Omklädningsrum med ett fåtal kvarlämnade kläder

Kan könsuppdelning av skolidrotten vara feministisk?

2016-10-28 09:12

Skolan ska motverka traditionella könsmönster och låta eleverna utveckla sina förmågor oavsett könstillhörighet. I praktiken kan det uppstå värdekonflikter och det vilar ett tungt ansvar på idrottsläraren att arbeta med normer kring kön och andra maktordningar. Det menar forskare och praktiker som genus.se har talat med.

Nyhet 

Enligt läroplanen har skolan ett ansvar att motverka traditionella könsmönster. Eleverna ska ges utrymme att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet. Det gäller för alla skolämnen – från matematik till idrott och hälsa – men skolgympan är det som uppmärksammats i den offentliga debatten. En del skolor har infört idrottsundervisning uppdelat mellan flickor och pojkar. Motivet är att ge flickorna utrymme att delta på lika villkor som pojkarna, vilket inte ses som möjligt när lektionerna hålls i könsmixade grupper.

Tidigare i år anmäldes en friskola i Stockholm till Skolinspektionen, av en person som menade att skolan riskerar att förstärka traditionella könsmönster, men myndigheten gav skolan rätt eftersom undervisningen anses likvärdig för flickor och pojkar. Berit Larsson är genusforskare vid Göteborgs universitet och lärare vid Kvinnofolkhögskolan, som hon var med och grundade, och var i ungdomen svensk mästare i höjdhopp. Hon menar att tillfällig separering av grupper – efter kön eller andra kategorier – kan vara befogat beroende på varför det görs.

– I den bästa av världar skulle ingen uppdelning behövas, men vi har i samhället en diskriminering med fokus på kvinnors kroppar. Inom idrotten diskriminerar man mellan kvinnor och män, därför är också de flesta idrottsgrenar könsseparerade. Frågan är om det är skolgymnastiken som ska gå i bräschen för att ändra det.

Signe Bremer, etnolog vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet som i sin forskning särskilt intresserat sig för transpersoners villkor, är kritisk till uppdelning efter kön.

– Om poängen är att dela upp i mindre grupper för att eleverna ska känna sig bekväma finns det också andra sätt att göra uppdelningar. Ofta tilldelas människor kön på ett slentrianmässigt sätt, utifrån utseende och invanda beteenden. Det är också ofta som gruppindelningar baserat på kön görs av ren vana, kanske det också är så att könskodade grupper förefaller vara enklast att genomföra vid en första anblick. En sådan uppdelning kan dock osynliggöra andra maktordningar, som vithet, funktionalitet och sexualitet.

Feministiska argument för och emot

Kian Sigge är utbildad idrottskonsulent och idrottslärare, med en bakgrund på elitnivå inom den traditionella idrottsrörelsen, och tidigare bland annat ansvarig för ett riksidrottsgymnasium. För ett par år sedan gjorde hen en sammanfattning av forskningen på området för Skolinspektionen. Hen ser feministiska argument både för och emot könsuppdelad idrottsundervisning, och menar att det handlar om en konflikt mellan värden som alla kan ses som viktiga att värna.

– För det första finns det farhågor om att det är en reträtt från den plats kvinnor, med blod, svett och tårar, har tagit. Mot det står argumentet att uppdelning mellan flickor och pojkar är ett försök att skapa trygga rum där flickor kan vara bekväma. För det andra kan feminism också vara solidaritet, och könsuppdelning är inte solidariskt med transpersoner. Mot det står argumentet att det kan finnas solidaritet även med andra grupper, exempelvis utifrån religionsfrihet.

Förutom att det finns en värdekonflikt framhåller Kian Sigge vikten av att få in det historiska perspektivet på frågan om könsuppdelad skolidrott. Det är långt ifrån någon ny diskussion, och även efter att skolan som helhet blev gemensam för flickor och pojkar har idrottsundervisningen varit könsuppdelad. Då var det knappast utifrån feministiska argument, menar hen.

– Det var snarare biologistiska och värdekonservativa motiv bakom att flickor och pojkar deltog i skolidrotten var och för sig, framför allt i högre årskurser. Sedan kom frigörelsevågen på 1970-talet, och under en period var till och med många omklädningsrum gemensamma upp till mellanstadiet. Sedan skedde det en återgång till könsuppdelning omkring 1985, till stor del feministiskt motiverat då man såg att flickor fick mindre utrymme än pojkarna.

Gång på gång genom historien har alltså såväl könsuppdelad som könsmixad skolidrott blivit ifrågasatt. Men inte förrän på senare tid har det i den diskussionen funnits någon som helst hänsyn till transpersoner, påpekar Kian Sigge.

– Det har inte varit okänt, även om ordet trans slog igenom först för tio-femton år sedan. Senaste åren har det skett en ny boom, och gruppen som identifierar sig som transpersoner har vuxit enormt. I min generation formulerade vi det inte på samma sätt. Men det fanns ett stort obehag i skolidrotten som drabbade många – även mig som var intresserad och duktig på idrott. Att ordet trans har fått ett sådant genomslag har gjort fler människor medvetna och ifrågasättande.

Lärarens och rummets betydelse

Det är viktigt att se vad det finns för motiv bakom separering av flickor och pojkar, menar Berit Larsson, och hur skolorna arbetar med de olika grupperna inom exempelvis skolidrotten. Om flickorna känner att de inte vill ha idrott ihop med pojkarna tycker hon inte att det är konstigt.

– Ska man följa läroplanen måste man problematisera könsstereotypa föreställningar och beteenden. Pojkar som inte passar in blir hårdare stigmatiserade än flickor som är bra på idrott, man måste nog börja bråka med det innan flickorna blandas in. Kan man bara vara pojke på ett sätt? Finns det bara ett slags maskulinitet?

Signe Bremer lyfter fram lärarens roll i att motverka traditionella könsmönster.

– Det har stor betydelse vad läraren säger, hur hen pratar med eleverna, om könsnormer och den egna rollen i hur könsnormer reproduceras. Min upplevelse efter att ha undervisat i lärarutbildningen är att frågor kring genus, intersektionalitet och normkritisk pedagogik inte har en stor plats i lärarutbildningen. Om läraren använder en indelning i smågrupper, kanske inte två utan fler och indelade på andra sätt än efter kön, kunde dessa grupper användas för att prata tillsammans om exempelvis vad som får någon att välja att inte gå på gympan. Det borde gå att använda verktyg som inte nödvändigtvis pekar ut transpersoner. Att dela upp efter kön innebär ju till exempel underförstått en uppmaning till eleverna att välja ett av endast två kön. Det skapar i sig en situation där transpersoner antingen tvingas in i ett destruktivt hemlighållande eller till att komma ut inför sin klass.

Även Kian Sigge pekar på lärarens roll.

– Som idrottslärare skulle jag undvika könsuppdelning och istället försöka jobba med normerna. Det skulle inte behöva vara som det är. Men de här frågorna ges så oerhört lite tid och utrymme i idrottslärarutbildningen. Den kurs i genus som ändå funnits har lagts ned.

Hen framhåller också omklädningsrummen som ett problem.

– De flesta idrottshallar är byggda förr, eller byggs likadant idag. Det går inte att komma in i en idrottshall eller ett badhus utan att gå genom omklädningsrummen, och då är det obligatoriskt att välja kön. Det tvingar in många transpersoner i farliga situationer.

Det är något som Signe Bremer sett i sin forskning.

– Många känner sig otrygga. Det finns en sårbarhet inbyggd i själva arkitekturen, i och med att omklädningsrummen i regel är könskodade. Att gå in i rummet kräver ett aktivt val, något som den som inte själv är transperson sannolikt inte tänker på. Att omklädningsrum är laddade rum märktes inte minst i den stora debatt som väcktes när Södra Latins gymnasieskola i Stockholm införde ett könsneutralt omklädningsrum 2013. Händelsen blev snabbt en världsnyhet, vilket är en fingervisning på hur seglivade normerna kring könsuppdelade omklädningsrum är.

Separat organisering och separatistiska rum

Berit Larsson vill skilja mellan separatism och separat organisering. Det förstnämnda menar hon är ett sätt för grupper att sluta sig samman i syfte att stärka den egna identiteten, medan separat organisering snarare handlar om att utifrån en politisk kategori tillfälligt gå ihop för att kunna mobilisera. Men det är viktigt att öppna upp för dialog med dem som står utanför organiseringen.

– När vi bildade Kvinnofolkhögskolan 1985 var det utifrån den politiska kategorin kvinna. Där fanns också transpersoner med. Än idag har vi på skolan både de som vill överskrida kön, oavsett om det är transpersoner eller inte, och dem som vill permanenta och bevara könsidentiteter.

Separatism, menar Berit Larsson, är ett försök att skapa ett tryggt rum för fasta identiteter. Hon ser det som en återvändsgränd. Separat organisering går snarare ut på att problematisera uppfattningar om essentiella oföränderliga identiteter och istället skapa tillit inför att möta det som är annorlunda.

Signe Bremer är inte lika kritisk till begreppet separatism.

– Separatismen kan vara en idé om att kunna slappna av tillsammans, ett slags andrum och en tillfällig paus från ett förtryckande majoritetssamhället. Det kan vara ett rum att samla kraft i, dela erfarenheter med andra som också har liknande upplevelser. I min forskning vittnar många transpersoner om att de känt sig spända i kroppen, varit fysiskt trötta och stela av anspänningen som följer av vissa normer. I ett separatistiskt rum kan det vara lättare att vara sig själv på egna villkor, vilket också gör det lättare att slappna av i kroppen. Den eviga huvudvärken kanske släpper, en kanske plötsligt inte är lika spänd i lederna, och så vidare. Ett sådant rum kan upplevas som ett tryggare rum just därför. Det kan vara transseparatistiskt, det kan vara kvinnoseparatistiskt eller separatistiskt för den som rasifieras som ickevit.

Men det är nog en utopi att tänka sig rum som är trygga för alla, menar Signe Bremer.

– Feministisk separatism kan osynliggöra transpersoner. Transseparatistiska rum kan vara uttalat trygga rum, men de kan samtidigt vara präglat av en vithetsnorm. Det är inte givet att alla kan slappna av och vara sig själva på lika villkor i det separatistiska rummet.

Värdekonflikterna finns alltså alltid med. Det är ingen enkel fråga vare sig med könsuppdelad idrott eller separat organisering som allmän företeelse.

Skribent Jimmy Sand
Relaterat material
visa fler nyheter ›