Politik, makt och kön

Med utgångspunkt i Förenta Nationernas säkerhetsråds resolution 1325 diskuterar Maria Jansson, lektor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, forskning om kön och politik. Det handlar om olika inriktningar på forskningsområdet, samt något om villkoren för att bedriva jämställdhetspolitik.

I juli 2000 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1325, med titeln Kvinnor, fred och säkerhet. Resolutionen var efterlängtad. Kvinnoorganisationer hade jobbat oförtrutet under lång tid för att få kvinnors villkor i krig att uppmärksammas och åtgärdas. Resolutionen uppmärksammar att kvinnor drabbas på andra sätt än män i krig och konflikter och uppmanar till att skydda och värna kvinnors rättigheter i dessa situationer, samt uppmanar FN:s medlemsstater att öka kvinnorepresentationen i sammanhang som handlar om säkerhet. Resolution 1325 är ett exempel på en internationell jämställdhetsreform, en politisk åtgärd som syftar till att skapa mer lika villkor för kvinnor och män. Resolutionen kan också sägas ha fått stort genomslag både i internationella och nationella sammanhang. Exempelvis har över fyrtio länder, bland dem Sverige, upprättat nationella handlingsplaner. Den svenska handlingsplanen ska implementeras av myndigheter och av försvarsmakten. Resolution 1325 ligger också till grund för den så kallade feministiska utrikespolitik som lanserades av regeringen och utrikesminister Margot Wallström 2014. Jag kommer att använda 1325 som utgångspunkt för att diskutera a) utgångspunkter för forskning om kön och politik, b) några olika inriktningar som forskning om kön och politik kan ha och c) villkoren för att bedriva jämställdhetspolitik, som exempelvis att arbeta med genomförandet av resolution 1325.

Många uppfattade resolution 1325 som en stor seger. Och visst var det en ovanlig händelse. För det första innebar resolutionen att frågor som ofta uppfattas som privata snarare än politiska uppmärksammades. Resolutionen talade både om våldtäkter i krig och om att minröjningsuppdrag måste ta hänsyn till den könsarbetsdelning som råder på plats eftersom detta gör att kvinnor och män har olika rörelsemönster. Feministisk forskning i allmänhet och feministisk forskning om politik i synnerhet börjar ofta i en kritik av vad som räknas in i begreppet politik och vilka frågor som ska anses vara politiska och därmed kunna förhandlas som gemensamma angelägenheter. I resolution 1325 togs kvinnors vardag i beaktande på ett sätt som inte så ofta sker när man talar om säkerhetspolitik.

Men att göra feministisk politik, menar många forskare och aktivister, handlar om mer än att uppmärksamma skillnader. Det handlar också om att försöka förändra den rådande maktrelationen mellan kvinnor och män. Makt är centralt i feministisk teori, och utgår oftast från en strukturell förståelse av makt som innebär att alla institutioner och relationer i samhället genomsyras av en könsordning.

Feministisk forskning om politik handlar ofta om att undersöka denna maktrelation. Jag kommer här med resolution 1325 som utgångspunkt att visa på några olika sätt som man kan studera resolutionen och politiken kring den.

Ett sätt är att utgå från kvinnors organisering. Att undersöka hur transnationella kvinnoorganisationer spelar en roll i internationell politik är ett exempel på det. Resolution 1325 är som tidigare nämnts resultatet av kvinnoorganisationers envisa arbete. På samma sätt har olika konferenser och möten som anordnats av FN sedan 1980-talet spelat roll. Ett viktigt exempel här är den omtalade världskonferensen om kvinnor som ägde rum i Beijing 1995. Kvinnors organisering och kamp för att nå sina mål har studerats både ur ett historiskt och ett samtida perspektiv. Suffragetterna i England, grupp 8 i Sverige och HBTQ-rörelsen i USA är några exempel. Enskilda aktioner som exempelvis när kvinnor i Sverige gick samman 1976 för att stoppa förslag till en ny och mildare våldtäktslagstiftning har också studerats.

Ett annat sätt att undersöka kvinnors politiska deltagande och villkor kan ske genom fokus på kvinnors representation (eller brist på representation). Exempelvis har forskare påpekat att resolution 1325 har tolkats väldigt snävt, så att kvinnors deltagande i hög utsträckning handlat om att rekrytera fler kvinnor som soldater, medan kvinnor fortfarande inte representeras i de viktiga säkerhetspolitiska förhandlingarna. Just representation är ett vanligt sätt att undersöka kvinnors deltagande i olika sammanhang. Könsrepresentation i riksdagen och andra politiska församlingar har undersökts. Hur nomineringsprocesser går till, hur kvinnors närvaro påverkar utfallet av politiken och vilka hinder kvinnor möter som representanter är några frågor som ställs inom detta fält.

Ett tredje sätt att undersöka politik, makt och kön fokuserar på hur kvinnor påverkas av politikens innehåll och utformning. Till exempel reglerar 1325 bara förhållanden under och direkt efter konfliktsituationer. Under en postkonfliktsituation (tiden direkt efter en konflikt) kan exempelvis våldtäktsmål tas upp av internationellt tillsatta domstolar som dömer i frågor om våldtäkt i krig. När denna period tar slut lämnas sådana åtal till reguljära domstolar och lagar som kanske inte erkänner våldtäkt som ett brott. Det innebär att kvinnor måste skynda sig att anmäla våldtäkter för att de ska hinna behandlas, vilket ibland är svårt eftersom kvinnor ofta tvekar om att anmäla. Studier av politikens påverkan på kvinnors villkor är vanliga, exempelvis har det forskats på politik som berör mäns våld mot kvinnor, abort, barnomsorg, skilsmässor, kvinnors arbete och ekonomi.

Ett fjärde sätt att undersöka kön och politik är att fokusera på själva förståelsen av kön i olika sammanhang. Resolution 1325 konstruerar kön och könsrelationer på ett sätt som upprätthåller heterosexuella normer och könsförståelser. Detta får också konsekvenser för exempelvis vad kvinnor uppfattas kunna göra eller vilka sammanhang kvinnor uppfattas kunna vara med i. Flera feministiska forskare har påpekat att resolution 1325 utgår från en föreställning om att kvinnor av naturen är fredliga, och att kvinnor måste beskyddas. Analyser av hur kvinnor konstrueras i jämställdhetspolitiska reformer har också gjorts, både i svenska och internationella sammanhang. Exempelvis konstruerar politiska texter och tal om hedersvåld de unga kvinnor som utsätts som symboler för att markera gränser mellan det svenska och det icke-svenska.

Ett femte angreppssätt är att utgå från postkolonial feministisk teori. Till exempel har forskare visat att diskussioner kring 1325 bidrar till att skapa bilder av framför allt svarta män från Afrika som ociviliserade vildar som våldtar kvinnor. Ur ett postkolonialt feministiskt perspektiv har jämställdhet och västerländsk feminism visat sig bidra till att upprätthålla kolonial ideologi och västerländsk dominans.

Slutligen, mitt sjätte och sista exempel på hur politik och kön kan studeras utgår från begreppen appropiering och kooptering. Det handlar om att visa hur jämställdhet används på helt andra sätt än det var tänkt när kvinnorörelsen kämpade för att få upp frågorna på den politiska dagordningen. När jämställdhet sätts in i ett sammanhang som genomsyras av befintliga maktordningar så förändras dess innebörd. Exempelvis utgick kvinnorörelsens krav på att säkerhetsrådet skulle ta upp kvinnors säkerhet från en antimilitaristisk agenda och från en feministisk idé om en könsmaktordning. Båda dessa grundläggande tankar gick dock förlorade i förhandlingarna om 1325, där relationen mellan kvinnor och män skrivits fram utan en maktförståelse. Dessutom har kvinnors säkerhet använts som argument för militära interventioner exempelvis i Afghanistan och Irak. Den här typen av processer kan leda till att kvinnorörelser blir inskrivna i politiken på sätt som kringskär deras frihet och handlingsförmåga, vilket kallas för kooptering. När det istället handlar om innehållet i politiken, hur kvinnors krav skrivs in i politiken, men ges en annan, mindre radikal innebörd, eller används för andra syften, brukar det kallas appropriering.

Att genomföra målsättningarna i resolution 1325 har varit svårt. Motståndet mot innehållet är stort. Kvinnoorganisationer som arbetar med resolutionen möter ofta både våld, hot och förnedring. Det är ett exempel på hur arbete med att påtala kvinnors villkor eller förändra relationerna mellan kvinnor och män vad gäller makt, politiskt inflytande och rättigheter fortfarande är laddat. Motstånd, och frågan om vem/vilka som gör motstånd, är alltså viktiga då politik, makt och kön diskuteras. Det är som att själva tanken på att förändra relationerna, och därmed också maktfördelningen, mellan könen är utmanande eftersom sådana förslag tänjer gränserna för vad som betraktas som politiskt förhandlingsbart.

Skribent Maria Jansson, lektor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
Källa Maria Jansson, "Politik, makt och kön", i Anna Lundberg & Ann Werner (red.), En introduktion till genusvetenskapliga begrepp, Nationella sekretariatet för genusforskning 2016