Bild på mynt i olika valörer

Så drar genusforskare in pengar till forskning

2016-05-11 14:01

Pengar från ett fåtal stora bidragsgivare eller en mosaik av många små? Hur genusforskning finansieras skiljer sig en hel del mellan olika lärosäten. Genus.se har talat med tre forskningsmiljöer.

Nyhet 

Alla pengar räknas, och det är inte säkert att det är de största forskningsbidragen som är de mest eftertraktade, förklarar Katarina Giritli-Nygren, föreståndare för Forum för genusvetenskap vid Mittuniversitetet.

– En summa från länsstyrelse eller kommun kan handla om 300 000 kronor, medan EU:s strukturfonder kan finansiera ett projekt på 13 miljoner kronor, säger hon. Ändå är det strukturfonderna som vi känner att vi nog inte vill jobba med fler gånger. Deras detaljerade regelverk innebär både väldigt mycket administration och att forskningen får lägre kvalitet.

Forum för genusvetenskap omfattar en kärngrupp på 16 personer samt ytterligare ett tiotal personer med lite lösare anknytning. Medlemmarna drar in forskningspengar från en rad finansiärer av olika karaktär – statliga forskningsfinansiärer som Vetenskapsrådet och Vinnova, andra statliga myndigheter som Arbetsmiljöverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, kommuner samt företaget Länsförsäkringar.

Olika finansiärer ställer mycket olika villkor, konstaterar Katarina Giritli-Nygren.

– Det är många olika saker vi förväntas bidra med, vi blir som lite allkonstnärer, säger hon. Vill länsstyrelsen att vi ska komma och hålla en workshop, ja, då fixar vi det. Eller om vi, som egentligen inte är särskilt orienterade mot hållbarhetsfrågor, ombeds vara med i ett projekt om hållbar stadsutveckling. Då får vi ju hjälpa till med det.

Uppfinningsrikedom för att förena intressen

Landskapet av små och nischade forskningsfinansiärer är både svåröverblickbart och föränderligt, konstaterar hon.

– Gamla försvinner, men nya dyker upp. Den som har en ny forskningsidé söker med ljus och lykta efter passande finansiär. Man blir bra på att knixa i ansökan med de ord som för tillfället är på dagordningen.

För många finansiärer är det primära syftet med stödet dock något annat än forskning – ofta att stimulera regional utveckling. Det kan krävas uppfinningsrikedom för att förena intressena.

– Det gäller för oss att leva upp till finansiärens önskemål på ett sätt så att vi samtidigt får intressanta forskningsdata och bibehåller vår integritet som forskare, säger Katarina Giritli-Nygren.

Hur bra det lyckas märks oftast först i efterhand.

– Det varierar verkligen. Nu håller jag på att avsluta ett projekt där jag tyvärr inser att det nog inte blir så mycket riktig forskning. Men vi har också väldigt lyckade exempel, till exempel ett med pengar från Länsförsäkringar, som handlade om äldreomsorg i glesbygd och marknadslösningar utan marknad. Det resulterade i flera vetenskapliga publikationer, samtidigt som finansiären blev nöjd med vår rapport. Så visst går det att kombinera intressena.

För- och nackdelar med riktade pengar

Den genusvetenskapliga miljön vid Södertörns högskola består av sju tillsvidareanställda seniora forskare, varav tre professorer, samt fyra doktorander och några visstidsanställningar. Forskningen bekostas nästan helt av tre finansiärer: Östersjöstiftelsen, Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond. Det kunde inte sett ut på så många andra sätt med tanke på forskningsområdena, menar professor Ulla Manns.

– Så många andra finansiärer är inte aktuella för oss, med den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsinriktning som vi har, säger hon. Kritiska studier av vithet, till exempel, är inget som en enkelt får något näringslivs- eller tillväxtrelaterat stöd för.

Östersjöstiftelsens medel är öronmärkta för forskning vid just Södertörns högskola. Det kan låta fördelaktigt, men i gengäld får högskolan ett lägre fakultetsanslag än alla andra lärosäten, påpekar Ulla Manns. Och i lärosätets tjänster ingår aldrig någon forskningsdel – med undantag för ett antal professurer som Östersjöstiftelsen finansierar.

– Det är vårt största bekymmer, eftersom det innebär att vi inom ramen för vår ordinarie tjänst inte ens ges utrymme att arbeta med ansökningar eller följa forskningen inom vårt område – till exempel åka på konferenser, säger Manns. Av bland annat det skälet är vi inte särskilt benägna att söka EU-medel, vilket annars kunde varit mycket intressant för oss. Men det är en för stor apparat att sätta ihop en EU-ansökan, vi har inte det utrymmet.

Viktigt med öppna utlysningar

Genusvetenskapen vid högskolan fick omdömet ”Excellent” när Södertörn nyligen gjorde en intern utvärdering av sina forskningsmiljöer, och gruppen har varit bra på att dra in externa medel.

Utöver professurer och enskilda forskningsprojekt finansierar Östersjöstiftelsen också ett antal doktorandtjänster. Av dagens fyra doktorander i den genusvetenskapliga miljön tillhör tre forskarskolan BEEGS, Baltic and East European Graduate School, medan en ingår i ett forskningsprojekt som finansieras av stiftelsen. Stiftelsens inriktning – att finansiera ”forskning inom områden med anknytning till Östersjöregionen och Östeuropa” – framgår tydligt. Ulla Manns menar att det finns både för- och nackdelar med forskningsfinansiärer med tydlig profil.

– I bästa fall kan inriktningen stimulera till nya forskningsfrågor. Men det finns samtidigt en risk att forskaren istället försöker anpassa sig till finansiären på ett sätt som drabbar grundforskningen. Därför är det viktigt att vi fortsätter att slå vakt om de stora, öppna utlysningarna, att alltid försvara grundforskningen.

Medfinansiering ett praktiskt problem

Lena Abrahamsson, professor i genus och teknik vid Luleå tekniska universitet, LTU, menar att balansen mellan olika finansiärer kan vara avgörande för att forskningen ska fungera. Ju mer omfattande kraven från olika finansiärer blir, desto viktigare att också ha pengar från de finansiärer som ger forskarna större handlingsfrihet.

Den genusvetenskapliga forskningsmiljön vid LTU består av ett drygt tiotal forskare. De har extern finansiering på 5-6 miljoner kronor per år, vilket är omkring 60 procent av den totala omsättningen. Finansiärerna är en heterogen skara, från Besöksnäringens forsknings- och utvecklingsfond, bekostad gemensamt av branschens arbetsgivarorganisation och fackförbund, till EU:s ramprogram Horisont 2020, där LTU ingår som liten kugge i ett enormt europeiskt samarbete. Statliga forskningsfinansiärer som Forte, Formas, Mistra och Vinnova finns också med bland bidragsgivarna, liksom Nordiska ministerrådets mineralforskningsprogram NordMin och EU:s strukturfonder. Även de företag och organisationer som forskarna samverkar med i EU-, Vinnova-, NordMin- och strukturfondsprojekten blir medfinansiärer – åtminstone på papperet.

– Många finansiärer kräver medfinansiering från de företag som deltar, säger Lena Abrahamsson. Om vi får 500 000 kronor ska företagen ibland bidra med lika mycket. Det blir i allmänhet i formen av ”in kind”-bidrag, det vill säga med arbetstimmar. Men de timmarna går i regel inte till just forskningsbitarna i projektet, så vi har ingen direkt nytta av dem. För oss är kravet på medfinansiering ett praktiskt problem, eftersom det gör det svårare att involvera företag.

Omfattande administration hindrar forskningen

Hon beskriver medlen från Vinnova, EU:s strukturfonder och liknande som ”roliga pengar, men besvärliga pengar”.

– Det är väldigt spännande forskning, bland annat problematisering av det traditionellt snäva innovationsbegreppet, men byråkratin runt blir så stor och betungande. ”Det är dyra pengar att ha”, som en kollega sa.

Den omfattande administrationen kring forskningspengarna får negativa konsekvenser, både för vetenskapen i stort och för den enskilda forskaren, menar Abrahamsson.

– Det blir inte så mycket tid över för att publicera sig vetenskapligt – och det är ju på sina publiceringar som forskare blir bedömda.

En viktig del i statens finansiering av genusvetenskap det senaste decenniet har varit satsningen på genusvetenskapliga excellenscenter. Lena Abrahamssons ser både för- och nackdelar med upplägget.

– Det snedfördelade resurserna inom området, så det är klart att det kändes lite orättvist för oss som inte blev utvalda. Vi hade ju också gärna anställt 10 doktorander. Den känslan sitter nog fortfarande i lite grand. Samtidigt förstår jag intentionerna och tycker att det i grunden var en bra satsning och en enorm framgång för forskningsfältet.

Skribent Anders Nilsson
Relaterat material

Forskningsmiljöer

Vi har sammanställt en lista över forskningsmiljöer i Sverige som inriktar sig på genusforskning.

Läs mer om forskningsmiljöer ›

Foto på avhandlingar i bokhylla

Kollegial bedömning

2016-01-12 13:38

Sida 

Majoriteten av forskningsfinansieringen både i Sverige och internationellt fördelas i dag med utgång...

Läs Kollegial bedömning ›

Forskningsfinansiering

2016-01-12 13:37

Sida 

Forskning vid universitet och högskolor får i huvudsak sin finansiering från staten. Främst handlar ...

Läs Forskningsfinansiering ›

visa fler nyheter ›