Sjön Kårtjejaure med Suorvadammen i fonden

Älvar på tvärs mellan vetenskapsområden

2016-05-18 11:44

May-Britt Öhmans forskning om dammar och vattenkraftsexploatering skär över olika vetenskapsområden och kan uppfattas som en främmande fågel både inom naturvetenskap och humaniora. – Möten över disciplinerna kräver öppenhet mellan forskare, ödmjukhet och en vilja att förstå varandra, säger Cecilia Åsberg, professor vid Tema Genus.

Nyhet 

May-Britt Öhman, forskare vid Uppsala universitet, undersöker hur utbyggnaden av vattenkraften påverkar människor som lever längs älvarna i norra Sverige. Innan älvar som Lule och Ume älv reglerades för elproduktion visste lokalbefolkningen var isen bar men nu kan det vara livsfarligt att färdas på vattendragen, menar hon.

– Vattennivåerna förändras i takt med den dagliga elkonsumtionen vilket gör isarna oberäkneliga. Samtidigt har sjöar som tidigare var små blivit stora inlandshav med stormar och strömmar, säger hon.

Hon nämner särskilt vattenmagasinet Suorva, högst upp i Stora Lule älv, som har krävt flera dödsoffer genom åren. I Jokkmokks kommun räknar räddningstjänsten med att en till två personer omkommer årligen vid vattenmagasinen.

– Det är en väldigt hög siffra med tanke på hur glesbefolkat det är. Den här typen av fara har blivit vardag för människor som lever vid de reglerade vattendragen och renskötande samer är en särskilt utsatt grupp, säger May-Britt Öhman.

Till hösten avslutar hon det fyraåriga projektet ”Älvar, Motstånd, Resiliens: Hållbara framtider i Sápmi och i andra urfolks territorier”. Projektet krokar i viktiga samtidsfrågor om energiförsörjning, mänsklig säkerhet och samers rättigheter som urfolk. Hon undersöker inte bara hur de reglerade älvarna beter sig till vardags utan även strukturen kring säkerhetsarbetet vid dammarna. Det är forskning med politisk sprängkraft. Ett dammbrott på en av de större dammarna kan innebära katastrof för samhällen nedströms, som Boden, Luleå och Umeå.

Tidigare i våras uppstod debatt när Maj-Britt Öhman påtalade behovet av extra säkerhetskontroller efter jordskalvet i Bottenviken den 19 mars. En annan dammforskare menade att hon överdrev riskerna vid svenska dammar och älvar, att det i själva verket råder goda förhållanden och inte finns någon anledning till oro.

Hierarkier mellan olika typ av forskning

Att forskare kommer till olika slutsatser är inget konstigt, menar Cecilia Åsberg, professor vid Tema Genus, Linköpings universitet.

– Intressekonflikter uppstår och det är helt okej. Det är bra att vi får stötas och blötas mot andra. Det viktiga att framhålla är att olika typ av forskning behövs, säger hon.

Hon upplever att de flesta forskare, oavsett disciplin, numera är överens om att det har betydelse vem som forskar och med vilken utgångspunkt. Även utanför akademin ifrågasätts allt oftare idén om den sanna kunskapen, menar hon. För ett tag sedan ägnade till exempel den brittiska versionen av frågeprogrammet ”Vem vet mest?” ett helt avsnitt åt att revidera fakta som de har tagit upp i tidigare program.

Nya upptäckter ger nya insikter, men samtidigt som idén om den sanna kunskapen ifrågasätts lever vi i ett expertsamhälle där medier och allmänhet har stark tilltro till forskare. Det gäller i synnerhet forskare inom medicinska och naturvetenskapliga ämnen, menar Cecilia Åsberg. Hon beskriver det som att fysiken står högst i den vetenskapliga hierarkin följt av biologi. Längst ner finns samhällsvetenskap och humaniora.

– När forskare möts är det inte på lika villkor. Det är ett problem att vissa utnämns till experter medan andra i värsta fall pekas ut som pseudovetenskapliga. Vi har inte riktigt lärt oss att ifrågasätta vem som blir expert, säger hon.

Knyter samman tekniska och sociala aspekter

Både Cecilia Åsberg och May-Britt Öhman forskar i gränslandet mellan humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Cecilia Åsberg leder arbetet vid The Posthumanities Hub och The Seed Box – a Mistra-Formas Environmental Humanities Collaboratory, där forskare från olika discipliner ingår.

May-Britt Öhman leder den teknovetenskapliga forskargruppen vid Centrum för genusvetenskap på Uppsala universitet. Hennes forskning är interdisciplinär; såväl samhällsvetenskapliga, humanistiska och teknikvetenskapliga discipliner är involverade. I projektet om vattenkraftens konsekvenser för lokalbefolkningen medverkar även aktörer utanför akademin, som samebyar, samiska föreningar, konstnärer och företrädare för myndigheter och industriföretag.

– Jag vill involvera olika grupper och dra nytta av deras erfarenheter och kunskap, men också lyfta deras perspektiv, säger May-Britt Öhman.

I sin forskning knyter hon samman tekniska och sociala aspekter för att ge en helhetsbild av hur vattenkraften påverkar människor längs älvarna. För att säkerheten kring dammarna ska vara god räcker det inte att bara fokusera på tekniska frågor. Det måste också finnas fungerande system för skötsel och kontroll, samt förståelse för hur människor interagerar sinsemellan och med konstruktionerna och vattnet, förklarar hon.

Att bedriva forskning som skär över samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga discipliner medför en del problem, fortsätter hon. Det kan till exempel vara svårt att få finansiering eftersom forskningsfinansiärerna ofta delar in ansökningar efter de etablerade disciplinerna.

– När vi söker medel inom naturvetenskap och teknik hänvisas vi till avdelningen för samhälle och humaniora, men där förstår de inte alltid vad vi gör, säger hon.

Hon tillägger att mycket av forskningen om just vattenkraft, dammar och gruvor dessutom finansieras av företag och organisationer som har egna intressen inom branscherna.

– Då blir det svårt att få medel till kritisk forskning som ifrågasätter gruvindustrin och framhåller riskerna med vattenkraften, det säger sig självt. Det behövs mer fristående forskning för att väga upp, säger hon.

Öppenhet och vilja att förstå krävs

May-Britt Öhman beskriver det som att den interdisciplinära teknovetenskapliga genusforskningen saknar en stabil plattform i Sverige. Det beror bland annat på svårigheterna att få finansiering, men också på att forskare inom olika discipliner är skeptiska till varandra, tror hon.

– Genusbegreppet väcker ofta motstånd inom teknikforskningen, men det finns problem inom genusforskningen också. Många förstår inte vad teknikforskare gör, säger hon.

Cecilia Åsberg håller med om att andra genusforskare kan ha svårt att förstå den teknovetenskapliga genusforskningen, men hon tror att teorierna och förhållningssätten därifrån håller på att få ett rejält uppsving. Framöver hoppas hon på fler mötesplatser där forskare från olika discipliner och vetenskapstraditioner kan samverka och lära av varandra.

– Det finns en del sådana platser, men de är alldeles för få, säger hon.

För att interdisciplinära forskningssamarbeten ska fungera krävs en öppenhet mellan forskare och en vilja att förstå varandra, menar hon.

– Självklart ska forskare diskutera och ifrågasätta varandras resultat, men det är viktigt att också ha en ödmjukhet inför andras kompetens, säger hon.

– Vi kan inte gå på med storsläggan mot dem vi känner oss hotade av. Då blir det inga möten och det är i mötena som den verkligt intressanta forskningen blir till.

Skribent Charlie Olofsson
Bild Sjön Kårtjejaure med Suorvadammen i fonden, foto: Wikimedia Commons
Relaterat material
visa fler nyheter ›