Kampen om sanningen

2002-02-04 13:43

Få svenska självbiografier har blivit så omdiskuterade som Marika Stiernstedts Kring ett äktenskap (1953), där hon skildrar sin bortgångne make, författaren Ludvig Nordström, som en otrogen äkta man med alkoholproblem.

Boken gav upphov till en hätsk debatt där både förläggare, gamla älskare och vänner deltog. Vad var sant och vad var falskt?

– Reaktionerna visar hur tabubelagt det är för kvinnor att berätta om män i det offentliga rummet, säger professor Lisbeth Larsson.

Marika Stiernstedts skildring av Ludvig Nordström var öppenhjärtlig men ändå ganska mild, påpekar Lisbeth Larsson. Hon beskrev honom med stor beundran och kärlek men samtidigt som en komplicerad människa, som dukade under för de destruktiva krafterna inom sig. Stiernstedt ifrågasatte en del av hans produktion men framställde honom samtidigt som en stor begåvning, ett geni.

– Fastän hennes karaktäristik av Nordström blivit bestående i litteraturhistorieskrivningen så avvisades hennes berättelse när den kom på 50-talet – och även i fortsättningsvis. Hon underkändes som vittne även om det så småningom visade sig att hon hade rätt.

Problemet är alltså inte, som ofta hävdas, att kvinnor har svårt att komma till tals, enligt Lisbeth Larsson. Problemet är att ingen lyssnar när kvinnorna talar. Det ser hon som sin stora upptäckt efter att ha granskat det samtida mottagandet av Kring ett äktenskap. Medan det rent generellt finns en positiv beredskap inför att lyssna till mäns berättelser bemöts kvinnor negativt och misstänksamt. Det är en sanning som lever än i dag, menar hon.

– I ett patriarkalt samhälle, som det vi lever i, tillmäts männen större auktoritet – av både män och kvinnor – även om det fanns en kort parentes på 70-talet då kvinnor mötte andra kvinnor med förståelse. I regel försvarar kvinnor sällan varandra som männen gör. Det är det vi har att lära av dem, att hålla ihop.

Avsked till läsekretsen

För två år sedan fick Lisbeth Larsson landets första professur i litteraturvetenskap med genusinriktning, som placerats vid Göteborgs universitet. Och nyligen publicerades hennes uppmärksammade bok Sanning och konsekvens. Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna. Utgångspunkten är Marika Stiernstedts självbiografi som blev hennes största litterära succé och men också hennes avsked till läsekretsen. Året efter att den publicerats avled hon, 79 år gammal.

Sina första självbiografiska minnesböcker hade Stiernstedt skrivit redan 1928 och 1930 (Mitt och de mina I och II) men hann då aldrig fram till sitt äktenskap med Ludvig Nordström. När de publicerades stod hon på höjden av sin karriär och var en av Sveriges mest lästa och sålda författare. Äktenskapet med Nordström hade då i princip havererat även om de höll skenet uppe utåt.

Först hösten 1951 påbörjade hon sin berättelse om äktenskapet, som ingicks 1909 och slutat med skilsmässa 1936. Men arbetet var så mödosamt att hon, som under större delen av sitt liv producerat en bestseller om året, blev sjuk av att skriva den. I hennes dagböcker från den tiden framkommer att hon nästan kände sig vanmäktig över uppgiften hon tilldelat sig själv: att ge en sanningsenlig skildring av sin man och deras äktenskap.

När Kring ett äktenskap slutligen kom ut 1953 var förväntningarna stora eftersom författarparet Stiernstedt/Nordström hade befunnit sig i centrum av den litterära världen under en stor del av det tidiga 1900-talet. Till att börja med blev den ytterligare en succé i hennes långa produktion. Men succén övergick snabbt till skandal. Många visade sig ha synpunkter på Stiernstedts skildring av sig själv, sin man och deras äktenskap. Litteraturkritiker, före detta älskare, vänner och bekanta – alla ville ge sin version.

Förläggaren Tor Bonnier som stött henne under arbetets gång såg sig föranledd att “korrigera” hennes berättelse genom att publicera ett urval av Nordströms dagböcker. Gamla vänner som kritikern och författaren John Landquist och journalisten Mia Leche Löfgren gav sin syn på författarparets äktenskap i sina självbiografier. Senare kom även biografer och litteraturhistorieskrivare med sina versioner.

– Den diskussion som ägde rum fördes i stort sett i rättegångstermer. En del läste Kring ett äktenskap som en anklagelseakt mot den före detta maken medan andra såg den som ett försvarstal, säger Lisbeth Larsson.

Den välkända journalisten Mia Leche Löfgren, en av Marika Stiernstedts närmaste väninnor, kände sig till en början tvingad att träda fram till, den vid det laget, avlidna väninnans försvar. Hon tog på sig rollen som försvarsadvokat och försökte rentvå sin väninna från anklagelserna om att hon skulle ha skrivit boken i bitterhet och vrede. Men eftersom tiden gick framträdde en påtaglig ambivalens i hennes “försvarstal”. Hon framförde det motvilligt, liksom vridande sina händer, och hade nu vissa invändningar mot Stiernstedts objektivitet och sanningsenlighet.

– Det visar hur vi alla är en del av det samhälle vi lever i, säger Lisbeth Larsson. I den kamp om tolkningsföreträdet, som jag beskriver i min bok, visar sig männens berättelser genomgående starkare än kvinnornas. Mia Leche Löfgren kunde inte stå emot den allmänna meningen utan dras med, precis som alla kvinnor tvingas göra för att legitimera sig i ett patriarkalt samhälle.

Samtidigt som debatten om Marika Stiernstedts självbiografi pågick som bäst under genomgick den biografiska forskningen en radikal omvärdering under 50-talet. Det intresse för människan bakom och i texten som tidigare stått i fokus övergick till ett renodlat intresse för själva texten.

Den här omvärderingen innebar att de biografiska dokumenten inte längre kom att ses som sanningsvittnen utan som kulturella konstruktioner, dvs. textstrukturer som konstruerar berättarjaget. Så småningom började det växa det fram en motsatt rörelse inom snabbt expanderande forskningsfält som feministisk litteraturkritik, black criticism, postcolonial och cultural studies. Här kom självbiografin att betraktas som språkrör för de andras röster. Man menade att biografin kunde användas för att lyfta fram de berättelser och sanningar som den vedertagna historieskrivningen trängt bort.

– Enkelt uttryckt handlade det om att ifrågasätta och diskutera tolkningsföreträdet. Vems sanning gäller och varför? Sanningsanspråket är ju ett av kännetecknen för biografigenren och där är kvinnors berättelser om män den stora stötestenen, menar Lisbeth Larsson. När det gäller de biografiska berättelserna finns en tydlig hierarki, som innebär att män tillmäts större auktoritet än kvinnor. Problemet när det gällde Stiernstedts självbiografi var den mycket starka oviljan att läsa den som en sanningsutsaga.

Sanningen ifrågasattes

Många kom ju att ifrågasätta sanningen i Marika Stiernstedts skildring av äktenskapet med Ludvig Nordström. Debatten som utlöstes kan ses som en kamp om sanningen, menar Lisbeth Larsson och menar att det lika gärna kunnat bli titeln på hennes bok.

Egentligen hade hon till en början tänkt skriva en historisk bok om kvinnors självbiografier, om vad kvinnor kan säga och inte säga. Men hon blev så gripen av materialet kring Marika Stiernstedts självbiografi att hon lade de andra planerna på hyllan.

– Att följa Marika Stiernstedts skildring av äktenskapet med Nordström innebar att bli vittne till ett socialt drama där vår kulturs förutfattade meningar om auktoritet, kön, klass, författare och texter blir uppenbarade, säger Lisbeth Larsson. Inom traditionell självbiografiforskning behandlas kvinnors självbiografier – om de över huvud taget uppmärksammas – som misslyckade. Det genomgående temat är kvinnors oförmåga att skriva sanningen om sina liv.

Avsikten med Sanning och konsekvens har inte varit att hitta fram till den sanna berättelsen om Stiernstedts och Nordströms äktenskap, poängterar Lisbeth Larsson till sist. Det har snarare handlat om hur de “sanna” berättelserna ser ut och hur de blir lästa.

– Helt enkelt: vem kan berätta vad om sitt liv, när och på vilket sätt och bli trodd på sitt ord?

Skribent Lena Olson
Källa Artikeln kommer från Genus 1/02.
visa fler nyheter ›