga debatten och en märklig förskjutning har skett där liberaler kritiserar identitetspolitiken trots att den är sprungen ur (eller i alla fall har många likheter med) just liberalismen: individens rätt att ”vara sig själv”, alla identiteters inkludering i de mänskliga rättigheterna och det föreliggande lagsystemet, alla identiteters korrekta representation i politik, media och reklam, med mera.

Vad som skiljer dom åt är liberalismens ovilja att erkänna priviligierade identitetspositioner och ståndpunktsfeminismens återkommande fokus på just dessa. Det är där det har gnisslat till och blivit debatter: ”Varför tjatar ni om konstiga normer och varför lägger ni skulden på oss vita, heterosexuella män hela tiden!? Vi vill inte se skillnader – det är så en god liberal beter sig ju!” säger liberalerna och ståndpunktsfeministerna svarar med ”För att ni utesluter oss ur er gemenskap! Vi vill att ni erkänner att vi är annorlunda. För att sedan behandla oss lika!”

I ett samhälle stadd i förändring, ett samhälle i kris, blir en trygg och bekräftad identitet lätt en fristad och ett löfte om ordning och självförverkligande. Ett farligt löfte, eftersom det tilltalar alla på det ideologiska spektret, och inte lär någon att hantera och lösa just förändringar och kriser.

Som poststrukturalist är det ibland förvirrande. Jag kan stundom förstå varför debatten inte alltid tas på allvar av utomstående, även om jag samtidigt inte tror på den sortens förminskande och ändå hoppas att en del av den kritik som även jag tycker är viktig går fram (som att det finns maktstrukturer, det finns strukturell rasism, och strukturell sexism, liksom det finns homonationalism, en självgod svensk jämställdhetspolitik och en extremt farlig högerpolitik som gör alla dessa saker ännu värre).

Ett sätt att påpeka identitetspolitikens effekter är att betona just dess liberala och essentialistiska ursprung och då kanske visa hur den används av andra än ståndpunktsfeminismen, som ju trots allt utgör en liten grupp människor med ett begränsat inflytande och därför inte behöver klä skott för mer kritik än nödvändigt. Jag vill därför rikta blicken mot höger.

I ett samhälle stadd i förändring, ett samhälle i kris, blir en trygg och bekräftad identitet lätt en fristad och ett löfte om ordning och självförverkligande. Ett farligt löfte, eftersom det tilltalar alla på det ideologiska spektret, och inte lär någon att hantera och lösa just förändringar och kriser.

Kan feminismen förhålla sig till nationalistisk rättighetspolitik?

Nationalistiska rörelser är inte enbart notoriskt dåliga på att hantera förändringar, utan har även sedan länge vetat hur man använder identitetspolitik för att mobilisera människor. Det visar inte enbart dessa rörelsers inställning till kultur, med förslag på vikingamuséer och andra nationalromantiskt präglade projekt.

Det märks även i hur de ofta använder samma retorik som vanligtvis återfinns bland marginaliserade urbefolkningars krav på lika rättigheter: exempelvis kan antagna hot mot svensk kultur benämnas som kulturimperialism och den antaget svenska etniciteten definieras som i akut behov av skydd och identitetsstärkande verksamheter. För nationalisten går nationen, ja förmodligen hela världen, under om han inte tillåts ”vara den han är”, i det här fallet ”en riktig svensk”.

Frågan är om feminismen kan förhålla sig till denna högernationalisms egen version av liberal rättighetspolitik? Ett sätt kan vara att kalla det för appropriering och en felaktig användning av mänskliga rättigheter. Problemet med det argumentet är dock att det kräver en exakt definition av vad som är korrekt användning, det vill säga ytterligare en fruktlös debatt om vilka som ska vara inkluderade och på vilka grunder.

Dessutom baseras oftast denna liberalt baserade identitetspolitik på självidentifiering: om jag exempelvis säger att jag egentligen är en man så bör det respekteras, men utifrån det blir det samtidigt svårt att avfärda även nations- eller rasbaserade identitetsanspråk. Vad vi bör kritisera är således kanske inte enbart nationalismens specifika identitetspolitik, utan den allmänna identitetspolitiken som redan satt ramarna för vad vi alla kan kräva att bli inkluderade i.

För feminismen kan det därför vara viktigt att förstå hur identitetsbaserade rörelser och politik fungerar, varför de uppstår, hur de påverkar möjligheterna till samhällsförändring, vilken sorts samhällsförändring de betonar, liksom feminismens egen del i dessa rörelser och människors antagna beroende av att känna sig erkända och inkluderade utifrån just identitetstillhörighet. Det är frågor som poststrukturalistisk feminism, liksom postmarxistisk dito, har arbetat med under lång tid. Det hade varit intressant att se vad den feminismen skulle kunna bidra med både inom forskningen och i den offentliga debatten i dag; förmodligen (identitets)kris och förändring, men är det inte just det feminismen strävar efter?

Sara Edenheim
Sara Edenheim

Sara Edenheim är fil. dr. i historia och universitetslektor vid Umeå centrum för genusstudier, Umeå universitet.

visa fler inlägg ›