Värderingen av kunskap ligger djupt och orört i det akademiska systemet

2015-11-19 10:38

Kajsa Widegren

Nationella sekretariatet för genusforskning medverkade i Gender Summit i Berlin 6-7 november, för att diskutera jämställdhetsintegrering i akademin med fältets aktörer. Forskningssamordnare Kajsa Widegren rapporterar från konferensen.

Signerat 

Gender Summits är en serie globala, kringresande konferenser som uppmärksammar och driver på arbetet för jämställdhet i akademin och för genusperspektiv i beredning och bedömning av forskning. Eller, med deras egna ord, ”strävar efter att göra genus till en primär kvalitetsdimension i forskning”. Jag föredrar min beskrivning eftersom jag har svårt att förstå exakt vad ”genus som primär kvalitetsdimension” betyder för konferensen, eller för konferensens deltagare. . Och då har jag ändå varit på Gender Summit, när det hölls i Berlin härom veckan.

Betyder det att all forskning bör ha ett genusperspektiv, integrerat i metod och frågeställning, vilket skulle höja dess kvalitet? Eller betyder det att akademin är ojämställd och detta är dåligt för kvalitén på forskningen? Betyder det att forskningen som presenteras på Gender Summit ska råda bot på detta kvalitétsproblem?

De tycks tyvärr som att de flesta som presenterade på Gender Summit själva kände stor förvirring över uppdraget och istället valde att presentera mängder av statistiska uppgifter som bevisar akademins ojämställdhet. Sen övergick de oftast till att säga något vagt om kulturella stereotyper, omedvetna bias och vikten av goda förebilder.

Eftersom konferensen har ”gender” i sitt namn förväntade jag mig att även naturvetare, medicinare och teknologer skulle ha någonslags grundläggande teoretiska verktyg för att förstå strukturer, normer och maktrelationer. Kanske gå något djupare än att påstå att kvinnors akademiska karriärer stoppas upp av familjeliv, och därmed återskapa en mängd problematiska föreställningar om familjebildande heterosexualitet, samt moder- respektive faderskap. Naturliggörande, helt enkelt, av normer som många samhälls- och kulturteoretiskt initierade forskare har ägnat mycket tid åt att kritiskt granska. Det är som om detta aldrig har hänt, som om allt detta kritiska intervenerande aldrig har skett.

Nu varnar en del av mig högljutt för att jag i denna betraktelse cementerar föreställningar om vilka som ”ligger före” respektive ”efter” i fråga om medvetenhet och kritiska förhållningssätt. Men en annan del av mig är fortsatt upprörd över att Science-Technology-Engineering-Mathematics som fält inte ens söker efter perspektiv utvecklade inom samhällsvetenskaper och humaniora. Värderingen av vad som räknas som kunskap och vetenskap ligger djupt och orört i det akademiska systemet.
Jag önskar verkligen att genusforskningens resultat skulle påverka både policy och praxis inom forskningsberedning. Men genomgående i analyserna saknas en förståelse för att det faktiskt finns grupper som vinner på det rådande systemet.

Filosofen Fiona Jenkins presentation ”Which Part of the Story does Unconcious Implicit Bias Capture?” var ett välbehövligt undantag och en viktig vägvisare. Jenkins ifrågasätter Gender Summits repetitiva tal om ”omedvetna bias” eftersom det utgår ifrån föreställningen om att det under en yta av fördomar finns välvilliga, neutrala och objektiva subjekt som förmår att göra rättvisa och jämlika bedömningar i det akademiska systemet. Men, hävdar Jenkins, i många discipliner finns en könsarbetsdelning som upprätthålls av att kvinnor inte släpps in i nätverken av ömsesidig citering. Inom filosofiämnet är det tydligt att arbetsdelningen också är könshierarkisk. Andelen kvinnor som publiceras i de högst rankade filosofitidskrifterna är till och med färre än andelen kvinnor med höga positioner inom filosofi.

Jenkins visade också preliminära siffror från en enkät om ämnesval inom det filosofiska fältet. Högst på listan över ämnen som kvinnor specialiserar sig inom är feministisk filosofi. Högst på listan över ämnen som män specialiserar sig inom är metafysik. Ironin i detta faktum vore ljuvare om inte bottensatsen var så bitter. Metafysik har kritiserats ihärdigt för att återskapa uppdelning och polarisering som tvåkönssystemet bygger på, som hierarkier mellan förnuft och känsla, kropp och intellekt. Men metafysisken står blind, döv och fylld av status – oberörd av kritiker som sysslar med lågvärderade perspektiv inom samma disciplin.

Kajsa Widegren

Kajsa Widegren är universitetslektor och fil. dr i genusvetenskap vid Göteborgs universitet samt forskningssamordnare på Nationella sekretariatet för genusforskning. 

visa fler inlägg ›