Utredare vill se bättre styrning genom jämställdhetsmål för lärosätena

2013-04-19 13:46

Att tvinga lärosätena att följa upp hur basanslagen för forskning och forskarutbildning fördelas på kvinnor och män är en dålig idé. Det tycker Högskoleverkets utredare Ingegerd Palmér, som istället rekommenderar styrning genom jämställdhetsmål.
– Det man ska följa upp är resultat. Målen ska regeringen sätta, hur man arbetar mot målen ska lärosätena stå för. Fördelning av medel handlar om det sistnämnda.

Utvecklingen mot jämställdhet inom akademin går trögt. Mellan år 1995 och 2011 ökade andelen kvinnor bland professorerna från 8 till 23 procent. Att kvinnor även missgynnas i fördelningen av medel framgår av Hans Excellens (2011), en rapport från Delegationen för jämställdhet i högskolan. Rapporten granskade fördelningen av de mer än 10 miljarder kronor av externa medel som gått till strategiska satsningar och excellenscentra under tio års tid.

År 2010 gick 14,8 miljarder kronor i direkta statsanslag till lärosätena för forskning och forskarutbildning. Efter Hans Excellens gav regeringen genom dåvarande jämställdhets- och biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni i uppdrag åt Högskoleverket att göra en förstudie för att kartlägga möjligheterna att följa upp hur dessa anslag fördelas på kvinnor och män. Ingegerd Palmér, tidigare rektor för Mälardalens högskola och Luleå tekniska universitet, har genomfört förstudien. Hon menar att den information som man kan få fram med rimlig ansträngning inte skulle säga så mycket.

– Lärosätena styrs av statsmakterna och styr sig själva utifrån samlade tillgångar, där direkta statsanslag inte skiljs ut från övrig finansiering. Det är högst oklart vad ett uppföljningssystem skulle ge för information som kan användas för utveckling av jämställdheten inom forskning, säger hon.

Resurskrävande att ta fram uppgifter

Ingegerd Palmér avråder från införandet av ett uppföljningssystem av tre skäl: 1) det skulle vara resurskrävande att ta fram uppgifterna, 2) uppgifterna skulle vara svåra att jämföra mellan lärosäten, och 3) det är oklart vad uppgifterna skulle kunna användas till. Det förstnämnda har bland annat att göra med att lärosätenas egen registrering av hur medel fördelas på individer inte alltid sker löpande. Ofta omfördelas medel i efterhand.

– I löneregistren finns det angivet för varje individ hur stor andel av kostnaden som täcks av statsanslag respektive olika externa finansiärer. Också ett stort lärosäte som Uppsala universitet kan få fram de uppgifterna ganska lätt, men det gäller att förstå siffrorna. De säger nog inte mer än vad man egentligen redan vet, säger Ingegerd Palmér. Dessutom utgör lönekostnaderna i allmänhet bara ca 60 procent av användningen av de direkta statliga anslagen.

Uppsala universitet bistod förstudien med att undersöka möjligheten att ur personalsystemet ta fram uppgifter om hur de direkta statsanslagen fördelas på kvinnor och män, inom olika personalkategorier och inom olika vetenskapliga områden. Lärosätet har tidigare tagit fram så kallade jämställdhetsindikatorer, ett självvärderingssystem kopplat till befintliga databaser, för att underlätta uppföljning av det utvecklingsarbete som bedrivs i organisationen. Där går det att få fram en stor mängd information om könsfördelningen på olika institutioner, fakulteter och vetenskapsområden, men det går inte att se just hur medel fördelas på kvinnor och män. Ingegerd Palmér menar ändå att resultatet från undersökningen i personalsystemet som Uppsala universitet genomförde inte förvånade dem som arbetar med att utveckla jämställdheten på lärosätet.

– Dessutom har Uppsala universitet en tydlig idé om man vill använda jämställdhetsindikatorerna till. Det har man inte med ett system för uppföljning av de direkta statsanslagen. Jag skulle rekommendera lärosätena att inspireras av Uppsala.

Svårt att jämföra mellan lärosäten

Den andra svårigheten med ett uppföljningssystem handlar om att göra uppgifterna om de direkta statsanslagens fördelning på kvinnor och män jämförbara mellan olika lärosäten. Detta eftersom det, särskilt efter autonomireformen, finns så många olika organisatoriska indelningar och tjänstekategorier. I dag samlas statistik över den svenska högskolesektorn in av Universitetskanslersämbetet, tidigare Högskoleverket. Där går det att skilja ut kvinnors och mäns forskningsaktiviteter. Däremot finns det ingen koppling mellan uppgifter om enskilda individer och deras finansiering. Den här statistiken är framtagen på begäran av OECD, för jämförelser mellan dess medlemsländer, och som med all statistik menar Ingegerd Palmér att det är vanskligt att använda den i ett syfte den inte är avsedd för. Det finns tekniska möjligheter, men skulle vara resurskrävande, att anpassa statistiken så att det går att säga något om finansieringen av forskning och forskarutbildning fördelat på kön. Den bördan måste vägas mot nyttan av informationen det skulle ge.

– Lärosätenas styrelser kan till exempel inte styra utifrån uppgifterna, säger Ingegerd Palmér.

Anledningen till detta är att styrelserna inte fördelar medel till individer, utan till verksamheter. Medlen går till att upprätthålla ämnen med forskning och forskarutbildning, till uppbyggnad av nya forskningsområden, rekrytering av strategiskt viktig personal, och så vidare. Det vanliga är att styrelserna fördelar den största andelen av forskningsanslagen till fakulteterna, oftast utan några direktiv för hur de sedan ska fördelas vidare till institutionerna. Det är först på institutionsnivå som anslagen knyts till individer, eftersom det är där besluten fattas om vilka personers löner som ska finansieras av anslagen. Lärosätenas interna resursfördelning sker alltså i flera steg innan anslagen slutligen når den nivå där finansieringen sker på individbasis. Hur detta konkret går till skiljer sig mycket åt mellan olika lärosäten.

– Bara på Lunds universitet har de åtta olika fakulteterna sina olika modeller för resursfördelning, om än med vissa likheter. Tänk då hur svårt det skulle vara att införa ett enhetligt system för fyrtio lärosäten.

Föreslår styrning genom mål

Om regeringen vill förbättra jämställdheten inom akademin föreslår Ingegerd Palmér istället att man styr genom att sätta upp mål för lärosätena. Ett sådant mål är andelen kvinnor bland de nya professorer som ska rekryteras. Regeringen har satt nya rekryteringsmål för perioden 2012-2015, efter en annan utredning från Högskoleverket. Ingegerd Palmér är kritisk till regeringens, den nuvarande såväl som tidigare, bristande uppföljning av hur lärosätena når rekryteringsmålen.

– Det finns inga åtgärder kopplade till måluppfyllelse. När jag som rektor presenterade för regeringen att vi inte nått målen fick det inga följder.

De förslag till åtgärder som funnits har lagts på hyllan. Exempelvis föreslog Dan Brändström i utredningen Resurser för kvalitet (SOU 2007:81) att antalet kvinnliga professorer vid lärosätena ska vara en indikator för fördelning av 5 procent av de konkurrensutsatta resurserna. Delegationen för jämställdhet i högskolan föreslog i sin slutrapport Svart på vitt – om jämställdhet i akademin (SOU 2011:1) en jämställdhetsbonus på 50 miljoner kronor per år till de lärosäten som nått framgång i jämställdhetsarbetet, bland annat vad gäller könsfördelningen på professorsnivå.

Skenbar autonomi

Ingegerd Palmér menar att oviljan till åtgärder på området beror på en ideologi om lärosätenas autonomi. Samtidigt ifrågasätter hon om det faktiskt råder så stor autonomi i praktiken.

– Fakultetsmedlen är inte så fria som vi kan tro och önskar. Statens olika modeller för att fördela medel påverkar också den interna fördelningen. Lärosätena måste ofta gå in och medfinansiera excellenssatsningar och strategiska satsningar, engagera sig i frågor om publiceringar och citeringar, och så vidare. Man kan inte nonchalera detta och det tar en hel del resurser i anspråk. Och påverkar jämställheten i den interna fördelningen!

Skribent Jimmy Sand
visa fler nyheter ›