Porträtt: Hon fortsätter att granska maktens systematik

2009-12-08 09:29

Hon har upptäckt att många andra människor är lediga på lördagar. Och ibland övervägt det som ett alternativ. Men jobbet är ju så roligt. Och angeläget. Och tiden är så kort.

Nyhet 

Schemat är följaktligen fulltecknat. När intervjun görs har Anita Göransson, professor i genus, ekonomisk förändring och organisation i Linköping just kommit hem från en konferens på Island med temat kön och makt i Norden.

Det är två år sedan Maktens kön, om kvinnor och män i den svenska makteliten kom ut. En världsunik studie av dess sociala bakgrund, utbildning, karriär, nätverk, familjeförhållanden, livsstil och åsikter.

Undersökningen, finansierad av Riksbankens Jubileumsfond och gjord av en forskargrupp i Göteborg under ledning av Anita Göransson, visade att det visserligen gått framåt men är långt kvar till jämställdhet.

I Sverige har kvinnor en fjärdedel av de yppersta maktpositionerna. Det är bättre än i andra länder men verkligen inte hälften. Politiken är mest jämställd, näringslivet minst. Och medan kvinnliga toppchefer antingen är ensamstående eller lever med en man som också befinner sig i karriären har de manliga cheferna ofta en hustru som sköter hela markservicen.

Anita Göransson skulle gärna göra fortsatta studier om makten, inte minst på europeisk nivå för att se hur eliterna förändras – eller inte förändras.

Frossade i lärdom

Att det var genus som skulle bli Anita Göranssons fokus som forskare var naturligtvis inte planerat. Men det hände heller inte helt slumpmässigt. Uppväxten i ett studievänligt medelklasshem, där det var självklart att flickor kunde göra och bli vad de ville, spelade in. Liksom den brusande, omvälvande 68-rörelsen som svepte in över västvärlden och det Lund där Anita Göransson då frossade i lärdom.

– Jag blev förförd av det stora intellektuella smörgåsbord som universitetet utgjorde. Jag läste juridik. Men också ryska, engelska, ekonomi, ja till och med en kurs i barn- och ungdomslitteratur. Man kunde göra så på den tiden.

Juridik som ämne var spännande men hon valde ändå till sist ekonomutbildningen, där sjätte terminen blev något av en vändpunkt. Då fick man välja ett fritt ämne, för Anita Göransson blev det ekonomisk historia.

– En total omvärdering av den episodiska historia man fått i skolan. Här fick man strukturella, ekonomiska förklaringar på utvecklingen. Jag tänkte bara läsa en termin. Men fortsatte.

”Det gick ju att påverka”

Vänsterrörelsen rörde om både innanför och utanför universitetet. Anita Göransson minns när en god vän bad henne följa med till lördagens stormöte på det legendariska bokcaféet.

– Det var häftigt. Fullt av människor som tyckte som jag. Det är svårt att förklara för dem som är unga i dag hur det var, nästan elektriskt. Det var en glädjefylld tid. Och det gick ju att påverka. Tänk bara på 70-talets reformer.

– Hela kvinnorörelsen, liksom vänsterrörelsen, var ett enormt pedagogiskt projekt. Det var väldigt mycket studier, vi måste ju hela tiden veta mer än våra meningsmotståndare.

Samtidigt som diskussionerna, och konflikterna, pågick inom kvinnorörelsen funderade Anita

Forskaren Anita Göransson var med och startade Sveriges första Forum för kvinnoforskning och publikationen Kvinnovetenskaplig tidskrift.

Jag minns när vi gick genom södra lasarettsområdet med den amerikanska forskaren Joan Acker som frågade var vårt ”Women’s Studies” låg? Vi skämdes över att det inte fanns något och kallade till möte i stadsbiblioteket. Över hundra forskare kom!

Göransson på om hon skulle göra klart sin juristutbildning eller börja forska. Hon fick en doktorandtjänst och blev kvar i universitetsvärlden.

Och gjorde också väldigt mycket annat, förutom att forska.

– Bland annat startade vi Sveriges första Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, som det hette på den tiden. Jag minns när vi gick genom södra lasarettsområdet med den amerikanska forskaren Joan Acker som frågade var vårt ”Women’s Studies” låg?

Vi skämdes över att det inte fanns något och kallade till möte i stadsbiblioteket. Både för att diskutera och för att organisera oss. Över hundra forskare kom!

Forumrörelsen spred sig till alla universitet och blev början till det som senare blev Centrum för genusvetenskap. En företeelse som Anita Göransson i dag har lite dubbla känslor inför.

– Genusvetenskap håller på att bli ett eget område, från att tidigare inte ha haft någon naturlig hemvist inom universiteten, vilket är bra. Men det finns en tendens att identitetspolitiken tar över från fördelnings- och maktpolitiken. Det kan bli förödande, och passar dessutom som hand i handske med nyliberalismen, att bara ägna sig åt identitetspolitik. Man behöver båda.

Startade kvinnovetenskaplig tidskrift

Tillsammans med konstvetaren Anna Lena Lindberg och sociologen Karen Davies startade Anita Göransson också Kvinnovetenskaplig tidskrift. Hon skrev om kvinnor och män på arbetsmarknaden och om kvinnor i klassystemet. 1988 kom avhandlingen som handlade om effekterna av mekaniseringen av fabriksarbetet på 1800-talet och byggde på enorma arkivstudier – en hel långtradare fylld med mantalsuppgifter.

Avhandlingsarbetet ledde också vidare. Samtidigt som Anita Göransson skrev om arbetarna tittade hon på fabrikörerna och noterade hur påfallande ofta de var släkt med varandra. Det ledde till projektet ”Släkt som makt”, om den svenska borgerlighetens framväxt.

– Och vidare till Föreningen för gift kvinnas äganderätt, världens äldsta feministiska organisation som så småningom gick upp i Fredrika Bremer-förbundet. 1800-talets kvinnor som inte hade rösträtt använde sig av det de hade, familjerelationer, nätverk och halvoffentlighet.

Nätverkande som en väg till makt löper som en tråd från då till nu i Anita Göranssons forskning.

– Jag vill fortsätta att undersöka hur makten utvecklas, vilka som tar del av den, om det finns någon systematik och om det ser olika ut i olika länder.

Det är bara det där med tiden. En hel generation forskare är på väg att sluta och det finns en oro för genusforskningen i framtiden. Vad kommer till exempel att hända med de öronmärkta genusprofessurerna när 40-talisterna går i pension?

För Anita Göransson personligen är saken klar. Att-göra-listan är omfattande och hon själv kommer att fortsätta forska länge till.

Ta det inte som ett hot. Ta det som ett löfte.

Skribent Anne Jalakas
Källa Porträttet publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 4 2009
Relaterat material
visa fler nyheter ›