Mer kunskap om våldets mekanismer behövs

2005-11-01 15:58

Forskningen om mäns våld mot kvinnor är ett viktigt jämställdhetsarbete som tyvärr stämplats som extremistiskt. Det sade historikern Jonas Liliequist, när han inledningstalade vid konferensen Kön och våld – utmaningar för politik och praktik i Stockholm.

Nyhet 

– Nyligen släpptes FN:s befolkningsrapport som bland annat visade att det finns ett underskott på 60 miljoner kvinnor i Asien – för att kvinnliga foster aborteras. Samtidigt påpekar FN att en lösning av mäns våld mot kvinnor och förbättringar av den ojämlika relationen mellan könen är avgörande för att få igång den ekonomiska utvecklingen i dessa delar av världen.

Här i Norden har jämställdhetspolitiken lett till stora förbättringar inom många områden. Men lika positiv har utvecklingen inte varit när det gäller kön och våld, till exempel våld och våldtäkt i nära relationer. För att öka samarbetet mellan forskare i Norden som ägnade sig just åt kön och våld tillsatte Nordiska Ministerrådet år 2000 ett femårigt forskningsprogram, som nu avslutats. Störst uppmärksamhet har forskningen om mäns våld i nära relationer rönt, konstaterade konferensarrangörerna.

– Den största utmaningen för fortsatt forskning är nu att få fram mer precis kunskap om våldets mekanismer. De stora linjerna är redan dragna i och med att mäns våld mot kvinnorna kommit med på dagordningen hos både FN och EU.

– En annan utmaning är att bibehålla kontinuiteten i det nordiska forskningssamarbetet. Förhoppningen är att denna konferens ska fungera som ett avstamp för det, sade Jonas Liliequist, ordförande i forskningsprogrammets programkommitté.

Konferensen som arrangerades i oktober vände sig till alla som arbetar med frågor som rör kön och våld, både politiker och praktiker inom rättsväsendet, socialtjänsten, hälso- och sjukvården och skolan. Medarrangörer var Brottsoffermyndigheten, Jämställdhetsenheten vid Näringsdepartementet och Nationella sekretariatet för genusforskning. Om den rättsliga hanteringen av övergrepp mot kvinnor föreläste Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet. I dag utsätts ca 20 000 kvinnor för våldtäkt årligen. Av dessa anmäldes 900 år 1985 och 2400 förra året, vilket innebär en klar uppgång.

– Men samtidigt innebär det att högst en våldtäkt av tio anmäls, sade Christian Diesen.

Ännu värre är att färre än 10 procent av de anmälda våldtäkterna går till domstol och att 80 procent av dem som åtalas frias. Det innebär att mindre än en procent av alla våldtäkter bestraffas. Vanliga skäl till att utredningarna läggs ned är att det rört sig om en överfallsvåldtäkt (gärningsmannen är okänd och förblir okänd) eller en relationsvåldtäkt (då gäller samtyckesinvändningen, ”hon var med på det”, och ord står mot ord).

– Statistiken visar att en vanlig vit svensk man inte kan dömas för våldtäkt. Utredningen fokuserar i stället på offret som misskrediteras. Det är nästan omöjligt för en våldtagen kvinna att få upprättelse.

– För att en våldtäktsman ska bli fälld måste han vara kriminell/psykiskt störd/missbrukare eller invandrare från något land utanför Västeuropa. Eller måste det handla om en överfallsvåltäkt utomhus (med känd gärningsman), en gruppvåldtäkt eller att förövaren erkänner. Det stora problemet är, enlig Christian Diesen, den så kallade samtyckesinvändningen, som innebär att mannen kan hävda att ”kvinnan var med på det”. Och kvinnan måste kunna bevisa att hon gjort motstånd annars uppfattas det inte i laglig mening som våld.

– Varför inte ändra premisserna för prövning som gjorts i andra länder? Dvs. att flytta fokus till gärningsmannen i stället och låta mannen bevisa hur han fick sitt samtycke. Det skulle innebära att kvinnan är tillgänglig först när hon säger ja i stället för att hon anses tillgänglig tills hon säger nej.

– Visserligen kvarstår då bevissvårigheterna med ”ord mot ord”. Men här handlar det om att ändra strukturerna, att mannen inte ska ha tolkningsföreträde.

Om fäders våld,separationer och bedömningar av ”barnets bästa” föreläste sociologen Maria Eriksson som skrivit avhandlingen I skuggan av pappa.

– Våld i heterosexuella parrelationer är ett könsrelaterat problem och en betydande minoritet av män i Sverige använder våld mot kvinnor. Många av dessa män är pappor och genom att utsätta barnens mamma för våld misshandlar de också barnen psykiskt.

Den utveckling som vi hittills sett i svensk familjepolitik går ut på att det bästa är att föräldraskapet delas vid en separation, ansåg Maria Eriksson. Dvs. att barnen mår bäst att leva under så kärnfamiljsliknande förhållande som möjligt.

– Men vad innebär de här försöken att hålla ihop familjen i familjer där pappan utövar våld? Är det rimligt att ambitionen att skapa en jämställd ansvarsfördelning mellan föräldrar tillåter kompromisser med barns rätt till en barndom utan våld? När det gäller separationer är frågan om våld märkligt frånvarande, enligt Maria Eriksson.

– Våldsamma män är en sak, frånvarande pappor en annan… Man verkar förutsätta att även om pappan använt våld före separationen så slutar han med det efteråt.

Åsa Eldén, särskild utredare för Slag i luften. En utredning om myndighter, mansvåld och makt talade under temat Kvinnofrid 10 år senare – och i framtiden?

Hon inledde med en summering av året som gått:

– Förra hösten var mäns våld en het fråga som diskuterades i tidningar och TV-soffor. Det var en debatt om sakfrågan – mäns våld mot kvinnor – men i dag känns förra hösten mycket långt borta. Sedan kom TV-programmet Könskriget som gav en grovt förvanskad bild av våldsforskningen och kvinnojourerna. Och programmets lögner togs emot med öppna armar. Det talades om extremfeminism, manshatande galningar och en medial häxjakt drog igång. Aktörerna var många och spridda.

Feministiska landvinningar möter motstånd, konstaterade Åsa Eldén och påpekade att det var en av de viktigaste slutsatserna i utredningen Slag i luften. Utredningen tillsattes bland annat för att utvärdera kvinnofridsuppdragen ur ett könsmaktperspektiv och för att dra upp nya riktlinjer för arbetet med mäns våld mot kvinnor.

– Kvinnofridslagen var banbrytande eftersom den för första gången bröt föreställningar om att mäns våld handlar om enstaka män. Det ledde till en ny förståelse för att det handlar om kön och makt.

Efter en genomgång av utredningens förslag och remissinstansernas svar avslutade hon med att säga:

– Det som hänt i Sverige de senaste månaderna ger en kraftfull signal till alla feminister. En feminist i Sverige riskerar att stämplas som extremfeminist och då är alla medel tillåtna.

– När vi ser tillbaka på det här året kommer vi att uppfatta det som det största bakslaget av alla.

Mot delar av denna historiebeskrivning vände sig i ett senare panelsamtal Petra Ulmanen, sekreteraren i den Jämställdhetspolitiska utredningen, som lagts fram under året och som fick kritik av Åsa Eldén för att inte ha lagt något förslag om våldet.

– Låt oss koncentrera oss på att gå framåt, på hur vi ska få män att sluta slå, i stället för att ägna oss åt misstänkliggöranden. Den jämställdhetspolitiska utredningen hade som uppdrag att följa utvecklingen, se vad jämställdhetspolitiken lyckats genomföra. Det är sant att vi inte lagt något konkret förslag om att motverka våldet men det var heller inte vårt uppdrag.

– Jag stödjer många av Åsa Eldéns förslag, att det behövs starkare styrning och mer uppföljning, bättre stöd till socialtjänsten osv för att motverka våldet. Men det behövs också andra förståelser än den om könsmakt. Könsmakten är givetvis avgörande, själva grunden, men man måste också titta på till exempel klass och etnicitet. Vi måste erkänna komplexiteten i den här frågan och försöka ha ett brett synsätt med många olika forskare och perspektiv, ansåg Petra Ulmanen.

– Jag efterlyser mer strategiska allianser, ett öppnare förhållningssätt, mer kunskapssökande, mindre misstänkliggörande. Kritik behöver inte alltid innebära bakslag, det kan i stället vara en möjlighet att vässa sin argument.

Skribent Lena Olson
visa fler nyheter ›