Myterna om Frida Kahlo

2003-05-04 15:21

Den dominerande tolkningen av Frida Kahlos målningar har kretsat kring hennes påstådda kroppsliga lidande. Men konstvetaren Eva Zetterman menar att det handlar om myter om Frida Kahlos liv som har lagt sig som ett känsloraster över hennes målningar. Eva Zetterman för fram en helt annan bild av Frida Kahlo som kvinna och konstnär.

Intresset för konstnären Frida Kahlo är stort. Det har kommit en mängd böcker och några filmer om henne framförallt de senaste 20 åren. Frida Kahlo var uppmärksammad både i Mexiko och internationellt under sin samtid, men sedan glömdes hon bort. I början av 1980-talet kom biografin av Hayden Herrera som dominerat bilden av Frida Kahlo och hennes målningar sedan dess. Den film om Frida Kahlo med Salma Hayek i huvudrollen som har visat på biografer under våren bygger på Herreras biografi.

Men den bild som Herrera ger av Frida Kahlos liv stämmer inte enligt konstvetaren Eva Zetterman vid Göteborgs universitet. I sin avhandling som hon lägger fram senare i år ges en helt annan bild av Frida Kahlo och framförallt av hennes målningar.

Eva Zettermans intresse för Frida Kahlo väcktes för 20 år sedan, innan biografin om Frida Kahlo kom.

– Jag reste runt i Latinamerika under två år och när jag besökte Moderna museet i Mexiko City stannade jag framför den största målningen som gjorde ett starkt intryck på mig, berättar Eva Zetterman.

Konstnären var förstås Frida Kahlo men henne visste Eva Zetterman ingenting om eftersom Frida Kahlo inte var särskilt uppmärksammad internationellt vid den tiden.

– När jag läste konstvetenskap flera år senare skulle jag skriva c-uppsats. I grundutbildningen läste jag en kurs om utomeuropeisk konst. Där var latinamerikansk konst helt frånvarande. Eftersom jag hade rest i Latinamerika visste jag vilket enormt kulturellt arv det fanns där. Så jag ville skriva om något med latinamerikansk anknytning. Då påmindes jag om målningen av Frida Kahlo som jag sett flera år tidigare och tagit intryck av.

Inkonsekvenser och motstridigheter

När Eva Zetterman började läsa in sig på Frida Kahlo läste hon även Herreras biografi eftersom den är så central för senare böcker och tolkningar.

– Vid första genomläsningen kände jag bara ”oj, vilket hemskt liv”. Det var bara elände.

Men Eva Zetterman kände att något inte stämde med hennes erfarenheter av Latinamerika och människor hon mött och levt med. Hon läste om biografin och upptäckte då inkonsekvenser och motstridigheter. C-uppsatsen blev därför en kritik av Herreras biografi. Kritiken kretsade kring tre teman.

Det första handlar om den trafikolycka som Frida Kahlo skadades i som tonåring. Eva Zetterman menar att Herrera uppförstorar konsekvenserna av den olyckan. Det finns inga dokument som visar att hon skulle ha gått genom en så pass stor mängd operationer på grund av olyckan. Antagandena bygger på tolkningar av Frida Kahlos målningar.

Det andra temat handlar om Frida Kahlos man, muralmålaren Diego Rivera. Han framställs som en manschauvinist och en olycka för Frida Kahlo. Att han var notoriskt otrogen var något som Frida Kahlo skulle ha lidit av.

– Han var otrogen, men det var Frida Kahlo också. På så sätt skilde han sig inte från machokulturens manlighetsideal. Det som var speciellt med Diego Rivera var att han tillät Frida Kahlo att leva samma liv som han själv. På så sätt var han långt före sin tid som man.

Det tredje temat handlar om Frida Kahlos barnlöshet som hon påstods sörja över. Hon hade flera missfall påstår Herrera, men Eva Zetterman har istället hittat brev och dokument som visar att Frida Kahlo gjorde abort.

– Man brukar tala om hennes missfallsbilder. Men för det första finns det bara en målning och för det andra målades den efter att hon ätit kinin och framkallat en abort. Den målades dessutom samtidigt som en debatt rasade i Mexiko om att införa sexualundervisning i skolan. Man kan på så sätt se målningen som en politisk kommentar till den debatten.

Biografin stämmer inte

Herreras biografi bygger på en doktorsavhandling. Men Eva Zetterman tycker att den är ovetenskaplig eftersom den för fram teser utan belägg. Det är olyckligt eftersom den har fått styra tolkningarna av Frida Kahlos målningar.

– Mycket av bildtolkningarna har blivit biografiska tolkningar. Men eftersom biografin inte stämmer hänger bildtolkningarna i luften.

Eva Zetterman arbetade vidare med Frida Kahlo och för nu fram i sin doktorsavhandling ett helt annorlunda sätt att tolka Frida Kahlos måleri och den lidandetematik som finns där. Tolkningen bygger på en annan syn på Frida Kahlo som kvinna och på betoningen av det historiska sammanhang som hon befann sig i.

– Min syn på Frida Kahlo är att hon var en väldigt intelligent och välutbildad kvinna. Hon kom från en intellektuell medelklassmiljö och var aktiv kommunist och feminist. Hon gjorde många politiska uttalande och var förmodligen mycket medveten om vad hon höll på med.

Perioden i Mexiko var speciell. En politisk och kulturell process kom igång kring 1920 som hade som mål att göra upp med det koloniala arvet. Istället ville man lyfta fram det förkoloniala och indianska kombinerat med en socialistisk samhällssyn. Indianen blev ett visuellt tecken för de nya nationella idealen. Muralmåleriet som bland andra Diego Rivera ägnade sig åt lyftes fram. I muralmåleriet gestaltades den mexikanske arbetaren som indian.

– Detta politiska projekt kan man också se i Frida Kahlos måleri, säger Eva Zetterman.

– Hon målade sig själv med indiansk etnicitet trots att hon hade mest europeiskt blod. Inslagen av tårar och blod är en kommentar till Mexikos historia med spanjorernas övergrepp på indianer. Hon använder sig av ett katolskt symbolspråk som ett instrument för kritik.

Ett fruktbart verktyg

Självporträtten handlar därmed inte enbart eller i första hand om Frida Kahlo som person. Det finns stora likheter mellan hennes självporträtt, det är nästan som om hon använt en mall. Det finns heller ingen åldringsprocess trots att självporträtten är målade under en längre tid. Frida Kahlo använder självporträtten på ett helt nytt sätt som ingen gjort före henne, men som slagit genom under senare tid med till exempel Cindy Shermans fotografier.

– När projektet är att skapa en ny identitet i Mexiko är självporträttet ett fruktbart verktyg, säger Eva Zetterman.

Det finns också en feministisk aspekt i att Frida Kahlo framställer sig med indiansk etnicitet. Den nationella processen med att knyta an till det indianska arvet var nämligen ett manligt projekt. När Cortés och hans conquistadorer kom till Mexiko fanns det många olika indianska samhällen, som alla dominerades av aztekerna. En stor hjälp i att besegra aztekerna var en indiankvinna – Malintzín – som kunde olika språk. Hon fungerade som tolk och blev därmed en politiskt viktig person. Hon hyllades under den koloniala tiden, men blev efter självständigheten symbolen för förräderi och har gett upphov till ett begrepp – la chingada. Det är ett skymford som har sitt ursprung i att vara son till Malintzín.

Indiansk kvinnlig identitet

Författaren Octavio Paz har skrivit om detta nationella trauma i boken Ensamhetens labyrint där han menar att Mexikos symboliska fader är Cortés, medan den symboliska modern är Malintzín. De flesta mexikaner har både indianskt och spanskt blod och eftersom det kvinnligt indianska är så förknippat med begreppet la chingada blir det problematiskt att framhäva det indianska. Lösningen blir en uteslutning av indiansk kvinnlighet.

– Det är i det sammanhanget Frida Kahlo kommer in, säger Eva Zetterman. Hon för fram en nationell indiansk kvinnlig identitet. Det är en feministisk gärning i ett nationellt projekt.

Men varför har då den personliga tolkningen av Frida Kahlos målningar varit så dominerande? Eva Zetterman menar att Herreras biografi är ett resultat av kvinnorörelsens ambition under 1970-talet att lyfta fram glömda betydelsefulla kvinnor inom litteratur och konst. Ambitionen var därför god. Men Herrera har satt Frida Kahlo på piedestal och framställt henne som offer och Diego Rivera svartmålas och skuldbeläggs.

– Det fanns kanske en lockelse i att framhäva kvinnor som offer, men Herrera går lite för långt.

Dallrande känsloknippe

Problemet är också att denna dominerande bild har stått i vägen för andra tolkningar av Frida Kahlos målningar. I den senaste biofilmen om Frida Kahlo framställs hon som ett dallrande känsloknippe och att målningarna var sprungna ur känslor som vällde fram. Eva Zetterman tror istället att målningarna var väl genomtänkta.

– Det är en etnocentrisk schablon att mexikanska kvinnor är färgstarka och känslomässigt utlevande, säger Eva Zetterman. Det är möjligt att Frida Kahlo var det, men skildringen döljer hennes intellektuella och politiska sidor. Den biografiska framställningen har blivit ett känsloraster som skymmer rikedomen och komplexiteten i hennes bilder.

Skribent Bosse Parbring
Källa Artikeln kommer från Genus 2/03.
visa fler nyheter ›