Soldaten och dödandets etik

2011-12-13 10:17

Hur är det möjligt att döda en annan människa? Hur kan en människa inför sig själv rättfärdiga dödandet? Forskare menar att militär verksamhet kan ses som en praktik där individer, främst män, tränas att underordna sig ett mål som får helga medlen.

På eftermiddagen den 22 juli detonerade en bilbomb i regeringskvarteren i Oslo. Åtta människor dödades. Två timmar senare började skottlossning på ön Utøya. 69 människor dödades. Kort därefter greps norrmannen Anders Behring Breivik av polisen. Han har erkänt dåden, men hävdar att han inte begått något brott. ”Jag erkänner handlingarna, men inte skuld”, sade han i en omhäktningsförhandling i november. Breivik beskriver sig som militär kommendör som utkämpar ett krig. Attentaten i Oslo och på Utøya var våldshandlingar utförda av en man som enligt en första rättspsykiatrisk undersökning är paranoid schizofren. Gärningarna kan förklaras som begångna av en sjuk människa. Det skiljer dem från det dödande som normalt sker i krig: drygt 100 000 under krigen i det forna Jugoslavien, över 1 miljon i Vietnamkriget, 8,5 miljoner under Första världskriget – för att bara ta några exempel.

Men det är människor som dödar varandra, och det förklaras sällan på det individuella planet som uttryck för psykisk sjukdom. Hur kan en människa etiskt och inför sig själv rättfärdiga dödandet av en annan människa? Har en soldat något moraliskt ansvar? Etiska teorier om krigföring har formulerats åtminstone sedan den grekiska filosofen Aristoteles, som ansåg att ett ”berättigat krig” är ett krig som upprättar respekten för rättsordningen. Anna T Höglund, docent i etik vid Uppsala universitet, menar att traditionella etiska teoriers rättfärdigande av krig, ända fram till våra dagar, fråntar den enskilde soldaten hans – eller hennes – handlingsutrymme som moraliskt subjekt.

– Individen underordnas ett kollektivt, gemensamt värde för att uppoffringarna ska bli meningsfulla i såväl soldatens som den civila befolkningens ögon. Värdet kan vara demokrati och mänskliga rättigheter, eller kung och fosterland, säger hon.

Arena för mäns sociala makt

Jeff Hearn är professor i kritiska studier om män och maskuliniteter vid Linköpings universitet. Han ser militären som en av de främsta arenorna för mäns sociala makt.

– Många arméer och stridande förband i världen har uteslutande utgjorts av män, unga män och pojkar. Det är en underdrift om jag säger att maskulinitet och militär är djupt sammankopplat. Militären har ofta sagts göra pojkar till män. I Sverige såg man länge så på den militära grundutbildningen, eller ”lumpen”, som fram till 2009 var obligatorisk för män. Militär träning har stor påverkan på individen, menar Jeff Hearn. En soldat ska kunna inordna sig i befälskedjan och lyda order.

– Militären förfogar över en mängd sociala och psykologiska resurser för att kunna forma människor, säger han.  Lydnad värderas högt inom den militära etiken, liksom mod. Båda kan ses som en förmåga att underordna sig ett högre syfte. Anna T Höglund anknyter till dygdetikens tal om karaktärsdrag som det går att träna sig till.

– I olika sammanhang utvecklas olika egenskaper, som empati eller tålamod. Det här har man börjat intressera sig för inom vårdvetenskapen, där man talar om omsorg som en etisk praktik. Andra sammanhang, som militären, kräver andra egenskaper. Där handlar det inte om att man ska vara empatisk, utan modig. Historiskt har de kulturella föreställningarna i väst, från den grekiske skalden Homeros och framåt, satt likhetstecken mellan soldatplikter och manlighet. Mannen som krigare och kvinnan som moder har polariserats som två motsatta ideal.

– På individuell nivå skapar den militära träningen män, samtidigt som den skapar soldater. Det knyter an till de kulturella föreställningarna, och reproducerar dem på samma gång. De kulturella bilderna av män som soldater kopplar våldet till manlighet, vilket kan få ödesdigra konsekvenser. Kriget blir en legitim handling, säger Anna T Höglund.

Kriget kan förstärka mäns kollektiva makt

Jeff Hearn framhåller att även om krig skördar individuella mäns liv i drivor, så kan kriget som praktik till och med förstärka mäns strukturella makt som kollektiv.

– Man kan se det som att den kollektiva makten bygger på att vissa män är umbärliga, som soldater i krig. Den moderna statens framväxt hänger ihop med skapandet av arméer för beskydd av befolkningen och det nationella territoriet. Staten har till och med definierats som den organisation som kontrollerar våldsmonopolet över ett territorium. Medan det från ett visst etiskt perspektiv alltid är fel att döda, kan det i ett annat perspektiv rättfärdigas om det sker för ett högre syfte. Då bedöms inte handlingen i sig, att döda, utan vilka konsekven¬ser det får. För att klara det, menar Anna T Höglund, så måste soldaten kunna uppoffra sig, vilket kräver träning i att inte vara för empatisk.

Avhumaniserad fiende möjliggör våld

Jeff Hearn framhåller att för att kunna utföra militärt våld är det nödvändigt att avhumanisera fienden. Han tar som exempel det slags skämtsamma jargong som förekommer hos besättningar i bombplan för att trivialisera bombandet, ”there goes the cookie”. De döda blir bara siffror i statistiken.  I sin avhandling Krig och kön diskuterar Anna T Höglund den så kallade omsorgsetiken, som först formulerades av psykologen Carol Gilligan i början av åttiotalet. Omsorgsetiken har förts fram som modell för en fredsetik, det vill säga en teori som etiskt tar avstånd från att militärt våld kan rättfärdigas.  Medan konventionella etiska teorier betonar opartiskhet och universella krav, utgår omsorgsetiken från kvinnors erfarenheter av att sätta relationer främst.

– Omsorgsetiken betonar att ingen människa är ensam, utan beroende av andra. Människor är alltid konkreta, alltid sörjbara, säger Anna T Höglund. Hon är kritisk till hur omsorgsetiken riskerar att reproducera och befästa en traditionell syn på kvinnor och män. Istället för att se empati, godhet och omsorg som kvinnliga egenskaper menar hon att dessa skulle kunna utvecklas av alla människor utan att vara knutna till kön. Med ett sådant perspektiv bedöms istället handlingar som moraliskt rätta om de utförs med empati och av omsorg om den man möter.

Skribent Jimmy Sand
Källa Denna artikel publicerades ursprungligen i tidningen Genus nr 3 2011.
visa fler nyheter ›