Genusflödet

• Arkiv

Vården av transsexuella
orsakar onödigt lidande

Nyhet: 2011-11-10

År 1972 blev Sverige först i världen med att lagstifta om statsfinansierad vård av transsexualism. Med en statsfinansierad vård skulle den transsexuella gruppens livssituation förbättras.
I avhandlingen Kroppslinjer – Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering beskrivs denna vård istället som ett könskonservativt förtryckande system som vållar transsexuella personer lidande.

– De som kvalificerat sig för könskorrigering blir juridiskt erkända som det kön de själva känner igen sig som. Men detta sker på villkor av att de också mister något; nämligen möjligheten att få biologiska barn eftersom lagen säger att den transsexuelle måste steriliseras, säger etnologen Signe Bremer vid Göteborgs universitet, som i sin avhandling studerat självbiografiska bloggar och djupintervjuat personer i olika faser av den könskorrigerande vården.
Steriliseringskravet är inte det enda som orsakar lidande. De obligatoriska och minimum två år långa psykiatriska könsutredningar som den som vill ändra juridisk könstillhörighet måste genomgå kan också ge upphov till ångest.
– Att vänta upplevs ibland som på gränsen till vad som är uthärdligt, säger Signe Bremer.

Kropparnas utseende spelar roll i bedömningen

Hennes avhandling visar även att just de kroppar som transsexuella personer önskar korrigera spelar en viktig roll i psykiatrins bedömningar av vilka som antas lämpa sig för könskorrigering. En lämplig kropp kan beskrivas som en kropp som enligt könsutredningarnas vårdpersonal ligger i linje med det kön som den transsexuella personen under utredning uppfattar sig som. En transsexuell kvinna som uppvisar synlig skäggstubb kan exempelvis få negativa kommentarer, samtidigt en transsexuell man som har muskulös kropp och platt bröstkorg kan få komplimanger.
– Könsutredningarna tycks utgå från uppfattningar om att ett gott liv som juridisk kvinna/man går hand i hand med personers möjligheter att smälta in i mängden, men de bortser då ifrån att alla människor faktiskt ser olika ut. Dessutom visar jag att det ofta är utredningspersonalen snarare än de transsexuella själva som betonar vikten av att kunna passera obemärkt förbi som vilken ”normal” kvinna eller man som helst, säger Signe Bremer.

Vården eftersträvar enhetliga könsuttryck

Enligt den könskorrigerande vårdens logiker ska människors kroppar materialiseras entydigt som det ena eller det andra könet. En kvinna ska exempelvis inte ha penis och en man ska inte kunna bli gravid. Signe Bremers studie visar både att liknande tankesätt förekommer inom den transsexuella gruppen, samt att transsexuella också bedriver motstånd mot vårdens könsnormativa grundvalar. Långt ifrån alla transsexuella kvinnor hyser exempelvis den aversion mot penis som medicinska praktiker vidhåller som signaler på autentisk transsexualism. Många transsexuella män är även kritiska mot att de måste operera bort livmodern.
– Det blir ett väldigt fokus på genitalierna i könsutredningarna - en av de transsexuella kvinnorna jag intervjuade uttryckte inte tillräckligt mycket avsky för sitt könsorgan, och fick då en fördröjd utredning, säger Signe Bremer.
Signe Bremer vill nyansera den allmänt spridda uppfattningen om transsexualism som synonymt med upplevelsen av att vara född i fel kropp.
– Vi lever i ett samhälle som präglas av föreställningar om att det bara finns två sorters människor – feminina kvinnor som föds med vagina och maskulina män som föds med penis. TS-vården är en del av samhället och dessa föreställningar präglar därför också villkoren för könskorrigering. Med min avhandling belyser jag att detta ofta ger allvarliga konsekvenser för enskilda personers liv, säger Signe Bremer.
Signe Bremer disputerar imorgon fredag vid Göteborgs universitet
 

Läs mer om Signe Bremer och hennes forskning i databasen Greda och hennes artikel "Mellan vita rum" i Tidskrift för genusvetenskap 1-2 2010.
Läs mer om transexualism i artikeln "Dags att slopa tvåkönsmodellen" om Ulrika Engdahls avhandling Att vara som/den en är – En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en trans*kontext.

AV: Louise Quistgaard