Feministiska vetenskapsstudier och föreställningar om vetenskap

Under drygt tre decennier har relationen mellan vetenskap och genus analyserats av feministiska forskare verksamma inom området vetenskapsstudier. Rita Foss Lindblad, professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås, lägger en grund till hur sanningsanspråk kan förstås - vare sig de görs i en forskningsrapport eller på DN Debatt.

Området feministiska vetenskapstudier är mångvetenskapligt (alltifrån vetenskapsfilosofi/teori till antropologi, historia, sociologi, statsvetenskap med flera) och rymmer många och ibland motstridiga sätt att se både på vetenskap och på det feministiska vetenskapsprojektet. Arbetet med att etablera nya begrepp och ge gamla begrepp som objektivitet, sanning och kunskap nya innebörder har varit en viktig förutsättning för områdets utveckling och har också fått konsekvenser i vetenskapssamhället i stort. I dag är det, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap, vanligt att ifrågasätta och problematisera dominerande föreställningar om vetenskapen som universell sanning och ett objektivt och värdeneutralt sanningssökande, fritt från mänsklig partiskhet och inflytande från sociala och politiska faktorer. De feministiska vetenskapsstudierna har varit oerhört viktiga i sammanhanget och erbjudit oss alternativa sätt att se på och utöva vetenskap.

Vetenskapskritik

Genom att rikta fokus mot genus har särskilda och centrala delar i det vetenskapliga projektet kommit att uppmärksammas, studeras och kritiseras. Exemplen är många. Vissa studier har intresserat sig för vilka konsekvenser socialt producerade skillnader mellan män/kvinnor, manligt/kvinnligt har eller har haft för kvinnor (och ibland män) inom vetenskaperna. Andra studier har haft fokus på hur socio-politiska kategorier som genus, ras, etnicitet och sexualitet producerats och legitimerats av vetenskaplig kunskap. Konsekvenserna av mansdominans och manscentrering inom vetenskaperna och inverkan av genus på vetenskaplig kunskapsproduktion och dess organisering hör också till de mer utforskade områdena.

Vissa mönster i dominerande tankesätt och praktiskt vetenskapsutövande har kunnat påvisas. Androcentrism – ett gynnande av män och mäns domäner och perspektiv – och sexism – en direkt nedvärdering av kvinnor och det kvinnliga – har visat sig vara påfallande vanligt inom olika vetenskapsgrenar. Androcentriska och sexistiska föreställningar kan förklara diskriminering, trakasserier och kränkningar av kvinnor inom vetenskaperna och kan också förklara svårigheter för kvinnor att vinna erkännande för sin forskning. Androcentrism och sexism kan också sägas ligga till grund för forskning som producerat kunskap eller teknologier med direkt negativa konsekvenser för kvinnor inom exempelvis genforskning och reproduktionsteknologi och har också kunnat observeras i forskning som förstärkt rådande genusstereotyper genom att överföra ett tänkande om genus på de fenomen som studerats. Detta har visat sig gälla också för naturvetenskapliga fenomen, inte minst inom de biologiska vetenskaperna.

Ett välkänt exempel är “berättelsen” om ägget och spermierna. I både vetenskapliga och populärvetenskapliga texter har befruktingen beskrivits som slutfasen av en kamp spermier emellan. Vinnaren – den snabbast simmande spermien – blir den som till slut kan tränga in i det passivt väntande ägget. Trots att spermiers förmåga att “simma” bevisligen är svag, har berättelsen en tendens att upprepas och kan för många än i dag framstå som sann.

Tendensen att reproducera genusstereotyper som denna har visat sig ha begreppsliga särdrag. Att tänka och förstå världen eller fenomen i världen som bestående av två motsatta principer, så kallade dualismer, är ett sådant. Dualistiskt tänkande har inte sällan tagit formen av dikotomier, ett särdrag där principerna eller sorterna förstås vara diamentralt motsatta varandra. Motsatspar som natur/kultur, människa/djur, tanke/känsla har i sådana fall inte bara kommit att svara mot föreställningar om manligt/kvinnligt utan också innehållit föreställningar om manlig överhöghet – där kultur står över natur, män över kvinnor etc.

De politiska konsekvenserna av dessa begreppsfigurer är tydliga, ibland förödande. Ett exempel är rätten att exploatera naturen. Vetenskapshistoriska studier har visat hur en mekanistisk världsbild slog ut tidigare magiska föreställningar om moder jord/natur redan vid tiden för den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet. Ett ödmjukt och vördsamt förhållande till naturen raserades och naturen förklarades själlöst följa mekanikens lagar. Både symboliskt och konkret har samband mellan vetenskapens dominans över naturen och mäns dominans över kvinnor kunnat påvisas.

Kunskapsteoretiska positioner

Med feministisk vetenskapskritik följde en filosofisk legitimering av en alternativ kvinnlig eller feministisk forskning. De kunskapsteoretiska grunderna för alternativen har sammanfattats i tre positioner: feministisk empirism, feministisk ståndpunktsteori och feministisk postmodernism. Olikheterna dem emellan finns framförallt i synen på, och möjligheterna till, objektiv och “sann” kunskap.

Den feministiska empirismen har ibland kallats efterföljarvetenskap eftersom den har mycket gemensamt med traditionella vetenskapsideal. I korthet menar den feministiska empirismen att feministisk forskning kan hålla ovidkommande icke-vetenskapliga faktorer och värderingar stången genom att upprätthålla idealen för vetenskaplig stringens (exempelvis opartiskhet) och bevisföring i metodanvändningen. Härigenom förbättras också objektiviteten. Positionen har utvecklats i en riktning som bejakat sociala faktorer och värden som viktiga och nödvändiga element i kunskapsproduktion och ses därför ibland som en retorisk skapelse som bereder marken för den ståndpunktsfeministiska positionen. Till skillnad från denna grundas enligt feministisk empirism emellertid fortfarande skillnaden mellan bra och dålig forskning i vetenskapliga bevis.

I ståndpunktsfeminismen får vetenskapens sociala dimensioner konsekvenser för sättet att förstå och stärka den femistiska forskningens objektivitet. Två teser som hänger samman är viktiga: Enligt den första tesen är all kunskap socialt situerad – den produceras i specifika sammanhang av och för specifika aktörer och sammanhang. Enligt den andra tesen finns möjligheten av privilegierade kunskapspositioner – kunskap kan alltid prövas från fler infallsvinklar, varav vissa är bättre än andra. Kunskap om förtryckande sociala strukturer och relationer blir exempelvis trovärdigare om utgångspunkter tas i de förtrycktas position och erfarenheter. I stället för att försvaga objektiviteten, kan objektiviteten stärkas (stark objektivitet). I studier om rasism förväntas på motsvarande sätt objektiviteten stärkas om studierna utgår från de utsattas position.

Med den feministiska postmodernismen blir det feministiska vetenskapsprojektet mindre stabilt. Projektet ges inte längre kunskapsmässiga företräden. Alla antaganden om stabila och enhetliga identiteter och essentiella egenskaper (kärnegenskaper) förkastas, också inebörden av “feminism” och “kvinnor”. Mot likhet och entydighet blir erkännande av skillnader och pluralism centralt och färgar också synen på feminismen som politiskt och vetenskapligt projekt. Inflytandet från poststrukturalistiska teoribildningar och kritiken från feminister utanför den “vita heterosexuella medelklassen” är tydlig. I likhet med den feministiska empirismen och ståndpunktsfeminismen ses emellertid kunskap som representation – som återpresentation av något som existerar oberoende av kunskapspraktikerna. Men eftersom relationen mellan kunskap-värld aldrig kan bevisas enligt den feministiska postmodernismen följer att kunskap ses som relativ, hållbar endast inom sina egna ramar och förutsättningar. Sandra Hardings feministiska postmodernism frammanade frågan: hur kan en radikal relativism – där all kunskap är lika mycket, eller lika litet, värd – undvikas?

Från representation till performativitet

Genom att inte längre betrakta kunskap som representation – som en avbildning av något bortom kunskapen givet – har frågan hanterats i en ny riktning. De feministiska vetenskapsstudierna har rört sig i samma performativa riktning som vi kan se exempel på inom poststrukturalistisk teoribildning. På samma sätt som Judith Butler har omvandlat genus från “essens” till “görande” kan vi i dag se exempel på att de performativa processerna av vetenskaplig kunskapstillblivelse studeras. Tidigare åtskillda kategorier – som subjekt och objekt, kunskap och värld, det sociala och det vetenskapliga, det materiella och det språkliga – har i dag både kommit att tänkas och studeras som intraaktiva, snarare än i relation till varandra. Detta är tydligt inte minst i Donna Haraways och Karen Barads arbeten. Här kan vi i dag se exempel på ett tänkande där kunskapsobjektet villkorats både materiellt och språkligt och hur det, tvärtemot tidigare antaganden, kommit att ses som aktivt involverat i den vetenskapliga kunskapsproduktionen. Både Haraway och Barad har, på lite olika sätt, därmed fortsatt försöken att etablera en vetenskapsfilosofisk position bortom de motsättningar mellan realism och konstruktivism som kan anas ligga till grund för Hardings särskillnad av tre kunskapsteoretiska positioner.

Synen på relationerna mellan vetenskap, kunskap och värld är centralt i feministisk forskning överlag. Feministiska vetenskapstudier har varit, och kommer troligen fortsatt att vara, en viktig inspriationskälla för att hålla intresset för dessa frågor levande.

Skribent Rita Foss Lindblad, professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan i Borås.
Källa Rita Foss Lindblad, "Feministiska studier av vetenskap", i Anna Lundberg & Ann Werner (red.), En introduktion till genusvetenskapliga begrepp, Nationella sekretariatet för genusforskning 2016