Byxroller med attraktionskraft

2000-05-03 16:33

Teatern har genom historien varit en scen för överskridande av föreställningar kring genus och sexualitet. Det visar teater- och genusvetaren Tiina Rosenberg i sin forskning om kvinnor i manskläder. Hon menar att teaterns erfarenheter inte bara gäller på scenen utan också i vardagen.

Nyhet 

Tiina Rosenberg har precis kommit ut med boken Byxbegär (Anamma Böcker, 2000). Hon är en initiativtagarna till Queer-seminariet vid Stockholms universitet och har nyligen, tillsammans med socialantropologen Don Kulick, fått en utmärkelse av Sveriges förenade gaystudenter för att ha fört in queerteori i undervisningen.

Queerteori ligger i botten för Tiina Rosenbergs studier av kvinnor i manskläder på scenen, så kallade byxroller. Queer är från början ett skällsord för bland andra homosexuella, men har under 1990-talet börjat användas av gayrörelsen i USA och numera också i Sverige som något positivt. Queer innebär att lyfta fram det som bryter mot den ordning som menar att heterosexualitet ska vara normen för samhället och alla relationer mellan människor. Queerforskare vill därför studera de företeelser och händelser som bryter mot denna så kallade heteronormativet. Den heterosexuella normen fungerar inte alltid i praktiken, det finns sprickor i fasaden. Eller som Tiina Rosenberg uttrycker det:

– Det finns ett kulturellt läckage, ett queert läckage. Det finns ögonblick då det inträffar som man inte trodde var möjligt.

Det är just sådana queera ögonblick som Byxbegär handlar om.

Lustfyllt överskridande

I myter, sagor och legender är förklädda kvinnor och män inte ovanliga. Att människor klär sig i “fel” kläder kan det finns olika anledningar till och konsekvenserna varierar. När män klär sig i kvinnokläder degraderas de socialt – de får lätt något komiskt över sig. Men när kvinnor klär sig i manskläder är det för att slippa ett traditionellt kvinnoliv. Anledningen att Tiina Rosenberg kallar sin bok Byxbegär är att det finns något lustfyllt i genusöverskridandet. När en kvinna klär sig i manskläder finns det en vision om en mer flexibel syn på genus och sexualitet.

I teaterhistorien finns det två huvudscenarier för hur kvinnor använder manskläder. Det första scenariot är pragmatiskt. En kvinna klär ut sig i manskläder för att uppnå något som hon inte skulle ha uppnått som kvinna. Som kvinna utklädd till man blir hon ett handlande subjekt som har en större frihet. Mot slutet av pjäsen när den uppkomna konflikten är löst faller dock masken och hon visar sitt rätta heterosexuella jag. Det hela bekräftas gärna med ett bröllop.

– Den återställande dramaturgin är den vanligaste, säger Tiina Rosenberg. Publiken kan dra en suck av lättnad när masken faller.

Ett exempel på den återställande dramaturgin är rollfiguren Rosalind i Som ni vill ha det av Shakespeare.

Det andra scenariot är mer osäkert och handlar om en flirt, en ironi med genus och sexualitet. Där vet publiken inte riktigt om det är kvinna, en man eller något tredje som den ser.

– Det finns en tvetydighet. Ingen mask läggs av i slutet. Det är en kvinnoman som lever ut en låtsasmaskulinitet.

Cherubin i Figaros Bröllop av Beamarchais, da Ponte och Mozart samt Octavian i Rosenkavaljeren av von Hofmannsthal och Strauss är två exempel på detta andra scenario. Rollerna ska spelas av kvinnor men de ska föreställa män. Det är alltså inte frågan om tillfälliga genusutflykter utan karaktärerna ska upprätthålla en manlig identitet.

På så sätt träder kvinnan i den manliga rollfiguren in i en aktiv maskulin position i förhållande till en kvinnlig rollfigur i samma föreställning. Olika queera tolkningar blir möjliga utifrån det anatomiska könet på aktören, genusidentiteten på rollfiguren och de genusrelationer som finns mellan de olika rollfigurerna och publiken. Poängen är alltså att publiken ser att det är en kvinna som klätt ut sig till man. Därmed skapas den speciella attraktionskraften hos byxrollen.

Butch provocerar

Denna osäkerhet och det begär som finns kring osäkerheten hittar Tiina Rosenberg också i det lesbiska butch/femme-förhållandet, något som den samtida amerikanska teatergruppen Split Britches använder sig av. Butch är en lesbisk kvinna i manskläder, medan femme är en lesbisk kvinna med traditionella eller yviga kvinnliga drag. Vid ett första ögonkast kan förhållandet tyckas väldigt könsstereotypt. Men det tycker Tiina Rosenberg är en heteronormativ uppfattning.

– Flatigheten i butch är en egen kategori. Det finns en egen uppfattning om vad maskulinitet är och graden av maskulinitet varierar – det reglerar butchkvinnan själv. Man kan istället fråga sig vem som har rätt till maskuliniteten. Den butchiga kvinnan kan båda sidor – hon kan vara både öm och aggressiv.

Återanvändningen av olika genuskoder i butch/femme-kulturen ska alltså inte tolkas som en direkt kopia av ett traditionellt heterosexuellt förhållande, utan som en rubbning av de traditionella betydelserna. Trots det är butch/femme-kulturen inte särskilt rumsren ens i feministiska eller homosexuella sammanhang, enligt Tiina Rosenberg.

– Butch har en låg status i den lesbiska kulturen precis som fjollan i den manliga homosexuella kulturen. Butch utmanar också patriarkatet, hon är ju en maskulin konkurrens på marknaden!

Kvinnliga chefer kritiseras ibland för att de sägs anlägga maskulina drag för att lyckas i karriären. Tiina Rosenberg menar att även i sådana fall finns det en rädsla för att kvinnor är aggressiva.

– Varför skulle inte kvinnor njuta av att ha makt? Varför ska kvinnor vara snälla, mjuka och förstående? Många kvinnor får en kick av att vara krävande och hårda, de behöver motstånd. Till de kvinnor som har svårt för andra kvinnors aggressivitet skulle jag vilja säga – mopsa upp er lite!

Genusstudier från parkbänken

Därmed har vi lämnat teaterscenen och hamnat i vardagen. Tiina Rosenberg är övertygad om att de erfarenheter av queera ögonblick som teatern kan ge är möjliga att tillämpa i genusstudier i övrigt. Det går också utmärkt att studera queera ögonblick på gatans scen.

– Genusstudier är gratis – det är bara ett sätta sig på en parkbänk. Gatan är en kulturell iscensättning. Börja med att studera en människas hållning, sättet att föra kroppen. Kvinnor drar gärna ihop kroppen. Se på gångstilen, hur man rör armar, ben, hals, huvud och axlar. Utifrån det tittar man sedan på kläder och frisyr.

– Det finns en vardagssemiotik som är omedveten. Alla har en kulturell kompetens, men vi tänker inte på det. Queerperspektivet kommer in när man hittar något som bryter mot de genuskoderna. Parkbänksstudierna ger möjlighet att upptäcka det kulturella läckaget.

Skribent Bosse Parbring
Källa Artikeln kommer från Genus 2/00.
visa fler nyheter ›