Att bygga konsensus kring genus

2003-11-24 11:30

Under mina första veckor som ny föreståndare på Nationella sekretariatet för genusforskning hade jag mer eller mindre av en slump nöjet att sammanträffa med en person som jag plötsligt insåg var min kollega. Precis som jag var han ny på sin post som chef för en ny myndighet. Skillnaden var bara att han kallades för GD och jag för föreståndare. Han var ju man och jag kvinna, så det var väl kanske inte så konstigt med det.

Men mötet gav mej också insikt om att vi hade ganska lika uppdrag genom de förordningar som reglerar våra uppgifter. Sture Öberg, som han heter och är chef för ITPS (Institutet för tillväxtpolitiska studier) har till huvuduppgift att främja tillväxtpolitisk forskning och förse beslutsfattarna med underlag. Min huvuduppgift är att främja genusforskning och genusperspektiv i forskningen och sprida dess resultat.

När jag för ett ögonblick höll på att få storhetsvansinne genom upptäckten av jämförbarhet mellan våra uppdrag fick jag snabbt markkontakt efter det svar jag fick på min fråga om han inte som chef fick motta kritik från forskare och allmänhet för att syssla med något så problematiskt och svårdefinierat som tillväxt.

Han svarade: – Det tycker jag inte alls. Det råder helt och hållet konsensus kring uppgiften att främja tillväxt.

I en yttre mening råder väl knappast konsensus kring genus. Vi får nog snarare tala om konflikt. Genusforskningen attackeras ofta och får motta kritik för att ha alla möjliga fel och brister. Och genusperspektiv betraktas ibland som en ideologiserande tvångströja för de etablerade forskningsdisciplinerna. Staten ska väl inte styra vilka teorier och metoder forskarsamhället använder, kan vi höra från våra belackare…

Varför dessa skillnader i förutsättningar för två myndigheter med liknande uppgifter? Jag vill peka på tre omständigheter.

1. Integrationen av det vetenskapliga ämnet

Nationalekonomin som är huvudvetenskap och kunskapsunderbyggnad för ITPS är till skillnad från genusvetenskapen en välintegrerad disciplin i universitetsvärlden och har därmed en självklar status som referenspunkt för politiska direktiv och slutsatser. Ingen politiker eller forskare från andra discipliner skulle komma på tanken att tillbakavisa dess teorier och metoder som ideologiska och sprungna ur politiska särintressen.

Likafullt är nationalekonomin sprungen ur en praktiserande idérörelse som har kämpat väldigt länge för att ta plats i vetenskapssamhället. Men rörelsens praktik ligger väldigt långt tillbaka i tiden, som en av de rörelser som utkämpade meningsstrider under den s k skotska upplysningen i 16- och 1700-talens England. Så är det också om vi jämför med många andra vetenskaper. Om man tittar närmare på uppkomsten är det inte i detta avseende så värst mycket mer än tiden som skiljer dessa vetenskaper från genusvetenskapen.

Våra etablerade samhälls- och humanistiska vetenskaper har alla sina rötter i sociala rörelser precis som genusvetenskapen har i kvinnorörelsen. Vägen till akademisk disciplin har varit lång för nationalekonomin, statsvetenskapen och sociologin. Jämfört med den yngsta av dessa vetenskaper som akademiska ämnen – sociologin – är det ändå ett 30-tal år som skiljer det från ämnet genusvetenskap.

2. Integrationen av genusperspektiv i forskningspolitiken

De särskilda jämställdhetssatsningarna gentemot universiteten är kanske inte så många. Huvudlinjen i forskningspolitiken har mest inneburit att man har förlitat sig på de allmänna riktlinjerna för jämställdhet som gäller för hela arbetslivet, t.ex att universiteten arbetar med det som innebär allmänna riktlinjer i enlighet med jämställdhetslagen:

  • jämställdhetsplaner
  • arbete mot lönediskriminering
  • åtgärdsprogram mot sexuella trakasserier

Universitetsdestinerade uppdrag i regleringsbrev omsatta i universitetens och högskolornas egna verksamhetsplaner;

  • analyser och uppföljningar av hur genusperspektiv tillämpats i verksamheterna
  • arbete med rekrytering och tjänstetillsättningar
  • arbete med att sätta egna mål för jämställdheten på högre tjänster.

Även om de sistnämnda punkterna tillhör den allmänna jämställdhetspolitiken har de inte varit direkt okontroversiella vid universiteten. Att söka uppfylla uppställda mål för att få fler kvinnor på professurer har väl kanske inte varit så ansträngande i sig, eftersom universiteten här uppställt mycket måttliga mål som de också i stora delar klarat.

Till de specialinriktade satsningarna hör också ytterligare två professurer i genusvetenskap, stöd till centra/fora samt inrättande av Nationella sekretariatet för genusforskning.

För syftet att skapa jämställdhet och utrymme för genusperspektiv har också den statliga forskningspolitiken stimulerat forskningsfinansiärerna att satsa på genusforskning och/eller forskning med genusperspektiv. Syftet med detta har väl kanske inte i första hand varit ett direkt stöd till den genusvetenskapliga ämnesbildningen utan ett stöd till perspektivförändringar inom de etablerade vetenskapliga disciplinerna genom satsningar inom ramen för tvärvetenskap. Här är det f n inte glasklart hur de öronmärkta medlen för genusvetenskaplig forskning skall användas och för vem eller vilka de är vikta. Handlar det fortfarande om kvinnoforskning – en forskning av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor – eller finns det andra kriterier för att urskilja den genusvetenskapliga forskningen?

Utan att gå in i debatten om hur vi igenkänner genusvetenskaplig forskning tror jag det ändå är viktigt att se denna forskning som antingen ett självständigt ämne med egen ämnesidentitet och/eller en ansats som kan vara nyckel till kunskap om innebörder och förhållanden inom etablerade forskningsområden – något som öppnar för ny kunskap. Kännetecknande för genusperspektiv är inte bara en ansats som belyser skillnader mellan kvinnor och män eller mellan kvinnligt och manligt. Det handlar snarare om forskning som i sin förlängning kan kasta nytt ljus över etablerade sanningar.

Ett genusperspektiv inom t ex limnologi kanske kan lösa problemet med varför våra sjöar slammar igen? Genom att förstå sammanhangen mellan t ex miljöproblem och samhällets genusorganisation kanske vi också kan förstå hur denna samvariation påverkar livsprocesserna. Eller – med ett annat exempel – genom att förstå de ekonomiska förutsättningarna för omvandlingen av genusorganisationen går det kanske också att förstå de aktuella problemen för den ekonomiska tillväxten? Genusperspektiv är på så sätt emancipatoriska och överskridande ämneshorisonen, dvs tvärvetenskapliga, och borde därför utgöra ett tydligt kunskapsintresse utanför sitt eget direkta forskningsområde.

Men det är inte alltid denna öppenhet finns för perspektivförändringar. Inställningen från forskningsfinansiärerna kan snarare bli den omvända där det blir genusperspektiven som får anpassa sig till etablerade perspektiv.

Inom det medicinska området exempelvis har man nyligen valt att omdefiniera den överenskomna karakteriseringen av genusforskning/genusperspektiv och låtit en “biologisering” av ämnesbeskrivningen gälla för utdelningen av forskningsmedel. Detta har föranlett styrelsen för Nationella sekretariatet för genusforskning att reagera.

Är det då så viktigt att hålla på gemensamma ämnesdefinitioner?

– Ja självklart. Det har stor betydelse för genusforskningens status och självbild. Framför allt är det olyckligt om ämnet omdefinieras och omstöps utifrån andra ämnesidentiteter än genusforskningens egen. Genusforskningen kan bara uppfattas utifrån sin egen kunskapsram.

Men är det då möjligt för alla att sätta sig in i genusforskningens kunskapsbas?

– Nej, det är förstås inte möjligt att förstå genusforskningen i hela dess bredd och djup. Det klarar inte ens genusforskarna själva. De som bara “lånar” dess perspektiv kan omöjligen behärska allt inom ämnesområdet Detta borde vara självklart. Men det är inte alltid självklart Omförhandlingar av genusforskningens grundläggande perspektiv sker ibland i officiella sammanhang. Ett exempel är vid tillsättningen av de s k genusprofessurerna där några tillsättningar skedde helt utan att genusperspektiv tillämpades överhuvudtaget. Ett annat exempel är det svar som Genussekretariatet fick från Vetenskapsrådet m a a det ovannämnda påpekandet om Medicinska forskningsrådets omdefiniering av genusforskningens avgränsning. I svaret gjordes en alldeles ny, men högst inaktuell, ämnesavgränsningstolkning. Begrepp som “könsroller”, som knappast används i modern genusforskning, fick bl a karakterisera dess studieobjekt.

Går det då att undvika den här typen av revirproblem och/eller ämnesintrång? Ja, jag är övertygad om det, men då måste dialogen föras fram till ett samförstånd.

3. Etablerande av “genuskontrakt” mellan forskning och politik

Här kan vi återvända till vår tillväxtpolitiska jämförelse, som tillhandahåller några viktiga förutsättningar för en samsyn i värderingen av ett forskningsfält och en forskningspraktik, nämligen

  1. Att det finns en politisk uppsamling kring värdet av en tillväxtpolitisk satsning på kunskapsbildning. Det är först under de allra senaste åren som de politiska partierna överhuvudtaget kunnat tala med varandra om behovet av tillväxt. Idag ingår alla partier i det samtalet. Så länge som tillväxten s a s skötte sig själv, dvs inte var något direkt problem för Sverige utan Sverige kunde stoltsera med att vara bäst i nästan alla jämförelser, behövdes ingen gemensam uppsamling. Man hade “råd” att hålla sig med oenighet kring dessa frågor och ingen behövde anstränga sig för gemensamma grepp. Med en politisk uppsamling har också följt en insikt om värdet av
  2. En integrerad kunskap om tillväxtpolitiska frågor och
  3. Ett gemensamt perspektiv på dessa frågor.

Att bygga konsensus kring ett perspektiv innebär också en dialog med berörda som sätter sig ner och diskuterar problem och utgångspunkter för samsyn och aktion. Det är precis det som just nu sker kring “tillväxtmyndigheten” och det är precis det jag hoppas kunna medverka till kring “genusmyndigheten”.

Genusforskningen behöver erkännande dels som disciplin med egen ämnesidentitet, dels som perspektiv för bred tillämpning inom andra forskningsdiscipliner och inom mera praktiska samhällsarenor.

Konsensusmaking kring genus innebär tydliggörande av en strategi som varken gömmer genusperspektiven i de nu så populära mångfaldsperspektiven eller reducerar det till något som alla kan förstå hela vidden av utan lyfter fram det ämnesspecifika dragen för fördjupning och förståelse av genussammanhang och för lösning av viktiga samhällsproblem.

Skribent Anne-Marie Morhed
Källa Utdrag ur ett tal som hölls vid högskoleverkets konferens med jämställdhetshandläggare vid högskolorna.
visa fler nyheter ›