En önskad samhällsordning

2013-05-09 14:54

Jämställdhetspolitiken i Sverige bygger på att ett jämställdhetsperspektiv ska finnas med överallt där beslut fattas, pengar fördelas och verksamhet genomförs. Men är vi egentligen överens om vad vi menar med jämställdhet? Och har det i så fall någon betydelse för hur politiken genomförs?

Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det här bryts ned i fyra delmål: jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Politikområdet följer inte den gängse modellen i svensk förvaltning med en lag, ett departement och en myndighet som ansvarar för genomförandet. Istället ska ett jämställdhetsperspektiv genomsyra alla verksamheters beslut, budgetering och genomförande, så kallad jämställdhetsintegrering. Varje statsråd ansvarar för att de jämställdhetspolitiska målen uppfylls inom sitt politikområde och statsrådet för jämställdhet ansvarar för initiativ, samordning och uppföljning. Runt om i landet, i kommuner och myndigheter till exempel, har sedan jämställdhetsansvariga i uppdrag att arbeta med jämställdhetsplaner och att tillsammans med verksamhetsansvariga driva jämställdhetsintegreringen och bryta strukturer inom sakområdet. Men det är inte det lättaste att få med alla i organisationen på tåget. Trots att de allra flesta säger sig vara positiva till jämställdhet.

Statsvetaren Malin Rönnblom studerar vilket innehåll jämställdhet fylls med i olika politiska sammanhang. En av hennes slutsatser är att det sällan är tydligt vilket politiskt problem som jämställdhetsarbetet ska lösa. En anledning kan vara att jämställdhetsbegreppet används för att beteckna problem samtidigt som detta begrepp i sig snarare står för en vision.

– Det finns inget politiskt språk för att prata om de problem som hänförs till jämställdheten. Ofta tror man att vi menar samma sak, men när man börjar prata med människor om vad de menar med jämställdhet fylls begreppet med olika innehåll, inte minst så framkommer olika förståelser av kön, säger Malin Rönnblom.

Frågor som lyfts fram i politiken i termer av jämställdhetsfrågor har lett till att gränsen för vad man får tala om i politiken har vidgats, konstaterar Malin Rönnblom. Ett exempel är frågan om mäns våld mot kvinnor, som tidigare var placerad i det privata men numera finns med på den politiska dagordningen. Men hennes analys är att jämställdhet på senare år allt mer likställs med olika typer av administrativa system och att jämställdhet då ”blir” metoderna.

– Jämställdhetspolitiken har blivit en projektapparat. Ansvariga på regional och kommunal nivå måste hela tiden visa att de skapar förändring och då blir det viktigt att kunna mäta att tidsmässigt ganska avgränsade projekt når framgång.

Arbetet med att förändra strukturer i grunden riskerar då att få stryka på foten, trots att det är en viktig del av uppdraget.

Framställs som konfliktfri

Maud Eduards, statsvetare som forskar kring kön och politik, anser att jämställdhetsbegreppet har blivit synonymt med könsbalans och att följden blivit att även jämställdhetspolitiken alltmer kommit att betyda könsbalans.

– Istället för att vara ett medel till förändring har lika könsrepresentation utvecklats till målet. Och därmed har viktiga diskussioner om vad en jämställd medborgare bör ägna sig åt manövrerats ut ur det politiska samtalet. Jämställdhetspolitiken framställs som makt- och strukturneutral, en politik bortom konflikter och intressemotsättningar, säger Maud Eduards. Jämställdhetspolitik har på allvar förts i Sverige sedan slutet av 1960-talet. I början tog den avstamp i statistik och fakta om ojämlika förhållanden, och fokus låg på rätten till arbete och lika lön för lika arbete. En utbyggd barnomsorg öppnade för kvinnors möjlighet att förvärvsarbeta på ett helt annat sätt än tidigare.

På 1990-talet började jämställdhetspolitiken byggas mer på kunskap om hur föreställningar om kön lägger grunden till en maktordning där det som förknippas med kvinnor underordnas det som förknippas med män.

Forskningen viktig för politiken

Folkpartisten Bengt Westerberg var jämställdhetsminister 1993–1994 och det var läsningen av historikern och genusforskaren Yvonne Hirdman några år tidigare som hade fått upp hans ögon för jämställdhetsfrågan.

– Innan dess hade jag väl varit lagom intresserad av jämställdhet, men hon fick mig att se de strukturella skillnaderna och nödvändigheten att göra något åt dem, säger Bengt Westerberg. Han hade insett att jämställdheten skulle gå framåt för långsamt om inget radikalt gjordes. Pappornas uttag av föräldraledighet hade stått och stampat runt sex procent sedan föräldraförsäkringen infördes. Även löneskillnadsutredningen som förespråkade kvoterade pappamånader hade gjort intryck. Han drev igenom en öronmärkt pappamånad.

–  Det var ingen reform som man fick särskilt mycket applåder för. Väldigt många var tveksamma. Valfrihetsaspekterna hade länge vägt över och ingen hade vågat föreslå någon kvotering. Många höll fast vid den ståndpunkten. Gertrud Åström, jämställdhetsexpert och ordförande i Kvinnolobbyn, ledde 2005 jämställdhetspolitiska utredningen som lämnade betänkandet SOU 2005:66 Makt att forma samhället och sitt eget liv. Hon ringar in begreppet jämställdhet som ”en önskad ordning mellan kvinnor och män” och anser att det tydliggör ett kritiskt perspektiv i sakpolitiska frågor.

– Forskning har haft betydelse för jämställdhets-politiken på flera sätt och arbetslivsforskningen är ett exempel, säger Gertrud Åström. Man kan också dra paralleller mellan miljöpolitiken och jämställdhetspolitiken och deras relation till forskning, menar hon.

– Det finns rörelser som driver frågan politiskt, och det finns forskare som är en del av en önskad förändring och andra som inte är det.  Bengt Westerberg har inte längre någon plattform för att driva jämställdhetspolitik, men åsikter om forskningens roll för jämställdhetspolitiken har han.

– Det är viktigt att genusforskningen ger bränsle till jämställdhetsdebatten, men den kan inte bli ett verktyg för jämställdhetspolitiken. Genusforskningen måste vara fri och kunna komma även med negativa besked.

Skribent Anna Norrby
Källa Denna artikel publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 1 2013
visa fler nyheter ›