Norm/normkritik

Ord 

En norm brukar beteckna det ”normala”, ofta outtalat godtagbara beteendet i en social grupp. Det kan handla om utseende och klädsel såväl som handlingar. Att passa in i normen ger fördelar, från att vardagssituationer flyter på lättare, till rena privilegier och makt. På liknande sätt skapar normer nackdelar för dem som inte passar in. Det ger upphov till diskriminerande strukturer. Normkritik är ett samlingsbegrepp för metoder och teorier för att förskjuta perspektivet från att fokusera på avvikare från normen, till att belysa den norm som tas för given.

Ett exempel är den normkritiska pedagogiken, som formulerades i kontrast till den toleranspedagogik som syftade till att skapa tolerans för det avvikande. I ett normkritiskt arbete är utgångspunkten snarare att det är rådande normer och inte den som utsätts för diskriminering som är problemet. Målet är inte att skapa samhällen eller sociala sammanhang utan normer. Men normer förändras i samspel med ekonomiska och materiella förhållanden i samhället, och de är möjliga att påverka genom aktivt förändringsarbete. Exempel på normer som brukar diskuteras är heteronormen, funktionsnormen, vithetsnormer och tvåkönsnormen (se även binärt/linjärt kön, funktionalitet, funktionsvariation och funkofobi, vithet).

Begreppet normkritik slog igenom i Sverige i början av 2000-talet men den normkritiska metoden har en längre historia. Feminister, queeraktivister och teoretiker har haft betydelse för dess framväxt och idag används normkritik både inom forskning och som metoder inom exempelvis förskola/skola och på arbetsplatser (se även queer).

Relaterat material

Sugen på mer?

Läs den femte och senaste skriften ”En introduktion till genusvetenskapliga begrepp” i En skriftserie om genusvetenskap. Här hittar du mer fördjupande texter om ord och begrepp centrala för genusvetenskapens teoretiska och metodologiska bidrag.

Läs skriften här ›