Arbetsförmedlingens fördomar hindrar invandrarkvinnor

2000-12-03 16:32

Arbetsförmedlingens bemötande av kvinnor med invandrarbakgrund är ett misslyckande. Kvinnorna får inga jobb och de blir behandlade fördomsfullt - både som invandrare och som kvinnor. Det anser en grupp forskare på psykologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Forskarna har intervjuat sammanlagt 149 kvinnor med invandrarbakgrund och som har deltagit i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessutom har 42 kvinnor och män som ansvarar för åtgärderna och 23 kvinnor som arbetar som projektledare intervjuats om sina tankar kring de åtgärder de arbetar med.

– Undersökningen bygger på en tidigare studie om kvinnor med invandrarbakgrund som jag har gjort, säger projektledare Heléne Thomsson, fil dr i psykologi. Där kom det fram att deras liv cirkulerade kring kurser, tillfälliga jobb och arbetslöshet. Eftersom det var en så viktig del av deras liv ville jag undersöka det vidare.

Fokus ligger på kvinnornas egna upplevelser av mötet med arbetsförmedling och de åtgärder de deltar i. Men för att få en bredare bild har de ansvariga också intervjuats. Och det visar sig att helt olika bilder ges av verkligheten.

– Det finns en övertro bland de ansvariga att de har insikt i kvinnornas situation, säger Heléne Thomsson. De uttalar sig om hur kvinnornas liv är, men det stämmer inte alls med det kvinnorna själva säger.

Invandrarkvinnor används som ett enhetligt begrepp oavsett utbildning och erfarenhet. Invandrarkvinnor ses generellt som outbildade och utan ambitioner, menar forskarna. Ändå hävdar många tjänstemän att det är viktigt att ha ett individperspektiv.

– Samtidigt tror de att kvinnorna bara kan laga mat och sy. Något som vissa kvinnor bara suckar åt och säger att det är de inte alls bra på.

Fördomsfull och kategorisk

De ansvariga tjänstemännen har en syn när de talar om arbetsmarknadspolitiken som helhet och en helt annan, mer fördomsfull och kategorisk, när de talar om invandrare, menar Heléne Thomsson.

– När tjänstemännen talar om arbetsmarknaden tycks allt vara möjligt oberoende av kön. Utom när det gäller invandrare — då är kön viktigt.

– Sverige beskrivs som ett föregångsland vad gäller jämställdhet där individer kan välja själv vad de vill göra, men invandrare beskrivs som mer könsstereotypa. Alla kvinnor med invandrarbakgrund har många barn, vilket är ett hinder, anses det. Synen på mannen med invandrarbakgrund är att han håller tillbaka sin fru.

Nu säger de ansvariga att de har ett neutralt individperspektiv, men behandlar ändå kvinnorna i klump, menar Heléne Thomsson. Man måste se på strukturen som en viss grupp lever inom. Är det familjen som är problemet, får man inrikta sig på jämställdheten mellan kvinnor och män. Man kan inte låta problemet vara ett hinder, utan man måste lyfta fram det. Det finns vissa gemensamma saker som gör att kvinnorna inte får jobb. De sakerna måste tydliggöras.

– Kvinnorna själva pratar mycket om situationen runt jobben — hur de blir bemötta av arbetskamrater och fördomsfulla arbetsgivare, men arbetsförmedlingen lyssnar inte.

Misslyckats starta eget

En vanlig strategi är att arbetsförmedlingar försöker omvandla en arbetsmarknadsåtgärd i form av exempelvis ett hantverksprojekt till ett kooperativ som kvinnorna ska driva själva. Kvinnorna ska starta eget.

– Det är ett sätt för samhället att friköpa sig från ansvaret. Det blir heller ingen integration eller mångkulturella arbetsplatser som man talar så mycket om. Kvinnorna sitter själva och gör sitt hantverk som de sedan säljer till oss svenskar som vi kan hänga upp på väggen och känna oss lite kulturella.

– Det fungerar sällan dessutom. De kvinnor som vi intervjuat och som har startat egen verksamhet har misslyckats. Det är att ställa orimliga krav på människor som man inte inkluderar i samhället.

Hård kritik riktas mot de ansvariga tjänstemännen och politikerna. Samtidigt förstår Heléne Thomsson att de befinner sig i mellanposition. De har inte makt över den större ekonomiska och politiska situationen. Det är svårt för dem att påverka fördomsfulla arbetsgivare. Samtidigt har de ingen kommunikation med kvinnorna.

– De vacklar mellan att säga att å ena sidan är det jättebra det de gör, å andra sidan vet de att det inte kommer att leda till något.

Intervjuerna med tjänstemännen visar att åtgärderna kommer till genom att pengar finns till vissa projekt under vissa tider. Det gäller att krama ur det mesta möjliga ur systemet för att visa upp bra siffror. Vad som skulle vara bäst för kvinnorna är det inte många som frågar efter. Arbetsmarknadsåtgärderna döms alltså ut totalt av forskarna.

– De leder sällan till jobb och kostar oerhört mycket pengar. Vi vill också varna för att pytsa in kvinnor i vården för att det finns jobb där. Många kvinnor vill inte alls jobba där och då lägger man pengar på fel saker när man erbjuder dem praktik där.

Längst ned i samhället

Men är det inte situationen på arbetsmarknaden man borde skylla på istället för åtgärderna? Nej, det håller inte Heléne Thomsson med om. Det sägs ju att det finns jobb nu. Så det borde inte vara problemet.

– Kvinnorna med invandrarbakgrund får vikariat längst ner i samhället. Det beror inte på att de har låg utbildning. Det beror på någon slags uteslutningsmekanism som samverkar med en massa fördomar om vad den här gruppen kvinnor anses vara kapabla till, det vill säga omvårdnad, sömnad och matlagning.

– Många kvinnor vi har intervjuat har högre ambitioner.

En kvinna har kemistutbildning och har jobbat som laboratorieassistent i sitt hemland. Hon placeras i äldrevården i tron att hon åtminstone ska få jobba med läkemedel. Men i intervjun säger hon att hon chockades över vad hon skulle göra:

”Trodde jag skulle dela ut medicin och lära mig ta sprutor och så, inte torka bajs och skura golv. Men då sa de att om jag inte gjorde praktiken där skulle jag inte få mer pengar. Det var en sån Alu-jobb. Jag kunde inte säga nej till ett så bra jobb sa de.”

Kvinnan mådde dåligt av praktiken men lyckades genom privata kontakter ordna ett arbete som laboratorieassistent. Till arbetsförmedlingen vänder hon sig aldrig mer. De lyssnar alldeles för dåligt på henne, tycker hon:

”De hade bara kunnat tala om istället vilka företag har labbjobb, vilka kan jag kontakta. Ge mig en lista på de stora sjukhus och företag och institut som har lab. Jag kan inte veta, de borde veta och tala om det. Sen kan jag göra allt, söka jobb och så själv. De ska bara tala om för mig vad olika företag gör. Jag tror i dag jag hade haft mer nytta av gula sidorna i telefonkatalogen, faktiskt.”

Skribent Bosse Parbring
Källa Artikeln kommer från Genus 4/00.
visa fler nyheter ›