Afrikanska röster om feminism

2002-12-04 14:58

Går västerländska feministiska begrepp att applicera på afrikanska verkligheter? Vad tycker afrikanska genusforskare? Som en uppföljning av Women's World-konferensen i Uganda i somras diskuteras i den här artikeln genusforskningens historia i Afrika, dess villkor och innehåll.

I oktober publicerades premiärnumret av den första feministiska nättidskriften för hela Afrika, Feminist Africa. Temat är feministiska perspektiv på högre utbildning i Afrika. Här analyseras den könsojämlikhet som man menar fortfarande präglar den högre utbildningen.

Jane Bennet, som tillsammans med Amina Mama leder African Gender Institute (AGI) vid Cape Town University i Sydafrika konstaterar i sin artikel att man i dag har satt ljuset på den överväldigande dominansen av manliga studenter och forskare i den akademiska världen i Afrika. Hon påpekar också att sedan frågor om genus och högre utbildning började artikuleras i slutet av 70-talet har fokus för aktivism och teoriutveckling egentligen varit ett annat: att synliggöra och etablera genus som en nyckelkategori i forskningen, att få erkännande för kvinnliga akademikers dubbla bördor (det akademiska arbetet och det reproduktiva) samt att uppmärksamma de sexuella trakasserier och det sexuella våld som förekommer mot kvinnor på campus.

1997 publicerades antologin Engendering African Social Sciences, med en rad bidrag om androcentrismen i den samhällsvetenskapliga forskningen i Afrika. Boken var resultatet av en banbrytande konferens med samma namn som hölls 1991 i Dakar, organiserad av CODESRIA, Council for the Development of Social Science Research in Africa. Amina Mama, som är en av redaktörerna, skriver att publiceringen av denna bok indikerar att varken manliga eller kvinnliga forskare i Afrika kan förneka betydelsen av genus i social teori.

I sin tillbakablick på den afrikanska genusforskningens historia poängterar Mama den ambivalenta roll som utvecklingsindustrin haft och har och lyfter fram den byråkratiserade version av feminism hon kallar FN-feminism. Hon menar att det är signifikativt för den afrikanska genusforskningen att den första regionala organisation som bedrev forskning om afrikanska kvinnor etablerades under överinseende av FN:s ekonomiska kommission för Afrika 1975 – inte av den afrikanska kvinnorörelsen.

Och medan denna organisation visserligen arbetade med att främja tillämpad forskning och utbildning i enlighet med de mål som FN satt upp, gjorde man mycket lite för att utmana den manliga dominansen inom afrikansk samhällsvetenskaplig forskning eller dominansen av vita inom studiet av afrikanska kvinnor. Detta blev i stället uppgiften för AAWORD (Association of African Women for Research and Development) den organisation som två år senare bildades av afrikanska forskare.

En annan organisation som varit betydelsefull för att främja genusperspektiv i afrikansk forskning är Women in Nigeria (WIN). Nigeria kan sägas vara ett föregångsland vad gäller afrikansk genusforskning med en mängd centra för kvinnostudier och genusforskning, vissa med en historia ända från början av 80-talet. Och märkbart är att många av dagens främsta feministiska tänkare med afrikansk härkomst är från Nigeria; Amina Mama, Obioma Nnaemeka, Ifi Amadiume, och Oyeronke Oyewumi. Trots detta har kvinno-/genusforskningen i Nigeria precis som i många av de andra afrikanska staterna svårt att etablera sig inom regionala och nationella akademiska institutioner.

För att kunna förstå genusforskningen i Afrika behöver man ta del av den kritik som riktats mot vit feminism. Många afrikanska forskare både i Afrika och i diasporan har hävdat att feminismen är en imperialistisk rörelse och ännu ett uttryck för vit dominans. I försöket att hitta egna sätt att synliggöra och problematisera kvinnors situation har man använt begrepp som womanism, en term som myntades av den afroamerikanska författarinnan Alice Walker och som bland annat syftar på den specifika erfarenheten av att som svart kvinna vara dubbelt förtryckt (både rasism och sexism).

En av feminismens skarpaste kritiker är Cleonora Hudson-Weems, författare till boken Reclaiming Ourselves – Africana Womanism som varken vill associera sig med vit eller så kallad Black feminism utan hävdar att feminismen har ett rasistiskt förflutet i den vita sufragettrörelsen i USA och har varit och är till för vita medelklasskvinnor. Africana Womanism däremot, har en dagordning som är unik och skild från både vit och svart feminism, grundad i afrikansk kultur och med ett historiskt förflutet som bland annat inbegriper slaveri och afrikanska kvinnors ekonomiska självständighet.

En helt annan position intar Amina Mama som i en intervju i den sydafrikanska tidskriften Agenda, med temat “Afrikansk feminism”, säger att hon med glädje och stolthet definierar sig som feminist:

– Jag väljer att hålla fast vid det ursprungliga ordet och insistera på att min egen verklighet formar mitt sätt att använda det på.

Att ändra terminologin löser inte det främsta problemet vilket, enligt Mama, är den vita dominansen av global politik och den relativa makt att definiera som feminister från nord besitter.

I antologin Sisterhood, Feminisms & Power. From Africa to the Diaspora från 1998 urskiljer redaktören Obioma Nnaemeka, litteraturvetare som är verksam vid Indiana University i USA, ett antal områden som motståndet mot vit feminism är organiserat kring. Först och främst har motståndet riktats mot radikalfeminismen. För det andra mot radikalfeminismens negativa syn på moderskap och för det tredje mot det språk som i Afrika används i det feministiska engagemanget: samarbete, förhandling, kompromiss – till skillnad från den västerländska feminismens mer konfrontativa språk. För det fjärde menar Nnaemeka att det finns ett motstånd mot den västerländska feminismens betoning på sexualitet. För det femte är man inte överens om prioriteringarna. För det sjätte, motsätter sig afrikanska feminister exkluderingen av män från kvinnofrågor. Slutligen, finns ett motstånd mot universaliseringen av västerländska teorier och begrepp.

Sociologen Oyeronke Oyewumi skriver i senaste numret av Jenda, en nättidskrift om kultur och afrikanska kvinnostudier, att den främsta utmaningen för afrikanska genusstudier är just svårigheten att använda västerländska, feministiska begrepp för att uttrycka och analysera afrikanska verkligheter. Hon har i sin bok The Invention of Women. Making an African Sense of Western Gender Discourses (1997) riktat kraftfull kritik mot vit feministisk teori i det att den bygger på dualistiska föreställningar om kön; manligt/kvinnligt, man/kvinna, där det manliga och männen förutsätts vara överordnade och det kvinnliga/kvinnor underordnade, kategoriseringar som enligt Oyewumi är främmande för många afrikanska kulturer. I Yorubakulturen som hon själv studerat, är den grundläggande organisationsprincipen inte kön utan ålder, en kategori som till skillnad från kön är flytande och flexibel.

En annan betydelsefull forskare i detta sammanhang är socialantroplogen Ifi Amadiume. I sin avhandling från 1974 Male daughters, female husbands: gender and sex in an African society undersöker hon genusrelationer i Igbosamhället i Nigeria, där hon själv har rötter och finner manliga döttrar och kvinnor som gifter sig med andra kvinnor. I den senare Re-inventing Africa: matriarchy, religion and culture (1987) visar hon hur eurocentriska begrepp grundade i en patriarkal ideologi har format studiet av Afrika. Amadiume hävdar att europeiska forskare systematiskt osynliggjort och förbigått den modersfokuserade/matricentriska struktur som existerar i många av de statslösa samhällena i Afrika – en struktur som existerar parallellt med den patriarkala.

Personliga berättelser

En relativt ny inriktning i afrikansk genusforskning undersöker hur olika kvinnligheter och manligheter konstrueras i dagens Afrika – och hur detta sker i relation till ras och klass. Här går sydafrikanska genusforskare i spetsen och inte minst sätts tonen av Amina Mama. I boken Beyond the Masks. Race, Gender and Subjectivity från 1995 försöker hon utveckla en teori om svart, könad subjektivitet utifrån feministisk och poststrukturalistisk teori. Studien växte fram i det sammanhang som Mama då själv befann sig i, den feministiska svarta rörelsen i Storbritannien. Utifrån svarta kvinnors personliga berättelser reflekterar Mama bland annat över de känslomässiga konsekvenserna av att definieras av koloniala och rasistiska diskurser och hur kvinnorna drivs att omdefiniera sig själva utifrån nya positioner i feministiska och radikala diskurser.

I samma teoretiska tradition finns Nthabiseng Motsemmes pågående avhandlingsprojekt om könad subjektivitet i post-apartheid Sydafrika. Det paper hon presenterade på Women’s World-konferensen i Uganda i augusti lyfte fram vikten av att lyssna till svarta kvinnors röster och undersöka deras skapande av rasialiserade identiteter såväl som klassidentiteter i det nya sociala och politiska landskap som Sydafrika i dag utgör.

De sydafrikanska genusforskarna fokuserar inte bara på nya former av kvinnlighet utan också på manlighet. Pionjären inom den sydafrikanska mansforskningen, Robert Morrell, har skrivit flera artiklar om manlighet och våld och är redaktör för antologin Changing Men in Southern Africa från 2001.

Global rättvisa och rasism

I april 2002 hölls i Kairo CODRESIAS uppföljning av den första konferensen om genusforskning, ett symposion med namnet “African Gender Research in the New Millienium: Perspectives, Directions and Challanges”. I sin rapport från konferensen konstaterar Desiree Lewis från AGI att snarare än att diskutera temat kom konferensen att kretsa kring den palestinska kampen samt de nya biståndsprogrammen för Afrika. Detta illustrerade, enligt Lewis, på ett tydligt sätt hur diskussionen om kön/genus i ett afrikanskt sammanhang med nödvändighet måste kopplas samman med politiska frågor som har att göra med utvecklingsländernas position i de globala maktnätverken.

Och kanske kan man säga att även om det bakom kategorin “afrikansk genusforskning” döljer sig en myriad av olika teoretiska inriktningar, empiriska områden, perspektiv från olika nationella, etniska, kulturella horisonter, så tycks det åtminstone finnas ett gemensamt villkor för genusforskare verksamma i Afrika. Placerade i Syd, i periferin, måste de oundvikligen förhålla sig till frågor om global rättvisa, rasism, mänskliga rättigheter och makt. Detta till skillnad från vita genusforskare verksamma i Nord, i centrum, som fortfarande äger privilegiet att låta bli.

Svensk genusforskning om Afrika

Exempel på doktorsavhandlingar:

Berhane, Yemane (2000) Women’s health and reproductive outcome in rural Ethiopia.

Bernhardsdotter, Ann-Britt (2001) The power of being:a study of poverty, fertility and sexuality among the Kuria in Kenya and Tanzania.

Hannan, Carolyn (2000) Promoting equality between women and men in bilateral development cooperation.

Exempel på pågående forskningsprojekt::

Andrae, Gunilla: “Gender and unions in African Textiel Industry. The case of Nigeria in a comparative Perspective”, Kulturgeografiska Institutionen. Stockholms universitet.

Schlyter, Ann “Housing in Transition. A Zambian Case Study” inom programmet Gender Research in Urbanisation, Planning, Housing and Everyday Life. Nordiska Afrika Institutet, Uppsala.

Skribent Anna Johansson
Källa Artikeln kommer från Genus 4/02.
visa fler nyheter ›