Irene Molina

Porträtt: “Forskning om rasism ses inte som riktig kunskap”

2018-05-02 11:55

Hon var först ut med att bevisa hur rasistiska strukturer styr boendesegregationen i Sverige. Irene Molinas avhandling skakade om ett land med skygglappar. Idag är hon professor och driver det första centret i Norden för forskning om rasism. ”Läget är akut”, säger hon.

Nyhet 

Solen strålar in genom fönstret i den ombonade lägenheten i Uppsala. Det är torsdag eftermiddag och den upptagna professorn i kulturgeografi jobbar hemma för ”här är lite lugnare”. Anders, Irene Molinas partner, planerar en motionsrunda. Kaffebryggaren puttrar i köket.

– Det har blivit farligare att leva i Sverige. Detta centrum kommer inte en minut för tidigt. Vi måste bidra till att neutralisera de rasistiska krafterna, säger Irene Molina.

Irene Molina delar sin arbetstid mellan Institutet för bostads- och urbanforskning och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR, där hon tillsammans med professorn Mattias Gardell är vetenskaplig ledare. CEMFOR slog upp dörrarna förra året, men idén att institutionalisera forskning om rasism och diskriminering har funnits i över 20 år.

– När vi började smida planer kunde vi aldrig förutspå den här utvecklingen. I dag brinner flyktingförläggningar i landet. Sverigedemokraterna är inte bara i riksdagen, rasismen som politisk ideologi har expanderat. Till och med Stefan Löfvén har sagt att han överväger att skicka militär till vissa förorter.

När vi började smida planer kunde vi aldrig förutspå den här utvecklingen. I dag brinner flyktingförläggningar i landet.

Målet med CEMFOR är att bygga upp ett nytt forskningsfält och vara ett nav för forskare och kunskap. Centret finansieras av Uppsala universitet, och att det ligger just i Uppsala är ingen tillfällighet, menar Molina. Snarare finns en viktig historisk koppling; vid samma lärosäte öppnade världens första institut för rasbiologi år 1921.

– Vi kommer inte vara en stängd akademisk håla. För oss är det viktigt att höras och synas så mycket som möjligt i samhällsdebatten.

Politisk flykt från Chile

Irene Molina är känd för att ha introducerat både rasifiering- och intersektionalitetsbegreppet i Sverige. Hennes intresse för orättvisor vaknade tidigt under uppväxten i Chile. Som 10-åring bestämde hon sig för att sluta tro på gud och vägrade att gå i nunneskolan som föräldrarna valt. Vid 12 års ålder organiserade Irene Molina vännerna mot sexuella trakasserier på skolbussen. Medlet var synålar i fickorna.

– På så sätt kunde vi sticka killarna när de kom för nära. Det fungerade faktiskt! skrattar hon och tar en klunk kaffe.

Den unga Irene Molina inspirerades av politiska kampsånger och slukade böcker om marxistisk teori. När hon var 16 år genomfördes militärkuppen, som förändrade allt. En tid av våld, tortyr och förföljelser följde.

– Det var som att gå in i ett stort betongblock mitt i åren av identitetssökande. Några av mina vänner försvann, min syster blev fängslad. Jag gifte mig som 17-åring, skaffade familj och kunde med mammas hjälp studera på universitetet.

I Chile började hon forska om boendesegregation utifrån ett klassperspektiv. 1986 flyttade Irene Molina till Sverige.

– Det blev till slut livsfarligt att stanna. Militärpolisen var efter mig.

Efter en tid i Sverige återupptog Irene Molina forskningen, vid kulturgeografiska institutionen på Uppsala universitet. Där uppmuntrades hon av handledarna att angripa frågan utifrån ett etniskt perspektiv. Irene Molina visste knappt vad det innebar, men började gå igenom de få rapporter som fanns på området. Hon häpnade över slutsatserna i studierna.

Pekade på rasistisk struktur

– Den viktigaste förklaringsmodellen till den etniska boendesegregationen i Sverige då var att invandrarna ville bo bredvid varandra. Det fanns ingen empiri bakom detta, utan utgick ifrån amerikanska studier, säger hon.

Redan då var den svenska bostadsmarknaden svårtillgänglig, och folk fick anpassa sitt liv efter få bostadsmöjligheter som fanns. Att migranter kunde göra fria val var långt ifrån verkligheten.

– För att förstå letade jag andra förklaringsmodeller till etnisk bostadssegregation. Då hittade jag postkoloniala och raskritiska teorier. Jag förstod snart att föreställningarna grundades i en ideologisk struktur av rasism.

Det här är ett område där folk har mycket åsikter. Det samma gäller allt som handlar om diskriminering, tyckandet är viktigare än fakta.

Irene Molina menar att det finns ett tydligt mönster i kulturrasismen som bygger på föreställningen om migranten som ”den andre”, den som är och tänker annorlunda. Genom att sätta fokus på olikheter, och göra migranten till ett med sin kultur, finns inget behov av att leta efter rationella likheter med ”svenskarna”. Med avhandlingen, som kom 1997, introducerade hon begreppet ”rasifiering”.

– Jag menar att organiseringen av alla resurser och aktörer kring bostadsfrågan fungerar enligt rasismens logik. Föreställningen om att invandrare inte behöver bra bostadsförhållanden för att de är vana att leva enkelt, eller att de förstör, legitimerar diskriminering på bostadsmarknaden.

Avhandlingen fick stor uppmärksamhet. Irene Molina fick både positiva omdömen och mycket kritik. Många förnekade att det fanns rasism i Sverige.

– Det här är ett område där folk har mycket åsikter. Det samma gäller allt som handlar om diskriminering, tyckandet är viktigare än fakta. Likt genusvetenskap ses forskning om rasism inte som riktig kunskap.

Introducerade intersektionalitet

I arbetet med avhandlingen kom Irene Molina även i kontakt med begreppet intersektionalitet, som ännu inte fanns i Sverige. Feministiska perspektiv hade alltid varit centrala för henne, men hon hade inte sett möjligheten att använda dem i sin forskning.

– Att hitta intersektionaliteten var därför så otroligt viktigt. Det gjorde mig hel som människa och politiskt subjekt. Plötsligt fick jag ihop alla mina ideologiska övertygelser, säger Irene Molina.

Tillsammans med Paulina de los Reyes och Diana Mulinari gav hon ut hon antologin ”Maktens (o)lika förklädnader”. Året var 2002 och att så tydligt belysa intersektionen mellan rasism, klass och kön var nytt inom genusvetenskapen. I dag är begreppet vedertaget och används långt utanför akademins väggar. Intersektionalitet har blivit så etablerat att det används av flera politiska partier. Samma gäller termen rasifiering, som fått eget liv.

– Jag tycker det är himla roligt att begrepp, som börjar användas inom akademin, spränger alla gränser. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg kärnan, innebörden, så att de inte urvattnas, säger Irene Molina.

När boken ”Maktens (o)lika förklädnader” kom var det många som inte ville öppna ögonen för hur maktordningar kunde samspela. Irene Molina menar att boken provocerade eftersom den ifrågasatte kärnan i hela jämställdhetsprojektet.

Ser behov av normkritik i jämställdhet

– Varje tid har sina kamper. På 1970-talet var det fokus på den ojämställda relationen mellan könen. Mycket av den jämställdhetsideologin bygger på strukturella förklaringar som inte släpper in komplexitet.

Hon menar att hela det svenska jämställdhetsprojektet bygger på en heterosexuell kärnfamiljsnorm, och att den tidiga kvinnorörelsen både var etnocentrisk och elitistisk – sprungen ur den akademiska medelklassen.

– Jag säger inte att jämställdhetsprojektet är dåligt, men det svarar inte på de maktordningar som avgör människors levnadsvillkor.

Jag säger inte att jämställdhetsprojektet är dåligt, men det svarar inte på de maktordningar som avgör människors levnadsvillkor.

Irene Molina menar att vi lever i en tid när det är nödvändigt att prata om utopier. Att vi måste ifrågasätta grunden i den jämställdhetsideologi som lagt grunden för svensk politik. Om samma reformer hade formulerats utifrån normkritiska perspektiv hade de fått ännu bättre resultat.

– Det är hög tid att konstruera de utopier som en intersektionell feminism behöver. Vi måste tänka friare och spränga gränser för det som är och har varit – vad är det för samhälle vi vill åstadkomma?

 

Skribent Ida Måwe
Bild Mikael Wallerstedt
Irene Molina väljer
Tre favoriterteoretiker: Chandra Talpade Mohanty, Michel Foucault, Franz Fanon. Tre favoritförfattare: Mariana Enriquez (Argentina), Almudena Grandes (Spanien), Eka Kurniawan (Indonesien). Tre favoritregissörer: Gabriela Pichler, Guillermo del Toro, Ava Duvernay. Det bästa med att jobba inom akademin: att kunna ifrågasätta allt. Det sämsta med att jobba inom akademin: att formatet för det uttalade och det skrivna ordet är lite för rigid och att samarbetet med konst och aktivism intet har någon hög akademisk status. Person(er) jag inte skulle klara mig utan: min man Anders, mina barn Ivan och Simona och mitt barnbarn Benjamin. En plats där jag tänker bäst: mitt kontor i Uppsala, men jag skulle vilja ha det vid havet!
Relaterat material
visa fler nyheter ›